Summerlove - Del 23
Jag ville inte tro på det Louis just sagt, men med tanke på allt som hade hänt de senaste dagarna så kunde det ju fakstiskt vara sant. Eller så kunde det hela bara vara ett stort skämt. Alla mystiska saker som hade hänt de senaste dagarna kunde vara ett stort skämt, och snart skulle det hoppa fram någon jävla kameraman och skrika att vi är med i "blåst". På ett sätt hoppades jag att det var så, för Mirandas skull, men ändå.. Då skulle vi framså som idioter hela bunten, och folk som tidigare hade något emot oss skulle ha ännu fler saker att hacka på..
- What if everything is just a big joke..? Föreslog jag, och killarna såg på mig med blickar som talade om att de inte tänkt på det tidigare. Det kunde vara både bra och dåligt..
- No.. It can't be.. Sa Louis tyst och blickarna vändes mot honom istället.
- And why not? Frågade jag, som var fast besluten om att det visst kunde vara så.
- She knew that I was thinking of Harrys left foot, no one would have guessed that. Berättade han, och Harrys reaktion var rätt underhållande. Han lyfte det ena ögonbrynet och tog ner det andra, samtidigt som han rynkade pannan och flinade.
- Why on earth my foot? Frågade Harry som tyckte att det var väldigt roligt. Typiskt Harry...
- Like I said, no one would have guessed that.. Upprepade Louis, och ett snopet "oh" hördes från Harry. Han hade nog slutat lyssna innan han sa det förra gången.
- But It can't be tru, can it? Frågade jag för att se om någon annan hade en bättre ide, men det verkade inte vara någon som hade det...
Miranda
Killarna satt nere i vardagsrummet och funderade på olika sätt att bevisa att det hela bara var ett stort skämt, men de få gånger de faktiskt delade med sig av sina idéer var det någon som sågade dem. Bevisade att det inte kunde vara så liktsom. Jag ville gärna hjälpa dem att komma på något, men det det gick inte. Det stod still...
Jag hade iallafalla på något vis lyckats tämja de flesta tankarna, och mitt huvud höll inte längre på att explodera. Rösterna var numera bara ett dovt mummel, och förhoppninsvis skulle jag snart kunna ignorera dem. Men.. Något var annorlunda nu. Mummlet handlade inte längre om onödiga småsaker, utan nu var det mer "vettigt".. Som om de som var i rummet - mitt huvud - visste att jag lyssnade och inte ville berätta något jag inte fick veta. Jag koncentrerade mig lite på orden, och insåg att det var konversationer mellan folk. Men hur kunde det vara det...?
- Excuse me, miss, it's time to put on your seatbelt. Sa något och puttade till mig lite i sidan. Först fattade jag inte vad sjutton han menade, men när jag såg mannen som satt brevid mig gick det långsamt upp för mig. Jag hade somnat på flygplanet, och allt var bara en dröm. Jag hade inte ens kommit fram till det ställe jag skulle måla på, och jag hade inte träffat One Direction....
Sluuuuuut!! :) Så, snart dags att börja på nästa då! Jag vet inte om jag börjar idag eller imorgon, för jag tänkte att lite fler skulle få tid att säga vilken sorts novell ni vill ha nästa gång. Just nu kan jag säga att det ligger lika, men jag säger inte mellan vilka ;) Så, nu har ni alltså tre saker att göra!
1. Kommentera det här kapitlet.
2. Kommentera vad du vill ha för novell nästa gång. (checka inlägget under)
3. Ställ en fråga till mig i blogresponsgrejjen här på sidan. Det är anonymt (om man vill), busenkelt och superkul!! :D <3