//Melodys perspektiv// 

När jag på söndagen väcks av min irriterande ringsignal vill jag inget hellre än att vända mig om och somna om, men det spelar ingen roll hur länge jag ignorerar telefonen, den bara fortsätter ringa. Med en suck sätter jag mig upp i sängen, rycker åt mig telefonen och svarar, utan att först ta reda på vem det är som ringer. 

"Hello?", svarar jag bittert för att låta personen veta att jag inte har lust att prata utan att behöva säga det. 

"Ooh, someone woke up on the wrong side of the bed", skrattar Louis på andra sidan. Jag kommer att tänka på att han förmodligen är ute efter att få reda på hur det gick på dejten igår och helt plötsligt är alla spår av irritation som bortblåsta. 

"I will neither confirm nor deny, but please remind me to change my ringrone", säger jag med en gäsp som är omöjlig att förhindra.

"Wait... Is Harry there?!", nästan viskar han, som om det skulle förhindra att Harry hörde honom, om det nu hade varit så att han var här. Nu är det min tur att skratta. 

"Noo, he's not!", skrattar jag, Louis pustar ur. 

"Great, then get your ass out of bed and meet me outside in ten minutes, we're going for a walk", säger han bestämt. "You have to tell me everything, and there might be something that I have to tell you". 

"Right now? I don't know if you're aware, but I just woke up", gnäller jag, ovillig att rör mig ur fläcken. 
"I don't know if you're aware, but it's half past eleven", kontrar Louis retsamt och när han säger det ändrar jag mig direkt, här kan jag ju inte ligga och slösa bort hela dagen. 

"Alright, see you in ten", säger jag innan jag lägger på och sedan klär jag på mig samtidigt som jag äter frukost och sätter upp håret. Att ta det lugnt och göra en sak i taget hade förmodligen varit betydligt effektivare, men under tidspress är lugn det sista jag vill tänka på. 

Så fort jag är klar skyndar jag mig ut, låser dörren och dansar ner för trappan och när jag kommer ut står Louis redan och väntar på mig. 

"Finally", säger Louis när han får syn på mig. Jag är medveten om att det förmodligen har gått mer än tio minuter sen han ringde, men så lång tid kan det inte ha tagit. "Let's just get straight to it, how was it?". För att jag inte ska missa någonting börjar jag från början och berättar hur stelt och jobbigt det var när jag kom till restaurangen. Louis, som förmodligen ser framför sig att det fortsatte likadant hela kvällen, får ett plågsamt uttryck i ansiktet, något som jag bara måste skratta lite åt - han ser väldigt rolig ut. Sedan fortsätter jag berätta allt om hur trevligt vi hade det på restaurangen, under promenaden hem och att han kysste mig utanför min dörr. Jag tycker att jag är väldigt utförlig när jag berättar, men när jag är färdig har Louis ändå flera frågor och åsikter att framföra, frågor som jag givetvis besvarar och åsikter som jag givetvis kommenterar. Jag vill ju så klart att han ska få dela denna underbara upplevelse med mig, han är trots allt en av mina bästa vänner, men jag försöker ändå fatta mig kort, det finns något annat jag är intresserad av. Jag minns att han under telefonsamtalet sa att det fanns någonting han ville berätta för mig, jag vill inte pressa honom eller så, men jag vill väldigt gärna veta vad det är. Nyfiken är ett adjektiv som de flesta skulle använda för att beskriva mig. 

"What was it you wanted to tell me?", frågar jag när vi har gått en bra bit och han fortfarande inte har sagt någonting. Han plockar nervös upp mobilen ur fickan för att kolla på klockan och rätar till jackan för fjärde gången på ett par minuter. "You don't have to tell me if you don't want to, it's okay", lägger jag till för att markera att jag inte försöker pressa honom. 
"No I want to tell you, you were so brave expressing your feelings to Harry, I want to be brave too," säger han utan att titta på mig. Plötsligt får jag en känsla, en dum idé om vad det kan vara han vill säga. Jag vågar inte tro det, jag vill inte tro det, men det är helt omöjligt att pressa bort tanken. Tänk om han har samma känslor för mig som jag har för Harry? Tanken skrämmer mig, jag vet inte hur jag skulle reagera om det är det han vill berätta för mig. 

"You don't have to be brave today, you can be brave when you're ready", säger jag förstående, helt plötsligt är jag inte så säker på att jag vill veta längre. 

"I'm ready, I want to be ready", säger han bestämt och nickar. "Alright, so what I want to tell you is that there's a reason for why my friendship with Harry faded away, and it's my fault".

"I don't understand", säger jag oförstående, återigen nyfiken på vad han har att säga. 
"I guess there's one small detail you need to know first", säger han. "Do you remember Liam?". 

"Yeah, of course, your best friend", svarar jag snabbt, det vore konstigt om jag inte kom ihåg honom med tanke på att vi har träffats ett flertal gånger. 

"The thing is that he isn't my best friend. Oh well, he is that too, but that's not all.... He's my.... boyfriend", berättar han tyst med blicken riktad mot backen, som om det vore något att skämmas för. Jag kan däremot inte låta bli att le - glad för att det inte var någonting värre än det och glad för att han känner sig tillräckligt trygg med mig för att berätta något som kan vara så privat för mig. 

"Liam is a great guy, I'm happy for you!", utbrister jag och drar in honom i en kram som blir något klumpig med våra tjocka jackor. Louis ser glad ut, nästan all nervositet är spårlöst försvunnen. "But what does this have to do with Harry?". 

"Harry and I used to hang out a lot, we were very good friends. Then I started to realise that I was more interested in guys than girls, it totallt freaked me out and I never dared to tell anyone. But then I started to get these feelings for Harry, and somehow I thought that he had the same feelings for me, so one day I told him. Let's just say that he didn't quite react like I had hoped, and he certaily didn't feel the same for me. We said we'd keep being friends, but after that it was never the same and it was just downhill from there". Jag blir förvånad över det han berättar för mig och vet inte riktigt hur jag ska reagera. Varför har inte Harry sagt något? Inte för att det är hans sak att berätta, men det måste ha varit jobbigt för honom också, vi hjälper alltid varandra genom jobbiga situationer, varför kom han inte till mig? 

"Oh Louis, I'm so sorry", säger jag, i brist på annat. Jag vet inte vad jag ska säga, ingenting känns tillräckligt. "If it helps I think that Harry was very sad about it, I've never heard him talk about this with anyone".

"That actually does help, I thought he would have told everyone by now", säger Louis och vänder blicken mot mig för första gången på länge. 

"Do you want to talk to him again? I could be there as well, if you want me to", erbjuder jag, de kanske skulle må bra av att prata ut med varandra. 

"Nah, I've made peace with it and I think Harry has too, it's better to leave it in the past", säger Louis och nickar. 

"Alright, if that's what you want to do", börjar jag och blir sedan avbruten av att mobilen börjar ringa i fickan. På skärmen står ett nummer jag inte känner igen, så jag tänker att det förmodligen är bäst om jag svarar. 

"It's Melody", presenterar jag mig artigt, personen på andra sidan luren är däremot inte så artig. 

"Yah, I know, I called you", säger hon bittskt. 

"Hello Sky", säger jag efter att ha kört in armbågen i sidan på Louis för att göra honom medveten om vem det är jag pratar med. Ett litet veck växer fram mellan Louis ögonbryn, han är orolig. "What do you want?". 

"What I want? Harry told me that the two of you went on a date yesterday and I just wanted to see what you have to say for yourself", säger hon uppkäftigt. Eftersom att jag redan lärt mig att det inte fungerar att vara trevlig mot henne går jag direkt in för att vara minst lika uppkäftig som hon är. 

"Yeah, we went on a date, it was amazing, and at the end of the night he kissed me. It's nice to see that you're so interested in our relationship", säger jag med en överspelad artighet, Louis skrattar lite bredvid mig. 

"Ew, no. But I thought you should know that I too saw Harry yesterday and it's obvious that he's not over me yet, so I'm calling to tell you to back off, Harry's mine". 

"When are you going to give up, Sky? Harry doesn't like you anymore, not at all actually. I know for a fact that he's over you because during our entire date, which lasted for hours, your name didn't come up even once. You had your chance, but it's over, you might as well realise". 

"Then why did Harry run to my rescue when I was sad yesterday?", Sky verkar tro att hon kommer vinna diskussionen med sin frågan, men faktum är att det just nu känns som att det inte finns en fråga jag inte kan besvara eller ett påstående jag inte kan såga. 

"Because you're not giving him a choice, he doesn't want to watch you cry, you throw yourself at him all the time. And if you find it funny, you can keep doing that for all I care, it's only going to make Harry like you less, I promise", säger jag hårt, hoppas att det ska få henne att ge sig men har inga större förväntningar. 

"If you don't leave Harry alone you will regret it! Bitch", vrålar Sky i telefonen innan hon lägger på luren. Jag skrattar lite för mig själv och lägger sedan ner mobilen i fickan igen. 

"You're going to have to tell me more about that", flinar Louis. 

 

Louis och jag är ute och promenerar i flera timmar, ända tills det börjar bli så kallt att det känns som att öronen ska trilla av. Jag berättar allt om det korta samtalet med Sky, vi hinner besöka ämnet om honom och Harry och så pratar vi om en hel del annat. Det känns som att det inte spelar någon roll hur många gånger i veckan vi umgås, det finns alltid någonting att prata om. Ibland känns det nästan som att jag har mer att prata om med Louis än jag har med Harry, men det kanske beror på att jag och Harry har pratat med varandra i stort sett varje dag i flera år. Vi nöjer oss med att vara tysta i varandras sällskap. 

När jag kommer hem är det någonting som inte är som det var när jag gick. På min ytterdörr, som är gjord av trä, finns nu ett stort kryss inristat - det sträcker sig från den övre delen av dörren till den nedre. Jag förstår direkt vem det är som har gjort det och helt plötsligt känner jag mig väldigt utsatt. Sky vet var jag bor, hon har varit här, hon kan komma hit igen. Som sagt är jag inte rädd för att just hon ska skada mig, den spinkiga lilla demonen, men jag är säker på att hon har vänner som är större än henne och hon är helt sjuk i huvudet så hon skulle kunna göra vad som helst. 

Jag skyndar mig in i lägenheten och är noga med att låsa dörren om mig. Det var ett tag sen jag pratade med min bror, vi pratar allt mer sällan nu när han bor så långt borta, men han är polis och kan kanske hjälpa mig, därför bestämmer jag mig för att ringa. 

"Hey Melody! What's up?". 

"I might be in trouble, Niall. I need your help". 

 

---

 Lite kortare den här gången, men jag skyller på att blogg.se krånglade jättemycket för mig förra veckan. Ibland gick det inte att spara och ibland fick jag upp "nekad åtkomst" när jag skulle skriva eller pilla i designen så jag tappade lusten.. Iaf, det gick bättre nu så varför gnälla, hah!