Trots att klockan är ganska mycket när jag kommer hem från jobbet bestämmer jag mig för att ringa till Melody direkt för att räta ut mina frågetecken. Innerst inne känns det som att jag redan vet att jag inte har någonting att oroa mig för, men jag är också medveten att ju mer tid jag ger mig själv att fundera över saken ju mer kommer jag lyckas övertala migsjälv om att jag har fel. Dessutom kommer jag inte ha en chans att somna i natt om jag inte får en förklaring till bilden. 

"Harry?", Melody svarar efter bara några signaler och det låter nästan som att hon är lika glad över att höra min röst nu som hon var när vi hittade henne i Skys förråd. 

"Yeah, will you please come home? I really want to talk to you", säger jag direkt, tänker att det är lika bra att gå rakt på sak och det är inte förrän jag hör mig själv uttala orden som jag inser hur det låter. 

"..oh..", är det enda Melody säger. 

"Nono, not like that, it's nothing bad, not at all", skyndar jag mig att säga som ett försök att släta över mitt misstag, men jag är osäker på hur bra jag lyckas. "Just... Please come home?", ber jag. 

"Of course, I'll be there as soon as I can", lovar Melody innan hon lägger på. 

 

Väntan på att Melody ska komma hem är olidlig och för varje minut som passerar ångrar jag mer och mer att jag inte erbjöd mig att hämta henne. Eftersom att jag vet att hon är hos Louis antog jag att han skulle köra henne hem, men det är ju inte alls säkert att han gör, han kan ju vara upptagen med vad som helst. 

Som tur är blir min oro inte speciellt långvarig; i samma stund som jag greppar telefonen för att ringa upp Melody öppnar hon dörren och kliver in i lägenheten. Avståndet mellan oss är nu inte mer än några meter, men det är fortfarande för mycket. Jag nästan kastar ifrån mig telefonen på byrån i hallen och rusar mot henne för att möta henne i en kram. Hon dumpar sin väska på golvet och sträcker ut sina armar mot mig stunden innan våra kroppar kolliderar och vi låser fast armarna om varandra i en hård, trygg kram. 

"I'm sorry", viskar jag med ansiktet begravt mot hennes axel. En flodvåg av alla möjliga sorts känslor slår mot mig, det är svårt att hålla tårarna tillbaka. "I'm so sorry", upprepar jag för att betona att jag verkligen menar det. "All I wanted was to make things easier for you, it was never my intention to make you feel bad", förklarar jag, vill verkligen att hon ska förstå det. 

"I know, I'm sorry for making things hard for you", gråter Melody mot mitt bröst. 

"What, no, don't apologize", jag tycker absolut inte att hon har gjort någonting fel och det vill jag att hon ska veta. Jag avbryter kramen och flyttar henne ett halvt steg bakåt för att se henne i ögonen. Hon tar ett djupt, snyftande andetag innan hon börjar förklara att hon med flit tagit avstånd från dem hon tycker om på grund av att hon var rädd att Sky skulle göra någonting för att skada oss. Hon förklarar även lite mer angående den där lappen hon lämnade till mig och sist men inte minst berättar hon om meddelandet som hon fått av Sky och hur det fått henne att inse att vi är starkare och kan stå emot Sky hundra gånger bättre om vi är tillsammans. Hennes beskrivning gör mig alldeles rörd och samtidigt mår jag mycket sämre över att jag drev henne hemifrån. 

"I got a text", berättar jag när hon är färdig med all hon ville säga och lägger sedan till "a picture" för att förtydliga. 

"From Sky?", frågar Melody, men jag tror att både hon och jag vet att det är uppenbart. Jag nickar ändå. 

"It was of you and some.. guy", förklarar jag och ger henne sedan en blick som säger att jag vill veta vad det handlar om. 

"It's not what you think", säger hon snabbt till sitt försvar. 

"I don't think anything, I just want to know", lovar jag och är noggrann med att inte låta anklagande.

"He came up to me. At first he just wanted to talk, he wanted me to give him directions somewhere, but then he got too close and when I tried to get rid of him he kept holding on. He was much stronger than me", förklarar hon utan att se på mig, som om hon skäms över det hon säger. Jag lägger ett finger under hennes haka och tvingar upp hennes blick. 
"Are you okay?", frågar jag när vi ser varandra i ögonen. Hon nickar snabbt och undvikande.

"Louis was right there, nothing happened", säger hon övertygande.

"It was Sky", säger jag, ifall att det var någon som helst tveksamhet över den saken.

"I know, he told me", suckar hon. "Does Niall know about the picture?". 

"Yes, I sent it to him".

"Good".

"All she wants is to sabotage for us, she's happy when we're unhappy", suckar jag uppgivet. Hur kunde det gå såhär långt? För bara ett år sen var Sky en av mina bättre vänner, idag är hon min värsta fiende. 

"Then let's stop making her happy", säger Melody enkelt och rycker på axlarna. "Let's stop giving her what she wants. Let's stop worrying, let's be happier than we've ever been". 

"You make it sound so easy", det låter som att jag gnäller, men det är verkligen inte vad jag menar. 

"It is easy", påpekar hon. "We don't have to worry about her, let her do whatever the fuck she wants, I don't want to live like this anymore. I'm tired of it". 

"I love you", säger jag och drar ner henne i soffan så att vi ligger bredvid varandra sådär härligt nära som man måste när möblerna inte är gjorda för två personer. Ett leende sprider sig på hennes läppar medan hon placerar sina händer på mina kinder och drar mitt ansikte mot hennes. 

"I love you too", viskar hon innan hon kysser mig. 

 

"I know what we should do", säger Melody när vi ungefär en timme senare har flyttat in till sovrummet för att försöka sova. Klockan är långt efter midnatt men ingen av oss är trötta. 

"What?", frågar jag intresserat och rullar över på ena sidan så att jag kan se henne i ögonen medan vi pratar. 

"We should let Sky know that we're happy", förklarar hon enkelt med ett finurligt leende på läpparna. Jag höjer båda ögonbrynen i förvåning. 

"Poke an already angry bear? I don't know..", säger jag tveksamt, det låter verkligen inte som en bra idé. 

"Come on, she can't possibly make this whole situation worse than it is, if anything I think it can actually make her clumsier", säger hon i ett försök att övertala mig. Jag funderar på det hon säger och kommer snart fram till att hon faktiskt inte har fel. Det är ju i alla fall inte värre än någonting hon gör mot oss. 

"Alright, let's do it", säger jag och sträcker mig efter min telefon. 

"No, let's use mine", säger hon och viftar lite med sin, som hon redan håller i. 

"What should we write though?", frågar jag tankspritt, men det verkar som att hon redan har tänkt på det. 

"Dear Sky... ", börjar hon dramatiskt. 

"Really? Dear?", frågar jag tveksamt. 

"Shh!", väser hon med ett skratt. Hon harklar sig och börjar om. "Dear Sky. Don't think that we don't know what your intentions are - we do. But everything you have done so far has only brought me and Harry so much closer. Our love is growing as the days go by and despite your efforts to make our life hell we're happier than ever", läser hon medan hon i raketfart skriver ner orden. Jag kan inte låta bli att le, Sky skulle bli vansinnig om vi skickade det här till henne. 

"It's great", säger jag tveklöst. "But should we really?". 

"Already done", säger hon enkelt och visar mig skärmen där smset skickas iväg till Sky. 

"You're crazy", är det enda jag har att säga. 

"You love it", kontrar hon. 

"I do", erkänner jag. 

 

Vi säger godnatt för tredje gången ikväll och lägger oss till rätta för att göra ett nytt försök att sova. Jag blundar och låter tankarna vandra iväg i förhoppning att det så småningom ska hjälpa mig att somna, men det verkar snarare ha motsatt effekt. Jag tänker på Melody och Louis och på hur bra de kommer överens med varandra; det är nästan så att jag blir lite avundsjuk. Jag vet ju precis vilken härlig person Louis är och jag har inga som helst problem att komma ihåg hur roligt vi brukade ha innan allting hände. Allting hände - vad var det som hände egentligen? Louis misstolkade vår relation lite och efter det bestämde jag mig för att jag inte kunde se honom på samma sätt igen. So what om han var lite intresserad av mig, han är ju fortfarande samma härliga person. Jag skäms, helt klart. 

"Melody?", viskar jag för att kolla om hon är vaken. Hennes andning är fortfarande inte sådär tung som den brukar vara när hon sover, men det kanske inte betyder någonting, vad vet jag?

"Mmhm?", mumlar hon efter en liten stund. 

"Are you awake?", frågar jag, bara för att vara på den säkra sidan. 

"Yes Harry, I'm awake", skrattar hon tyst. 

"I was just thinking...", börjar jag, osäker på om jag verkligen vill fråga henne. "Do you and Louis ever talk about me?", frågar jag tillslut. "

"Hm.. Not much but it happens", svarar hon eftertänksamt. "Why?". 

"Do you know if he's mad at me for reacting the way I did and ruining our friendship?". 

"He's not, definitely not", Melody låter självsäker.

"I really regret it, you know", berättar jag, något förvånad över min egen ärlighet. "Knowing that he's such a good friend to you kind of makes me miss him". 

"I can invite him over, if you want to?", föreslår hon. "I'm sure he would be thrilled". 

"Do you think it's a good idea?", frågar jag tveksamt; visst skulle jag gärna umgås med Louis igen, men jag är samtidigt väldigt orolig att det skulle bli konstig stämning. 

"I think it's a great idea. Liam can come to, you should really get to know him", säger hon. "Tomorrow?". 

"Yeah sure, why not", nickar jag, tänker att jag kommer ångra mig om jag låter mig själv fundera på saken för länge. 

"Fantastic, I'll make it happen!".