Niall Jag satt och lyssnade på de bakanta signalerna i stort sett hela eftermiddagen, när de en gång plötsligt slutade höras. Samtalet kopplades direkt till röstbrevlådan, så hon hade antagligen stängt av mobilen. Det kunde betyda två saker. Antingen ville hon inte höra från mig, eller så hade hade hänt något. Det första anlternativet verkade inte väldigt troligt, så det måste vara det andra. Med andra ord, jag måste åka dit.
"Her phone doesn't work, we have to go there. Now!" sa jag, och killarna var snabbt uppe ur soffan. Jag gick snabbt in i sovrummet för att hämta pass och pengar, sedan lämnade vi hotellrummet. Louis ringde några viktiga människor och informerade dem om våran paus, och Harry försökte få tag på någon som kunde hämta oss. Alla var verkligen med mig på det här, och det var verkligen skönt.
"Paul's taking us to the airport." sa Harry och la ner mobilen i fickan.
"Everyone know about our break" informerade Louis, och jag nickade tacksamt.
"Thank you for doing this guys!" sa jag tacksamt och de log lite som svar.
"That's what friends are for."
 Paul kom efter bara en liten stund, och han skjutsade oss till flygplatsen. Jag hade förväntat mig att han skulle fråga vad vi skulle hem och göra, men det gjorde han inte. Istället började han prata om planer för turnen, och vart vi skulle åka. Jag lyssnade lite i början, men sedan tog tankarna över hela min hjärna. Jag stirrade ut genom fönstret på alla träd och bilar vi åkte förbi, och tänkte på Saga. Tänkte på vad som kunde ha hänt. Tänk om Xander hade gjort henne något, och jag inte kunde stoppa det. Det skulle vara hemskt. Han visste antagligen att det enda sättet att skada mig var genom Saga, så varför skulle han inte? Ju mer tiden gick, desto mer lyckades jag övertala mig själv om att det var för sent, och att Saga var bortom räddning. Jag vet inte om jag egentligen trodde det, det var nog mest för att bygga upp någon sort försvar. Om jag färväntade mig det värsta, och det inte var det som hade hänt så skulle jag bli lättad, men om det skulle var så illa, så skulle jag i alla fall vara någolunda förberdd. Det var i alla fall vad jag trodde, jag kunde ju reagera på något helt annat sätt när jag kommer fram, det vet jag ju inte. 
 Ett par timmar senare - jag hade helt tappat tidsuppfattningen - satt vi på flygplanet på väg hem till London och Saga, och nu var jag mer livrädd än någonsin. 
"Niall, relax, think positive!" försökte Liam, men det funkade inte. Inga positiva tankar kom upp, och jag kunde defenitivt inte slappna av. När jag hade Saga i mina armar, levande, då kunde jag slappna av.
"No." svarade jag bara, och resten av flygresan förblev tyst. Min hjärna fortsatte sätta ihop en massa hemska bilder som jag sedan såg framför mig. Det var hemskt, men jag kunde inte göra något åt det.  
 När vi hade landat gick vi snabbt av, och eftersom att vi inte hade tagit med oss några väskor var det bara att lämna flygplatsen på en gång. Vi började promenaden mot våra lägenheter, och snart var vi framme. Jag öppnade dörren till min, eftersom att det var där Saga skulle bo, och gick in på en gång. Något var annorlunda det kände jag.
"Stay here." bad jag killarna, och de stannade lydigt utanför dörren.. Långsamt, långsamt gick jag in i köket. Där var det tomt. Badrummet, tomt. Sovrummet, tomt. Vardagsrummet...
 Jag drabbades av en chock och bara skrek rakt ut. Jag rusade fram till Saga och knöt snabbt loss snörena som höll fast henne vid stolen. När jag hade gjort det föll hon handlöst mot marken, och jag fångade innan hon landade. Jag höll henne i min famn och såg henne i ögonen, men hon såg inte tillbaka på mig. Hennes blick var frånvarandra, och hon var kallare och blekare än någonsin innan.
"Saga?" bad jag, i hopp om att hon skulle vakna. "Saga?!" sa jag igen, lite högre, men fick fortfarande ingen reaktion. "SAGA?!" när hon fortfarande inte svarade förstod jag vad det var som hade hänt, och än en gång draddades jag av chock. Tårarna forsade över mina kinder, och jag bara skrek. Hon var borta, och hon skulle inte komma tillbaka. Det tog en liten stund, men snart kom killarna inrusandes i vardagsrummrt.
"Niall?" frågade Liam oroligt. Jag behövde inte säga någonting, de såg. De såg, och de stirrade, utan att göra någonting överhuvudtaget.
"She's gone?!" skrek jag och böjde mig över henne. Inget livstecken styntes, och jag började gråta med än innan. Louis och Harry försökte dra iväg mig från Saga, och Liam och Zayn försökte flytta upp Saga till soffan. Jag orkade inte kämpa emot, så jag bara lät dem hålla i mig. Allting var över. Min värld hade rasat ihop, och jag skulle få leva i evigheters evigheter ensam..