Flera dagar har gått sen Sky sist hörde av sig och för var dag som passerar blir jag bara mer orolig att någonting ska hända. Numera spenderar jag majoriteten av min tid inne i lägenheten utan att göra någon nytta, vilket fungerar alldeles utmärkt vissa dagar, men för det mesta ger det mig bara extremt mycket ångest. 

Ute på gatan nedanför vardagsrumsfönstret passerar oändligt mycket människor varje dag, människor som utan att tänka sig för litar på att de okända främlingarna i dess omgivning ska sköta sig. På ett sätt tycker jag synd om dem, det känns som att de inte riktigt förstår hur världen egentligen fungerar, och av samma anledning kan jag inte låta bli att avundas. Trots att lägenhetens tjocka väggar nu känns mer som ett skydd från omvärlden än ett fängelse skulle jag göra vad som helst för att byta plats med någon av personerna ute på gatan, vem som helst. Mer än någonting annat önskar jag att mitt liv såg ut som det gjorde för ett år sen, då mitt största problem var att få Harry att umgås mer med mig och mindre med Sky. 

När ringsignalen från min telefon bryter tystnaden i lägenheten ligger jag på golvet och stirrar upp i taket, trött på att titta på alla bekymmerslösa människor ute på gatan. Det är Harrys namn som står på skärmen. 

"Hey", svarar jag med en fejkad gäsp efter att ha låtit telefonen ringa en liten stund för att få honom att tro att jag låg och sov. 

"Hi babe, where you sleeping?", frågar han anfått, det låter som att han springer i trappor. I tron om att det lägenheten han är på väg till sätter jag mig hastigt upp innan jag skyndar mig mot soffan för att han inte ska upptäcka att jag är på golvet. 

"Yeah, feels like I'm coming down with a cold", berättar jag, det är en lögn. Fysiskt sett mår jag faktiskt ganska bra, förutom att jag är trött och slö eftersom att jag aldrig gör någonting. 

"Oh, do you want me to get you anything? I'm more than happy to run by the store after work", säger Harry som den sanna prins han är. I bakgrunden hör jag att han stannar till och rycker upp en dörr, en dörr som inte är vår ytterdörr, alltså är han inte på väg hem riktigt än. 

"No, I'm okay, I think some rest will do it. Thank you though", jag får anstänga mig för att min röst ska låta nyvaken. "Are you still at work?". 

"Yeah, I'm sorry, one of the guys had to be home with his kid so I'm covering for him. It'll just be a few more hours, I promise", säger han ursäktande. 

"I get it, it's alright, don't worry about it", uppmanar jag lite för lättsamt, jag borde ha försökt få det att låta som att jag i alla fall var lite besviken. 

"You know I would rather be at home with you, but I have to work extra hard if I want to get anywhere, you know that", han säger det som om det är mig han försöker övertyga, men faktum är att jag tror att han behöver höra det mer än vad jag gör. 

"I do know that, like I said; don't worry about it", upprepar jag tålmodigt för att han ska förstå att jag klarar mig fint på egen hand. 

"Thank you", nästan viskar han. "Have you eaten anything yet?"

"No, not really", svarar jag, även det en lögn. Det är sant att jag inte har ätit någon ordentlig mat, vilket jag antar att han syftade på, men småätit har jag gjort till och från hela dagen. 

"I was thinking of getting takeout on my way home, do you want me to get you something?".

"Yeah sure, suprise me", säger jag i samma stund som larmet går på brandstationen, vilket betyder att Harry förmodligen måste skynda sig iväg. 

"Gotta run, see you tonight. Love you", skyndar han sig att säga innan han lägger på luren. Mitt synfält blir snart suddigt av tårar och min underläpp börjar darra. Harry är en sån fantastisk person, han förtjänar någon betydligt bättre än mig och jag är inte i närheten av att förtjäna honom. 

Jag tar inte avstånd från honom för att jag tycker att det är roligt, på samma sätt som jag inte tar avstånd från min familj och mina vänner för att jag tycker att det är roligt. Egentligen finns det många anledningar.

Dels vill jag inte att de ska se den person jag har blivit; eftersom att jag inte gör någonting annat än att äta och sova har jag börjat gå upp i vikt, mitt hår är ständigt ovårdat och jag kan gå i samma smutsiga kläder en vecka i sträck.

Till viss del handlar det även om att jag inte vet vem jag kan lita på. Innerst inne vet jag att ingen av dem skulle göra någonting för att skada mig, men jag vet också att Sky är riktigt skicklig på att hjärntvätta folk så ingenting är omöjligt. 

Den främsta anledningen är också den som är mest osjälvisk; jag vill inte att någon jag älskar ska komma till skada på grund av mig. Visserligen är jag livrädd att Sky ska komma tillbaka och göra mitt liv till ett värre helvete än vad det redan är, men det finns en sak som skulle vara värre och det skulle vara att hon gav sig på någon av mina närmaste. Med tanke på hennes brist på empati finns det en chans att hon inte ens funderat på den saken, men för att vara på den säkra sidan vill jag försöka ta avstånd från de jag älskar mest. 

Det handlar verkligen inte om att jag inte tycker om Harry längre, om något har den här situationen fått mig att inse just hur mycket jag älskar honom. Det finns inget jag vill hellre än att leva mitt liv tillsammans med honom när Sky är ute ur bilden, men för tillfället är det här det bästa för hans säkerhet. Det finns dock en chans att han tar det här på fel sätt och på senaste tiden har jag fått en känsla av att han gör det. Jag kan absolut inte klandra honom för det, jag gör ju trots allt ett aktivt försök att ta avstånd från honom, men jag är rädd att han inte kommer förstå och att det kanske kan förstöra vår relation. 

Jag har märkt att han jobbar betydligt oftare än vad han gjorde förut och trots att han har en mycket giltig förklaring till det tror jag inte att det är hela sanningen. Visst måste han visa framfötterna för att han ska ha en chans att klättra i karriären, men så mycket som han har jobbat den senaste tiden kan hans chefer inte kräva att han ska göra. Han är alltid trött när han kommer hem och han är ofta stressad för att han inte har tid till mycket annat än att jobba och det hela är mitt fel. Jag har gjort så att han inte längre känner sig välkommen i sitt eget hem och jag kan knappt hantera skulden som det medför. 

 

//Harrys perspektiv// 

Jag vill ingenting hellre än att Melody ska må bra; jag vill att hon ska kunna röra sig fritt på gatorna, börja jobba igen och så småningom orka ta tag i studierna. Jag förstår att det är jobbigt för henne att inte veta var Sky är eller vad hon kanske eller kanske inte kommer göra och jag vill verkligen undelätta för henne, men jag vet inte vad jag ska göra. Hon gör det inte direkt lätt för mig heller, hur mycket jag än försöker så verkar det nästan som att hon inte vill ta emot min hjälp och ibland får jag till och med en känsla av att hon är irriterad på mig. Varför hon inte vill ta emot min hjälp är helt utom min förståelse, varför hon verkar vara irriterad på mig kan jag helt och hållet förstå. 

Jag har försökt att inte tänka på det, att inte låtsas om det, men i grund och botten är allt det här mitt fel. Det var jag som drog in Sky i våra liv, det var jag som vägrade inse att hon inte var en bra människa och det var jag som nästan tvingade ihop henne och Melody. Om det inte vore för mig skulle ingenting av det här ha hänt, Melody skulle ha levt ett helt normalt liv, så det är klart jag kan förstå att jag inte är den person hon vill umgås mest med. 

Jag har försökt med det mesta och eftersom att ingenting verkar fungera antar jag att det enda jag kan göra för henne i den här situationen är att hålla mig undan så mycket som möjligt, det är därför jag har börjat ta fler skift på brandstationen, ibland kanske fler än jag egentligen borde. 

Att jobba mer medför både fysiska nackdelar och psykiska fördelar för mig. Nackdelarna är att jag ofta är trött eftersom att den förlängda arbetstiden ger mindre tid till nöjen, avkoppling och sysslor i hemmet och när jag väl tar mig tid att göra någonting som jag tycker är roligt blir mina sömntimmar drabbade. Fördelarna är att jag tvingas fokusera på någonting annat än Melody när jag är på jobbet och jag tror att det är nyttigt för mig. Att ständigt gå rund och fundera på vad jag kan göra för att hon ska må bättre kommer i längden bara få mig att må sämre eftersom att det inte verkar finnas så mycket jag kan göra för henne. 

 

På väg hem från brandstationen stannar jag på en thaimatsrestaurang och köper med mat till mig och Melody. Det blev mycket senare än jag hade förväntat mig eftersom att det sista larmet vi var ute på drog ut på tiden, men eftersom att Melody inte har så mycket annat för sig på dagarna än att sova och ta det lugnt borde hon vara vaken ändå. 

Jag bryr mig inte om att fråga henne vad hon vill ha, det vet jag redan, men när jag har fått maten och är på väg tillbaka till bilen skickar jag ett sms till henne för att förbereda henne på att jag kommer. En del saker har jag faktiskt lärt mig och att hon inte tycker om när folk bara dyker upp är en av dem. 

Hon svarar aldrig på mitt sms och när jag femton minuter senare kommer till lägenheten förstår jag varför. I vardagsrummet står tallrikar, glas och bestick för två personer framdukat och hon har förberett en film på tv:n, men på soffan ligger Melody och sover med filten uppdragen till hakan. Hon ser så bedårande oskyldig ut. 

Utan att ta av mig skorna ställer jag ifrån mig maten på vardagsrumsbordet och virar in henne i den blåa filten innan jag lyfter upp henne i min famn och bär in henne till sovrummet. Där hjälper jag henne av med mjukisbyxorna och bäddar ner henne i sängen. Hennes panna känns lite varm, så jag antar att hon trots allt håller på att bli sjuk.