Undercover • Del 33
»Angelica«
Aldrig tidigare hade jag känt mig så här levande, så här fri, så här uppskattad.
Allt för länge hade jag prioriterat alla andra och åsidosatt mig själv.
Jag var nästan tjugofem år gammal och fram till denna stund hade jag inte börjat leva ännu, allt på grund av något som hände för tjugo år sedan.
Året var 1993 och jag var blott fem år gammal. Mamma stod ute i köket med ansiktet fullt i mjöl och bakade sina berömda regnbågskakor och jag satt vid köksbordet och drog färgkritor i olika färger över det vita papprets yta, precis som det brukade se ut hemma hos oss på fredagseftermiddagarna. Pappa jobbade som vanligt sent och skulle inte komma hem på flera timmar, det hade jag lärt mig. Jag hade även lärt mig tolka min mamma väldigt väl, trots min unga ålder. Som ett exempel kunde jag se på sättet hon kavlade ut de små, oskyldiga degbitarna att hon var upprörd över någonting, det brukade hon vara när hon bakade regnbågskakor, hon påstod att de var magiska och kunde få vem som helst att bli glad igen, därav hade jag gett dem namnet regnbågskakor.
Jag la varsamt ner den röda kritan jag höll i och kravlade mig ner från stolen för att gå över till mamma. När jag stod bredvid henne drog jag försiktigt i hennes blåvit randiga förkläde för att fånga hennes uppmärksamhet och hon la genast ifrån sig kaveln för att lyfta upp mig på köksbänken. Jag nöp kvickt till mig en liten bit av den kladdiga degen och räckte den till mamma. Hon såg frågande på mig, jag kom än idag ihåg sorgen som strålade ur hennes ögon, trots att hon försökte dölja allt med ett leende.
"You need some magic, mom", hade jag sagt till henne. "You look sad". Givetvis var jag inte så finkänslig på den här tiden, så jag erbjöd henne inte ens en kram, men jag höll envist fram degen mot henne tills hon tillslut tog emot den och stoppade den i munnen. Hon låtsades att hon för ett ögonblick befann sig vid regnbågens slut och torkade sedan bort en tår som fallit över hennes kind innan hon ersatte alla spår av sorg med ett strålande leende. Jag såg självklart att hon inte var helt återställd, men jag antog att det skulle ta en stund för magin att verka och hoppade därför ner på golvet igen, nöjd över mitt verk. Utan att tänka så mycket mer på det återgick jag till att färglägga mitt papper i alla regnbågens färger, som en tackgåva för att den ännu en gång räddad min mammas humör - så vitt jag visste.
Pappa kom den kvällen hem betydligt senare än han lovat, precis som han brukade göra. Som vanligt brydde jag mig inte om att fråga vart han hållit hus och påpekade istället att han missade när mamma bakade regnbågskakor medan jag kramade om honom. Han la slappt ena handen bakom min rygg och klappade mig lite innan han ställde ifrån sig sin väska på hallgolvet och fortsatte in till mamma i vardagsrummet.
Jag minns hur de ropade att jag skulle komma när jag var på väg till mitt rum för att göra mig klar för kvällen. Glad att de inte tänkte skicka mig i säng med det samma dansade jag iväg till vardagsrummet och slog mig ner i soffan. Mamma satt också i soffan, pappa hade slagit sig ner i vår enda fåtölj och på bordet stod ett stort fat av regnbågskakor. Jag må ha varit ung, men jag förstod direkt att det var något som inte stod helt rätt till. Mammas humör, pappas stela betéende, regnbågskakorna.. Mitt leende bleknade medan jag lät blicken gå mellan mamma och pappa i väntan på att någon av dem skulle säga något.
"Honey, this isn't going to be easy for you to hear", började pappa utan någon som helst säkerhet i rösten. Jag svarade genast det som dök upp i mitt huvud.
"Then don't tell me, dad".
"Dad is going to move away from us, Angie", sa mamma och placerade en tröstande hand på mitt lår. Min blick sökte genast upp pappas och trots att jag inte kunde säga vad det var såg jag i hans ögon att det var sant.
"Why?", frågade jag med min oskyldiga röst. "Do you have to?", pappa sa fortfarande ingenting som var utav mitt intresse, istället var det mamma som fick förklara för mig.
"Dad has met another lady and he's going to move in with her. They are going to have a new daughter", sa hon utan att se på mig, hennes ilskna blick var fullständigt fäst vid pappa som då och då slog ner blicken i backen för att slippa se på henne.
"A new me?", frågade jag sorgset.
"No honey, no one can ever replace you. But your dad doesn't understand that", mamma riktade nu all sin uppmärksamhet mot mig och pappa reste sig förläget ur fåtöljen innan han stormade ut ur lägenheten och försvann. Vad jag inte visste då var att det var hans sätt att bryta kontakten, att han aldrig ville se mig eller mamma igen efter den dagen.
Jag må ha varit ung, men dum var jag inte. Det tog mig inte många dagar att inse att han inte skulle komma tillbaka.
Jag må ha varit ung, men självisk var jag inte. Jag bestämde mig ganska omgående för att på ett eller annat sätt se till så att pappas andra dotter fick ett bättre och värdigare liv än det jag skulle få utan en pappa.
Jag må ha varit ung, men det gjorde inte saken lättare..
~~
Liam tog självsäkert min hand och ledde mig ut framför vimlet av fotografer och tv-folk som gjorde allt de kunde för att få en skymt av de kändisar som gick på röda mattan till VMA-galan. Jag försökte rikta blicken mot var och en av kamerorna precis som Liam lärt mig, men snart blev jag förblindad av deras blixtar och försökte därför fästa blicken vid någonting bakom dem i hopp om att det inte skulle förstöra bilderna.
"Come on, let's go", sa Liam och puffade till mig lite i ryggen som ett tecken på att vi skulle gå. Jag log en sista gång mot kamerorna innan de vändes mot Hanna och Niall som kommit till mattan efter mig och Liam.
"That was...", började jag förstummat och såg tillbaka på de blixtrande kamerorna.
"Strange? Amazing?", chansade Liam, han talade förmodligen av erfarenhet.
"Yeah..", sa jag drömmande och kände hur mina ögon nästan tårades av den överväldigande känslan.
"I know, it's hard to get used to", flinade Liam och släppte min hand för att lägga sina armar om min midja. Mina egna armar placerade jag om hans nacke och snart möttes våra läppar i en sagolik kyss.
"I love you", viskade han när han efter ett tag brutit kyssen.
"And I love you"...
Sådärja, det här var menat som slutet på den här novellen! :) (observera att det är en bit längre fram än de senaste delarna!)
Som jag sa tidigare så kommer jag ta en paus över jul och nyår av en hel del anledningar. Först och främst för att jag behöver en paus för att leva lite också, sen har jag en del planer (hör och häpna) och så till sist så hatar jag julen (att det inte är snö gör bara saken värre..). Men så är det :)
Under lovet -och pausen- kommer jag planera och förhoppnings börja skriva i förväg på min nästa novell, för ja, jag kommer skriva en till. Jag hade tänk lägga ut första delen eller prologen eller vad det blir den 6 januari för den dagen är det hela två år sen jag började skriva min första novell på min andra blogg!
Du får gärna dela med dig av dina tankar om framför allt novellen och slutet, men också vad du tror om mina planer. Är det för lång tid? Kommer du stanna?
Om du planerar att stanna rekomenderar jag BLOGLOVIN för att du ska kunna ha koll på bloggen utan att kolla in var och varannan dag! :D