Efter att ha ätit frukost i bilen kommer vi fram till polisstationen straxt efter solen har gått upp. Niall och hans arbetskamrater har redan börjat sitt arbete på stationen och är redo att sätta igång direkt när vi kommer. Vi blir ledda till ett rum i storleken av ett stort badrum som inte är intrett med någonting annat än två bord, sju stolar, en stor datoruppsättning på ena bordet och ett par tavlor på väggarna. Framför fönstren hänger heltäckande persienner som hindrar andra från att se in. Det är en obehaglig känsla som sveper över mig när jag kliver in i rummet och jag kan inte skaka av mig känslan av att jag har gjort någonting fel. 

"So... What are we doing?", frågar jag osäkert medan jag studerar den stora datoranordningen, den liknar ingenting jag tidigare sett. Skärmen ser ut som på vilken dator som helst, men den har sladdar, knappar, rattar och andra kontroller som mest bara liknar ett hemmabygge. 

"We -you- are calling Sky, it's our best chance of getting her location", förklarar Niall och visar med en vänlig gest att vi kan slå oss ner vid bordet samtidigt som han och Ty slår sig ner mittemot oss. Jag höjer mitt ena ögonbryn samtidigt som jag sänker det andra; har han glömt bort att vi redan provat med det?

"I can see what you're thinking", säger Nialls arbetskamrat som sitter ner bakom den underliga datorn. Det är samma kille som var med förra gången, hette han Ty? Det slår mig att den här datorn måste vara någon större och bättre version av den de hade med hem till Harry. "Niall told us about the message you sent to Sky, it must have made her angry and we believe that we can use that to our advantage. She wants to talk to Harry, we already know that, so we'll let Harry talk to her and make her believe that he changed his mind, that he would rather be with her". I början av sin mening låter han stolt över att presentera deras idé, men när han förklarar att Harry ska låtsas svika mig ser han ursäktande på mig. 

"Alright, fine, let's do it", säger jag likgiltigt, vill bara få det överstökat. 

"Are you sure?", frågar Harry tveksamt. Han sitter på stolen bredvid mig och hans vänstra hand vilar tryggt på mitt högra lår. Med en enkel axelryckning och en övertygande nickning besvarar jag hans fråga. Samtidigt som jag förstår hans tveksamhet tycker jag inte att jag har någon som helst anledning att inte vilja genomföra försöket; det kommer ju inte vara någonting annat än skådespel. "Let's do it then", säger Harry med sin blick fäst på mig, som om han är orolig att jag ska ändra mig. 

"How?", frågar jag och får snart en alldeles för invecklad förklaring om hur Tys dator fungerar. Det jag lyckas förstå mig på är att Harry ska använda sin egen telefon, som kommer vara kopplad till datorn, och att platsen där Sky befinner sig kommer dyka upp på skärmen om försöket lyckas. 

Harry plockar fram sin telefon och jag gör detsamma för att ge honom numret. 

"Put it on speaker when she picks up", uppmanar Niall. "We'll help you if things goes south", förklarar han sedan och pekar på en liten skärm som tydligen är kopplad till Tys tangentbord. Om Harry kör fast kan Ty hjälpa honom utan att någon av oss behöver säga någonting, vi vill ju inte riskera att Sky hör oss. 

Harry nickar förstående medan Niall och Ty går igenom allting han behöver veta samt ger honom lite tips på vad han kan säga och prata om. När det tillslut är dags att ringa tar han några långa, djupa andetag för att samla sig innan han för telefonen mot örat. 

"Say what you have to say", viskar jag och ger honom en snabb puss på kinden. 

Tystnaden som följer känns oerhört lång, men så småningom svarar Sky och Harry sätter på högtalaren. 

"Harry?", svarar Sky minst lika förvånat som tveksamt, det låter inte som att hon litar på att det verkligen är han. 

"Sky", säger Harry med exakt samma förvånade ton i rösten, sättet som han direkt ekar hennes beteende påminner mig om att de faktiskt har varit vänner under en lång tid. Han borde veta allting om den här tjejen. "I wasn't sure this number would work", förklarar han efter en liten stunds tystnad. 

"What do you want?", när Sky förstår att det verkligen är Harry hon pratar med går hon genast in i försvarsställning. 

"I just... want to talk to you", säger Harry nästan lite sårat innan han lägger till ett oförstående "are you mad at me?". 

"Mad? Are you joking?", frågar hon ironiskt. Samtliga personer runt bordet förstår att hon syftar på meddelandet som vi skickade till henne, men Harry låtsas som att han inte vet vad hon pratar om. 

"What's this about, Sky?", frågar han med en ärlighet som får hela min kropp att rysa, vilket Harry verkar lägga märke till. Han kramar om mitt lår under bordet och blicken han ger mig avslöjar att han inte alls tycker om det här. 

"I know you're not stupid, Harry", säger hon med en suck, men Harry fortsätter insistera på att han inte vet vad hon pratar om. "The message?". 

"What message?", frågar han enkelt, det låter verkligen som att han inte vad vad hon pratar om; han är rysligt bra på att ljuga. 

"The message that you and Melody sent to me, stop messing with me Harry, I don't deserve this", säger hon tröttsamt. Harrys blick blir ännu mer plågad när han bestämmer sig för vad han ska säga härnäst. 

"I know you don't deserve this, that's why I'm calling", säger Harry självsäkert. "What message are you talking about?". 

"The one that you and Melody sent to me", säger Sky, nu låter hon faktiskt lite osäker, vilket Harry använder till sin fördel. De diskuterar ämnet i nästan en hel minut och kommer tillslut fram till att Harry inte hade någonting med meddelandet att göra. Utan att visa det stör jag mig lite på att Harry ljuger med att sån lättsamhet; Skys anklagande ord rinner av honom som vatten och utan minsta betänketid hittar han på en osanning som han matar henne med. 

Ty jobbar febrilt med sin dator, det verkar som att han är nära nu, och Niall betraktar skärmen med all noggrannhet. Att se Niall på det här sättet är helt nytt för mig, han brukar alltid vara den som skojar, skämtar och har kul och nu är han helt plötsligt en riktig polis. Jag menar, det är klart att jag har vetat om att han är polis tidigare, men jag har aldrig riktigt sett honom jobba förut. 

Niall signalerar till Harry att han ska fortsätta prata genom att veva med handen över bordet. Någonting stressat intar Harrys blick, vilket Niall direkt tolkar som att han inte vet vad han ska säga och han meddelar Ty utan att ge ifrån sig ett enda ljud. Med några snabba, ljudlösa tryck på tangentbordet har Ty skrivit »you miss her« på den lilla skärmen som är vänd mot mig och Harry. Harry ger mig en osäker blick som jag genast besvarar med en godkännande nickning, ändå hugger det till i magen på mig när han uttalar orden. 

"I miss you, Sky", säger han tyst, nästintill ljudlöst, men Sky uppfattar orden direkt. Hon fyller lungorna med luft för att svara Harry, men innan hon hinner säga någonting bryts tystnaden av någonting utanför rummet vi befinner oss i. Det låter som att någon tappar ett föremål av glas som går i tusen bitar precis utanför våran dörr. Sky måste ha hört det. 

"What was that?", frågar hon genast, hennes röst är återigen på vakt. Niall skyndar sig ljudlöst mot dörren, försvinner ut genom den och vad som händer sen har jag ingen aning om - förmodligen ber han dem hålla tyst där ute. 

"Hold on, it was Melody", viskar han till Sky samtidigt som han pekar mot rummets bortersta hörn. Jag förstår direkt att han vill att jag ska gå dit och gör det utan att ifrågesätta. "Are you alright?", ropar han sedan, jag förstår att det är till mig. 

"Yeah, sorry, dropped a plate!", ropar jag tillbaka med ansiktet vänt mot väggen så att det ska låta som att jag är längre bort. 

"Wait, is Melody there?", frågar Sky förvånat. Jag återvänder till bordet och slår mig ner bredvid Harry igen. Snart har hans hand hittat tillbaka till mitt lår och samtidigt kommer Niall tillbaka in i rummet. 

"Yeah, she's in the kitchen, she can't hear me", säger han tyst. 

"So you're still with her, how can you say you miss me and still be with her?", frågar Sky irriterat. 

"What am I supposed to do?", kontrar Harry, det låter som att han har en plan. Ty fångar Nialls uppmärksamhet och pekar på någonting på skärmen och när han sedan ger Harry tummen upp förstår jag att de har hittat henne. Han skyndar sig sedan att skriva »keep talking« på den lilla skärmen och Harry nickar förstående. »They're on their way«, läggar han sedan ill. 

"Leave her already!", utbrister Sky, som om det vore det självklaraste i hela världen. 

"I want to, but if I do, I want to be with you", viskar Harry med smärta (nästan tårar) i ögonen. Jag ger hans hand en stöttande kram under bordet som för att visa att jag inte tar åt mig, att jag förstår att det inte är på riktigt. 

"You can't it's to late for that. You deserve so much more than living on the run with me", säger Sky och för första gången låter det faktiskt som att hon bryr sig om Harry. 

"Living on the run with you is better than staying with Melody, isn't it?", han formulerar meningen som en fråga, förmodligen för att han annars inte skulle klara av att uttala den. Han ser äcklad ut när han säger det. Sky blir tyst ett tag. "Tell me where you are and I'll be there as soon as I can", säger Harry uppmuntrande,
"I can't do that, what if they're listening?", säger Sky plågsamt, man kan riktigt höra längtan i hennes röst. 

"Who could be listening?", frågar Harry oförstående, vilket är otroligt ironiskt med tanke på att han har två poliser framför sig. "No one knows I'm talking to you". 

"You never know that", säger hon vaksamt. 

"Just tell me where you are, please", uppmuntrar Harry. "I want to be with you". 

"I want to be with you too", säger Sky drömmande, hade hon varit en normal människa hade kanske detta varit tillfället då hon iser att hon satt sig själv i skiten, rejält. 

Samtalet fortsätter i nästan en minut utan att de kommer någonstans och sen hör vi en dörr flyga upp i bakgrunden på Skys sida av linjen. 
"Police!", ropar en man. 

"We got her!", säger en annan, förmodligen i sin walkie talkie. 

"Harry?", säger Sky frågande, det är först nu hon inser att han ljugit under hela deras samtal. 

"Thank you for staying on the line", säger Harry spydigt, det märks att han inte längre har någon anledning att smöra för henne. 

"How could you do this?", frågar hon förkrossat. 

"You deserve it, now stay out of my life", muttrar Harry. 

"We got her, good job guys", säger en man i telefonen - en av poliserna, antar jag. Det måste betyda att de har Sky, hon är borta nu, kanske för alltid? 

En överväldigande glädje sköljer över mig, jag kan inte hålla tårarna tillbaka. För första gången på länge känner jag mig fri, det känns som att jag inte längre har någonting att oroa mig för. 

Harry lägger ifrån sig sin telefon på bordet, reser sig upp och drar upp mig från min stol så att han kan slå armarna om mig. Kramen är hård och trygg och varar i vad som känns som en evighet. I ögonvrån ser jag Niall luta sig tillbaka i stolen med ett gigantiskt leende på läpparna. 

"You did it", viskar jag till Harry med både skratt och gråt i rösten samtidigt. Han är så glad att han nästan skrattar av glädje, han också. 

 

När stunden av överväldigande glädje är över har vi fortfarande en del allvarliga saker att ta itu med. Niall och Ty förklarar för oss att det kommer bli en rättegång som vi kommer behöva delta i och att Sky kommer sitta inlåst fram tills dess. Innan rättegången kommer vi få träffa någon sorts advokat som kommer hjälpa oss med resten. Det han säger är alltså att det inte är över än, men jag kunde inte bry mig mindre, glädjen över att Sky är borta är det enda jag behöver just nu. 

Knappt en och en halv timme efter det att vi kom till polisstationen är det dags för mig och Harry att åka hem igen. Stämningen i bilen är verkligen på topp och den överväldigande glädjen håller i sig ända tills vi kommer hem. I hallen, direkt innanför dörren, slår Harry armarna om min midja och söker sina läppar till mina. Hans hungriga kyss får mina knän att vika sig under mig, det enda som hindrar mig från att falla ihop i en hög på golvet är Harrys starka armar som håller upp min kropp. 

"Wow", viskar jag mot hans läppar och han skrattar lite mot mina. 

"Well overdue", viskar han tillbaka och leder mig mot sovrummet utan att bryta kyssen. 

 

När vi kommer ut ur duschen (och vår egen lilla bubbla) och jag får syn på min dator som ligger på vardagsrumsbordet känns det som att jag går in i en vägg. All den lycka som tog över min kropp när vi fick reda på att Sky inte längre kommer vara ett problem för oss fick mig att glömma bort alla mina andra bekymmer i livet. Jag ha fortfarande hur mycket skolarbete som helst att komma ikapp med och nu när Sky är ur världen antar jag att jag inte har något annat val än att gå tillbaka till jobbet. Harry ser att jag funderar på någonting och när jag berättar hur det ligger till föreslår han att jag kanske borde träffa en livscoach eller en terapeut. Jag har ju ändå varit med om en del, säger han. Mitt omedelbara svar är nej, jag vet inte riktigt varför men det känns inte rätt att belasta någon annan med det jag måste ta hand om. Harry spenderar någon minut med att försöka övertala mig, men sen inser han att det inte tjänar någonting till och ger därför upp. Istället övergår han till att peppa mig och helt plötsligt tror han att jag kan klara det med den rätta sortens stöd från mina vänner. 

Att bevisa för Harry att jag ska klara av det gör mig plötsligt jättemotiverad och jag slår genast på datorn för att sätta igång direkt. Jag loggar in på sidan där alla uppgifter finns, men blir genast överväldigad av mängden och en tillfällig förlamning gör att jag blir sittandes. Harry, som än en gång lägger märke till att jag inte vet vad jag ska göra, sätter sig bredvid mig en stund innan det är dags för honom att åka iväg till jobbet. Tillsammans skriver vi ihop en prioriteringslista och sorterar uppgifterna i den ordning jag bör göra dem, vi går efter inlämningsdatum så den uppgift som hamnar först skulle ha varit inne redan i november. Nu kan jag enkelt se hur mycket jag har kvar att göra samt klicka bort de uppgifter som blir klara, vilket känns förvånansvärt motiverande. 

Jag använder motivationen till att sätta igång med den första uppgiften och Harry stannar kvar så pass länge att han ser att jag kommer igång innan han försvinner iväg till jobbet. 

Det här är början på resten av mitt liv, tänker jag medan jag låter fingrarna svepa över tangenterna. 

 

//Louis perspektiv// 

Det har snart gått en hel dag sen jag och Liam var hemma hos Harry och Melody och sen dess har jag inte pratat med någon av dem. Det kändes så enkelt att komma överens med Harry när jag satt mittemot honom och lät hans blick genomborra mig, men nu i efterhand inser jag att hela situationen gör mig lite kluven. Det som jag igår var så säker på känns inte alls lika självklart idag; vill jag verkligen återuppliva min och Harrys vänskap?

När jag sitter här i min ensamhet klarar jag av att erkänna för mig själv att en vänskap med Harry är något jag har önskat mig under en väldigt lång tid, men samtidigt var det så himla länge sen vi var vänner och den Harry jag kände då är definitivt inte samma person som jag pratade med igår. Vi har ju trots allt klarat oss fint i livet utan varandra, det kanske inte är meningen att vi ska vara vänner. 

 

Framåt kvällen får jag ett meddelande av Melody där hon i detalj beskriver vad hon och Harry har gjort idag. När jag läser de första raderna förstår jag inte alls vad hon vill att jag ska göra med den informationen, men ju längre ner i meddelandet jag kommer, ju mer förstår jag. Jag förstår vad det är hon försöker säga, men jag vågar inte tro det förrän jag läser de allra sista bokstäverna - Sky är borta. Det slår mig genast vad detta kommer att innebära för Melody och Harry och jag önskar att jag hade dem båda här så att jag kunde krama om dem. 

Ja, jag önskar att båda två var här. Mitt i all extas tänker jag lika mycket på Harry som på Melody, det måste ju betyda något. Även det faktum att jag och Harry ens får en möjlighet att återförenas efter såhär många år borde betyda något. Det kanske trots allt är meningen att vi ska vara vänner? 

Sakta men säkert inser jag att det enda jag är rädd för är att Harry ska såra mig igen, förutom det kan jag inte komma på någon vettig anledning till varför vi inte skulle kunna vara vänner. 

Jag hör av mig till Melody för att dela med mig av mina tankar och innan jag vet ordet av har vi bestämt att vi ska träffas igen, alla fyra. 

 

---

Det här kommer förmodligen vara sista riktiga delen, jag råkade radera den sista biten av min planering (och inte för att vara sån, men den var jävligt bra) och jag orkar verkligen inte komma på någonting nytt ^^ Känner att intresset för den här novellen inte har varit så stort ändå så jag tror inte att det spelar någon roll :P