//Louis perspektiv// 

Efter allt som hände och allt jag fick reda på i natt planerar jag att inte släppa Melody ur mitt sikte på hela dagen, trots gårdagens alla försök att övertyga henne om att jag inte ska bete mig som en barnvakt. Det är trevligt att umgås med henne och jag skulle definitivt ha låtit henne sova hos mig ett par nätter även om omständigheterna vore annorlunda så jag förstår inte varför det skulle vara så fel av mig att vilja beskydda henne. Det är ju inte direkt så att elaka kommentarer är det värsta som kommer hända henne, vi har ju alla sett bevis på att Sky är kapabel till mycket mer än så. 

"Inside-day or outside-day?", frågar jag Melody under frukosten och svaret jag får innehåller inte det minsta tveksamhet. 

"Outside, please", ber hon samtidigt som hon kastar en drömmande blick genom fönstret. Det är december och ett tunt lager vit snö täcker hela staden och solen har idag valt att komma fram från sitt gömställe bakom det annars så tjocka molntäcket. Det är kallt, men det är också väldigt fint. 

 

Eftersom att utomhusaktiviteterna är något begränsade en dag som denna och eftersom att det är lite kallare än vad vi har klätt oss för bestämmer vi oss för att spendera förmiddagen med att gå på bio. Vi ser en film som inte direkt är ny på en tid som är ganska ovanlig för bio och därför är vi helt ensamma i salongen. Det har aldrig hänt mig tidigare och jag måste säga att det är en ganska trevlig upplevelse; det är ingen som stör oss och vi behöver inte tänka på att inte störa någon annan. 
"What did you think?", frågar Melody när vi lämnar den tomma biosalongen. Själv låter hon lite tveksam. 

"Ten out of ten for the experience, the movie was about a four", säger jag efter en stunds betänketid. 

"Yeah I'd say that's about right", instämmer Melody. "I liked Garfield better", lägger hon till med ett skratt och syftar då på filmen som vi såg inatt. Jag kan inte annat än att hålla med henne, den filmen var lika rolig inatt som den var för tio år sen. 

Melody tar fram sin mobil igen och tittar på låsskärmen efter nya händelser, något jag la märke till att hon gjorde flera gånger under filmens gång. 

"Is everything okay?", frågar jag en aning bekymmrat och får en oförstående blick som svar. "I couldn't help but notice that you're checking your phone every five minutes, is there something going on?". 

"No, it's just that I haven't heard anything from Harry", säger hon tankspritt. "I don't know if it means that he's in trouble or that he's mad at me for leaving or that he's just busy at work. I tried calling him earlier this morning but he didn't answer". Jag tänker tillbaka på meddelandet som Sky skickade till Melody i natt och överväger risken att någonting skulle hända Harry. För det första verkar Sky vara mer eller mindre besatt av Harry så att hon skulle göra någonting för att skada honom är inte speciellt troligt, och om det nu mot förmodan skulle ske är Harry en stor kille och han kan definitivt ta hand om sig själv. 

"I don't think you should worry too much, he's probably just at work or asleep", säger jag ärligt och hoppas att det ska ha en lugnande inverkan på henne. 

"You're probably right", medger hon medan hon stoppar undan mobilen igen, men jag ser på henne att hon inte oroar sig mindre för det. 

"We should eat something", säger jag i ett försök att få henne på andra tankar. Hon nickar instämmande, men säger ingenting. "There's a new restaurante right beside the place where I work, should we check it out?", föreslår jag och får än en gång bara en godkännande nickning till svar. En våg av skam sköljer över mig; den enda anledningen till att jag föreslog den nya restaurangen bredvid min arbetsplats är för att jag efter lunch måste gå till jobbet, vilket Melody ännu inte vet om. Jag kan inte tänka mig att hon skulle ta illa upp av att jag går till jobbet istället för att umgås med henne, men eftersom att jag inte har sagt någonting kommer det förmodligen bli en otrevlig överaskning för henne. Jag vill inte dra ut på det för att störa henne med flit, jag hoppas bara helt enkelt på att det ska lösa sig så att jag inte behöver gå till jobbet idag över huvud taget. 

 

"Oh look at this, how nice", utbrister Melody när vi kliver runt ett gatuhörn och hamnar mitt i någon sorts marknad. Majoriteten av sakerna verkar ha någonting med julen att göra, men här finns verkligen allt man inte behöver. 

"You wanna take a look around?", frågar jag medan jag innerst inne hoppas på att hon ska säga nej. Det är inte det att jag inte tycker om att gå runt och titta på roliga saker, det är bara det att jag har så fruktansvärt dålig självkontroll när det kommer till sådana saker så chansen att jag kommer gå härifrån med någonting jag inte behöver är väldigt stor. 

"Do we have time?", frågar Melody istället för att svara på mig fråga. 

"Of course we do!", svarar jag lättsamt, jag förstår att hon vill stanna och därför bestämmer jag mig för att jag också vill det. Melodys ansikte skiner upp, för första gången idag ser hon genuint glad ut. "I didn't know you liked this stuff so much", retas jag och kör in armbågen i sidan på henne. Hon flinar lite. 

"I think it's cute", säger hon oskyldigt och rycker på axlarna. "These people are so passionate about it". 

 

Vi går runt på marknaden och tittar på alla saker i nästan en kvart innan vi springer på min bästa vän och arbetskamrat Casey. Jag hälsar glatt och presenterar honom för Melody, men hon verkar inte vara på humör för att interagera med nya människor för hon drar sig undan så snart hon har hälsat på honom. Jag gör en snabb övervägning i huvudet - borde jag följa efter Melody eller är det okej om jag stannar och pratar med Casey? - och kommer fram till att det inte gör någonting om jag byter några snabba ord med Casey innan jag och Melody fortsätter vår vandring runt marknaden. Melody håller sig i närheten och jag resonerar som så att så länge jag har koll på henne spelar det inte så stor roll var jag är. Om det är någon som kan hjälpa mig med att få ledigt från jobbet idag så är det Casey så jag tänker att det är värt ett försök. 

 

//Melodys perspektiv//

Mitt försök att vara trevlig mot Casey var bara halvhjärtat; jag visste redan från början att jag inte skulle orka anstränga mig för att vara trevlig och eftersom att jag inte heller ville dra iväg Louis från sin bästa vän tänkte jag att jag istället kunde promenera runt på marknaden själv en stund. De första minuterna höll jag stenkoll på Louis för att inte tappa bort honom, men så snart jag insåg att Louis hade minst lika bra koll på mig som jag hade på honom kunde jag börja slappna av och röra mig lite mer fritt. 

I takt med att minuterna passerar flyttar Louis mer och mer av sitt fokus från mig till samtalet med Casey. Friheten gör mig inte alls lika osäker som jag trodde att den skulle göra, faktum är att det faktiskt känns ganska skönt och otroligt befriande att kunna gå runt utomhus utan att behöva oroa sig. 

"Excuse me, do you know where the car museum is located? I've heard that it's supposed to be around here", jag hinner bara tänka tanken på frihet när jag får frågan. Personen som ställde frågan är en väldigt lång och ganska kraftig kille som bryter på ett annat språk, möjligtvis italienska. 

"I'm sorry, what museum?", frågar jag eftersom att jag inte är säker på att jag uppfattade vad han sa. 

"A museum with Mercedes cars, do you know where it is?", frågar han igen med sitt charmiga leende och jag kan inte låta bli att förvånas över hur trevlig han är. Men något bilmuseum har jag då inte hört talas om. 

"No, sorry, I've never heard of it", erkänner jag med en lätt axelryckning och förväntar mig att han ska gå vidare och fråga någon annan, men han står kvar. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen, den gör mig lite osäker. 

"Too bad", säger han helt obekymrat, som om han inte ens bryr sig. 

"Maybe you should ask someone else", säger jag i ett försök att bli av med honom. Han ser sig omkring bland människorna på marknaden och rycker sedan på axlarna. 

"Naah, I like talking to pretty girls", säger han helt utan skam. "Tell me, do you happen to be single?" frågar han och överdriver sin brytning en aning, vilket av någon anledning gör mig lite irriterad. 

"I have a boyfriend", säger jag självsäkert och sträcker på mig en aning för att lura i migsjälv att jag faktiskt är självsäker (egentligen vill jag bara springa därifrån). 

Italienaren lutar sig närmare och viskar "too bad" i mitt öra, den här gången låter det som att han genuint tycker det. "But you're so pretty, of course you already have someone", fortsätter han med sin låga, överdriva röst. 

"Yeah and I should probably get back to him", säger jag i ett försök att ta mig därifrån. "Good luck with the museum". Jag tar ett steg bakåt som för att signalera att samtalet är slut, men han följer efter och placerar sin ena hand vid mitt ryggslut, lite för nära rumpan. 

"No, stay", säger han i ett försök att vara förförisk, men det fungerar verkligen inte. 

"Let go of me", fräser jag mellan tänderna och försöker slå bort hans hand, men han håller kvar den. 

"Oh, by the way, my friend told me to say hi", nu viskar han igen. "Sky, does that ring a bell?". Paniken griper tag i mig och adrenalinet gör mig alldeles varm. Jag måste bort härifrån - nu. 

Jag hinner inte mer än att tänka tanken innan jag hör springande fotsteg bakom mig och ett par långa sekunder senare rycker Louis tag i italienaren och drar undan honom. 

"Fuck off", ryter han och italienaren försvinner som en skrämd katt. Louis vilda blick möter min och ögonblicket senare bryter jag ihop. Inte ens Louis trygga famn får mig att känna mig bättre, det enda jag vill är att gå tillbaka till lägenheten och stanna där tills Sky är ur världen. 

 

//Harrys perspektiv// 

Dagen på stationen är ovanligt hektisk och ger inte tid till någon friget över huvud taget. Någon gång på morgonen ser jag att jag har ett missat samtal från Melody och eftersom att jag antar att det är viktigt och förmodligen kommer dröja en stund vill jag vara säker på att jag har ordentligt med tid innan jag ringer upp. 

Lappen som jag hittade på köksbordet när jag kom hem från jobbet igår höll mig vaken i princip hela natten; jag har aldrig skämts så mycket över mitt eget beteende som jag har gjort sen jag läste lappen. Det enda jag ville göra för Melody var att hjälpa henne må bättre, så att få reda på att hon istället kände sig ivägen känns som ett slag i ansiktet. Jag förstår givetvis att hon inte kan hjälpa hur hon känner och jag vet med all säkerhet att hon inte menar någonting illa med sitt försvinnande, men jag kan inte låta bli att önska att hon valde att prata med mig om det innan hon ensam "löste problemet". 

 

Så fort jag kommer hem från jobbet stoppar jag i laddaren i telefonen för att få liv i den. I väntan på att den ska hoppa igång stampar jag nervöst med foten i golvet - jag vet vad jag vill få fram när jag pratar med Melody men jag vet inte hur jag ska säga det. Givetvis vill jag att hon ska komma hem igen och att hon ska kunna känna sig välkommen i sitt eget hem, men jag vet inte hur jag ska kunna framföra det så att hon förstår att jag verkligen menar det. 

Tillslut lyser skärmen upp, men det är inte Melodys missade samtal som fångar min uppmärksamhet, det är ett meddelande med en bifogad bild. Meddelandet lyder "she's not good enough for you" och bilden föreställer två personer på en marknad. Vid en närmare titt upptäcker jag att den ena personen helt uppenbart är Melody och att den andra personen, som är en kille dubbelt så stor som henne, har sin hand farligt nära hennes rumpa. Flera rysningar skakar hela min kropp. Det kan inte vara sant, det är inte möjligt. Jag springer och hämtar Melodys lapp och läser den om och om igen för att se om jag kan ha misstolkat det. Det verkar verkligen inte som att hon har skrivit den som en ursäkt för att hon vill lämna mig så varför har killen handen på hennes rumpa? Är det någon hon känner? Någon hon nyss har träffat? Vem är det som har skickat bilden? Sky. Det måste vara någonting som Sky har hittat på.