//Melodys perspektiv//

Harry åkte till jobbet för ungefär tio minuter sedan och för att undvika att säga hejdå låtsades jag sova när han var inne i sovrummet och pussade mig på pannan. Egentligen har jag legat klarvaken sen långt innan midnatt och funderat på en ny, bättre lösning; en lösning som inte innebär att Harry spenderar varje vaken timme på jobbet för att slippa vara hemma. Jag måste hitta någon annanstans att ta vägen, den stora frågan är bara vart det skulle kunna vara. Niall vill jag inte störa, jag vet att han har fullt upp med att jaga efter Sky och jag skulle inte vara något annat än en distraktion för honom just nu. Mitt andra alternativ är Louis, men honom har jag inte haft en riktig konversation med på vad som känns som en hel evighet så jag vet inte hur han skulle känna för det. 

Jag ligger fortfarande kvar i sängen när jag motvilligt sträcker mig efter telefonen och letar fram Louis nummer i kontaktlistan. Signalerna som går fram känns ovanligt långa och hånfulla. 

"Melody, how great to hear from you!", ropar Louis i telefonen när han har svarat. Hans entusiastiska röst tvingar fram ett litet leende i mitt annars stela ansikte. "What's up?". 

"I.. euhm.. I have a question, kind of", säger jag osäkert och skäms direkt över min egen tafatthet. 

"Shoot", säger Louis exalterat. Att han är såhär glad att prata med mig efter att jag behandlat honom som jag gjort får mig bara att må ännu sämre över hela situationen. 

"Alright, so the thing is that Harry is going out of town for a while and I'm not too keen on staying in the apartment alone...", orden flyger ur min innan jag så mycket som hinner reflektera över vad jag säger och så fort jag hör min lögn ångrar jag mig. Louis är planetens mest genomsnälla människa, hur kan jag vara så hemsk att jag ljuger honom rätt upp i ansiktet samtidigt som jag försöker be om en tjänst?

"I know exactly where you're getting at", säger han innan jag hinner avsluta min mening och sen avslutar han den åt mig. "You're moving in with me!". 

"Would that be okay?", frågar jag försiktigt, vill verkligen inte tränga mig på. 

"Okay?", upprepar han, som om ordet vore främmande. "It would be AMAZING! When should I pick you up?". Louis lättsamhet får mig att må lite bättre, han hade definitivt låtit mig sova hos honom ett par nätter även om jag inte ljugit för honom så det är inte direkt som att jag har lurat in honom i någonting. Det är i alla fall vad jag försöker övertyga mig själv om. 

"Well, I need to pack a few things first but that won't take long. Two hours?", föreslår jag för att jag ska hinna packa, ta en snabb dusch, skriva en lapp till Harry och städa upp lite i lägenheten (att lämna den i det skick den är i just nu skulle inte vara snällt). 

"Perfect, see you then!", tjoar han innan han lägger på luren. För att hinna med allt jag vill göra lämnar jag sängen direkt och börjar med att släpa iväg sängkläderna till tvättmaskinen för att sedan klä sängen i ett par nya, rena. Så fort det är färdigt tar jag en dusch och innan jag sedan börjar packa min väska tar jag ett varv med damsugaren.

När både jag och lägenheten är i ett presentabelt skick har jag ganska precis fyrtiotvå minuter på mig att packa en väska och skriva en lapp till Harry - gott om tid, med andra ord. 

Eftersom att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva på lappen till Harry börjar jag med att packa väskan så att jag ska få lite tid att fundera. Jag tänker att jag måste säga som det är för att han ska förstå att jag gör det här för hans skull och inte för att jag inte tycker om honom längre, men jag vet inte hur jag ska kunna formulera det så att det inte bara låter som en ursäkt. 

Kläder, hygienartiklar och datorn åker ner i resväskan tillsammans med alla möjliga sorters laddare. Skolböckerna och lite andra prylar som jag vet att jag inte kommer ha någon användning för de närmaste dagarna lämnar jag i lägenheten, eftersom att jag inte planerar att vara borta speciellt länge vill jag inte släpa på för mycket. Det enda jag vill är att ge Harry lite utrymme att slappna av, bara för en vecka eller så. Om han sedan kommer fram till att han har det bättre ensam än när jag är där hoppas jag att han kan vara ärlig och säga det så att jag kan flytta tillbaka till min gamla lägenhet så att vi båda kan må bättre. 

Det är nu tretton minuter kvar tills jag måste gå ut och möta Louis och det enda jag har kvar att göra är att skriva lappen till Harry. Det är inte förrän nu när pennan ska möta pappret som jag börjar tvivla på att detta skulle vara enklare än att prata med Harry direkt, men nu är det såhär det får bli. 

För formelt, jag suddar bort och börjar om. 

 

 

Det färdigskrivna brevet viker jag på mitten och lägger det på köksbordet tillsammans med ett halsband som jag fick av Harry på min sextonde födelsedag. På den silverfärgade kedjan hänger det ett litet, blankt silverhjärta som pryds av ordet forever på ena sidan och together på andra. Han vet om att det där halsbandet är bland de saker som betyder mest för mig i hela världen, förhoppningsvis kommer det få honom att förstå att jag inte menar någonting illa med mitt brev och att jag bara vill vad som är bäst för honom. 

 

Det är med tårar i ögonen som jag går till sovrummet för att hämta min väska och sedan fortsätter ut i hallen för att lämna lägenheten, Louis står utanför och väntar nu. 

Innan jag går ut till honom tar jag ett par djupa andetag för att lugna ner min skenande puls och släpper ner håret för att det ska dölja delar av mitt ansikte. Louis har inte sett mig på jättelänge och jag ser definitivt inte ut som den Melody han är van att se. Mina favoritkläder som brukade sitta så snyggt runt mina vältränade former passar mig inte längre, det enda jag har packat ner och har på mig är mjukisbyxor och stora tröjor som för tillfället är det enda jag kan känna mig bekväm i. 

Det känns larvigt att ens tänka tanken, men på något sätt är jag ändå rädd att han inte ska se mig på samma sätt längre. Det värsta som skulle kunna hända är att han umgås med mig, trots att han inte vill, bara för att han tycker synd om mig. 

Jag skakar av mig den vidriga tanken och kikar ut genom fönstret i trapphuset. Nere på gatan står Louis lutad mot sin silverfärgade bil och ser ut som en fotomodell i vilken tidning som helst. Med en nedtyngande känsla i bröstet och ett framtvingat leende går jag ner för de få trapporna för att komma till bottenvåningen och sedan öppnar jag motvilligt portdörren för att möta Louis. 

För en kort sekund sprids ett chockerat uttryck i hans ansikte, men det är bara kvar så pass länge att jag ska hinna registrera det innan det byts ut mot en överväldigad glädje. 

"Melody!", utbrister han glatt innan han skyndar sig fram till mig för att möta mig i en kram. Det slår mig att jag inte har träffat Louis sen innan Sky kidnappade mig, alltså har vi varit ifrån varandra mycket längre än jag först trodde. Han vet dock allting om vad som har hänt, han har pratat med både mig och Niall om det. "How are you doing?", frågar han medan han med sina trygga armar bygger en skyddande mur runt min kropp. Jag drar mig om möjligt ännu närmare honom och njuter av närheten från min bästa vän. 

"Fine", svarar jag kort, men jag tror att både han och jag förstår att det inte är helt sant. 

"If you want to talk about it just say the word, if not let's just take our minds of off it and have a great time", säger han samtidigt som han plockar upp min väska för att bära den till bilen, fortfarande med en arm runt mina axlar. 

"Sounds perfect". 

 

När vi kommer hem till Louis lägenhet står Liam i köket och lagar mat. Från hallen hör jag att han berättar för någon (förmodligen sin kamera) vad det är han gör och hur han gör det, vilket får mig att flina lite. Det han säger och gör känns helt naturligt när man tittar på hans videor, men att se eller höra honom säga det till sin kamera är något jag fortfarande inte har vant mig vid. 

"Hi Liam", hälsar jag vänligt när jag kommer in i köket. Liam slutar genast spela in och stänger av sin kamera. 

"Hey Melody!", hans ansikte spricker upp i ett leende och även han kommer fram för att möta mig i en kram. 

"You don't have to stop doing whatever you were doing because of me", säger jag menande och nickar mot kameran och ligger kvar på köksbänken. Han rycker på axlarna. 

"It's not important", säger han oberört och packar ner kameran i sin väska som står på köksbordet. Jag vill inte hindra honom från att göra det han tycker om så därför står jag på mig. 

"No seriously Liam, don't stop because of me, I've been a part of some of these before, I can handle it, promise", säger jag lovande och plockar fram kameran åt honom igen. Han kastar en osäker blick mot Louis, som precis klivit in i köket, och får en uppmundrande nickning tillbaka. Det dröjer en liten stund till innan han verkar bestämma sig, men så fort han har gjort det är allt som vanligt igen. 

All den oro jag kände förut, om att Louis och Liam inte skulle kunna se mig på samma sätt som tidigare, är som bortblåst redan efter tio minuter i lägenheten. Jag tror att min lilla scen där jag sa till Liam att jag inte är ömtåligare nu än jag brukar vara hjälpte dem att inse att allt jag vill är att de ska behandla mig som vanligt. 

 

Efter maten, oändligt mycket prat och en hel film är det dags för Liam att gå hem och för mig och Louis att gå och lägga oss. Eftersom att ingen av oss är speciellt sugna på att sova på soffan bestämmer vi oss för att dela på hans dubbelsäng. Om omständigheterna hade varit annorlunda kanske det kunde uppfattas som konstigt att vi delar säng, men eftersom att vi båda har pojkvän och är bästa vänner ser vi inga konstigheter med det. Det är bekvämare för oss båda och betydligt mindre jobb än att bädda på soffan varje kväll. 

Louis somnar ganska snart efter att vi gått och lagt oss, men mina tankar håller mig vaken. Vid det här laget måste Harry ha kommit hem från jobbet och därmed måste han ha sett lappen på köksbordet eller åtminstone lagt märke till att jag inte är där. Jag har inte hört någonting från honom på hela dagen vilket antingen betyder att han uppskattar utrymmet jag gett honom eller att han är ledsen eller kanske besviken, men å andra sidan vet jag inte vad jag hade förväntat mig heller. Såhär i efterhand inser jag att det var en ganska dum idé att bara skriva en lapp till honom, jag kunde väl åtminstone ha ringt om det nu hade varit så fruktansvärt jobbigt att ta det med honom när vi står mittemot varandra. 

Mina tankar avbryts av min tysta smssignal som kommer från golvet på min sida av sängen. Jag rullar över på mage och sträcker ner ena armen mot golvet för att plocka upp telefonen. I utrymmet för avsändaren av smset står det inget annat än att numret är dolt och själva smset består av fem hotfulla ord. 

   » This is all your fault « 

Det är inte speciellt svårt för mig att lista ut vem som har skickat smset, men jag har ingen aning om vad det är hon syftar på. Jag skickar snabbt en skärmbild till Niall och förklarar i ett kort meddelande att jag inte vet vad hon menar innan jag börjar fundera mer på det. Det första som slår mig är att det ligger en helt oskyldig Louis precis bredvid mig som inte på något sätt förtjänar att blandas in i allt det här och därför är min första tanke att jag måste därifrån. Vare sig hon planerar att göra någonting mot mig eller mot Louis för att han tar hand om mig så är Louis mycket säkrare om han inte är i närheten av mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, men bort härifrån är en bra början.

Jag rullar ur sängen för att tassa ut ur sovrummet och sedan på något sätt lämna lägenheten, men mina fötter hinner inte mycket mer än nudda golvet innan Louis vänder på sig. 
"Where are you going?", frågar han trött. Min kropp fryser till is och för en stund sitter jag blixtstilla på sängkanten. 

"I just rememberd that I have to do something...", säger jag i ett försök att ljuga, men jag inser direkt att jag inte kommer komma vidare långt med det. Louis kommer genomskåda mig direkt och även om han inte skulle göra det så orkar jag verkligen inte trassla in mig i någon lögn. 

"Where are you going?", frågar Louis igen, han genomskådade mig, precis som jag trodde. 

"I got a text", börjar jag med att säga och hade från början som plan att hålla det ganska kort, men det slutar med att jag berättar om allting; om alla sms, om varför hon inte hört av sig så mycket, om varför jag ville bort från Harrys lägenhet, om varför jag ville bort från Louis lägenhet. Allt. Jag vet inte exakt vilken sorts reaktion jag förväntat mig att få, men det är verkligen inte den jag får. Louis säger ingenting utan ålar sig över till min sida av sängen, sätter sig bredvid mig på sängkanten och ger mig världens tryggaste kram. Aldrig tidigare har hans närhet utstrålat så mycket kärlek som den gör nu, ord är helt överflödigt. 

"Go back to bed, I'll start a movie", säger han omtänksamt innan han reser sig ur sängen för att hämta sin dator. Tveksamt kryper jag ner i sängen igen och drar upp täcket så långt det går. 

Vi hinner titta färdigt på hela filmen (som är Katten Gustav, för att höja stämningen) utan att någonting händer. Inga fler meddelanden från Sky, ingen som knackat på dörren och inget samtal från varken Harry eller Niall. Är det någonting som har hänt som är mitt fel eller väntar vi fortfarande på att någonting ska hända? För att vara säker på att ingenting har hänt Harry tar jag fram telefonen och ringer till honom. Signalerna går fram, men ingen svarar. Mina tankar vandrar tillbaka till lappen jag lämnat på köksbordet och hur den omöjligtvis är tillräcklig för att förklara situationen. Jag trodde att det var för svårt att prata om det här med någon, men efter att ha förklarat allting för Louis vill jag inget hellre än att göra det samma för Harry. Han förtjänar att veta exakt hur jag känner och han förtjänar verkligen att ha någonting att säga till om. Det sista jag vill är att han ska vara sårad på grund av mig eller skada på grund av Sky. Jag vet att hon älskar honom mer än något annat i hela världen, men efter all han har sagt och gjort skulle det inte vara konstigt om hon tröttnat på honom.