†Melanie†

 Jag ligger ihopkurad i soffans ena hörn med armarna slutna om benen och blicken på helspänn vakande över hela rummet. På sexton långa timmar har jag inte vågat röra mig en centimeter, inte sedan jag sparkat ut Jack genom dörren, inte ens för att svara i mobilen som ligger ovanpå handväskan på golvet i hallen. Jag kan se att skärmen då och då lyser upp och att den sedan vibrerar en stund, men jag kan inte förmå mig själv att resa mig ur soffan. Det är som att jag inte kan styra min egen kropp, det enda jag kan göra är att ligga i mitt hörn och speja ut i mörkret bakom de fördragna persiennerna. 

"Melanie, are you in here?", ropar Niall plötsligt efter att ljudligt ha knackat på dörren ett par gånger. Jag rycker till av den oväntade händelsen och drar knäna ännu närmre min kropp för att skydda mig själv. Blåmärkena på armarna värker och höften ömmar något otroligt. Jag känner mig smutsig och utnyttjad, trots att ingenting hände, så jag känner verkligen inte för att träffa någon just nu. Men Niall ger sig inte.

"Melanie?", ropar han igen, men även denna gång utan att få något svar. "Come on Mel, Louis is really worried about you!". Louis ja.. Hur ska jag någonsin kunna berätta det här för honom? Det kommer helt klart sabba bandet mellan honom och Jack och om jag känner honom rätt kommer han anklaga sig själv för att han ville att jag och Jack skulle lära känna varandra. Han kommer inte vilja acceptera att detta inte på något sätt är hans fel och att han inte kunde ha stoppat det. Om det är någon som bär skulden för det så är det jag. Jag borde ha förstått att Jack inte var någon bra kille när han kollade in mina bröst den där morgonen hemma hos Louis, hur kunde jag vara så dum att jag gav honom en andra chans..? 

"Melanie, please! Louis will never be able to concentrate on Wednesday if he doesn't know that you're safe". Timingen kunde inte ha varit värre. Louis kommer garanterat behöva ha mig bakom scenen på onsdag om han över huvudtaget ska ha en chans att klara sig igenom hela framträdandet, men om jag kommer dit med blåmärken på armarna och en höft som inte går att ta i kommer han bara oroa sig och förmodligen inte kunna koncentrera sig på grund av det. Hur jag än gör sabbar jag för Louis..

"Tell Louis that I'm fine", ropar jag till Niall genom dörren utan att röra mig ur soffan och hoppas att min röst ska övertala honom. Vid minsta misstanke kommer han slå larm till Louis och när han väl står utanför dörren kommer han inte gå förrän han fått komma in. Jag känner mina pojkar. 

"Are you sure? I mean, you weren't at work...", ropar Niall tillbaka. 

"Niall, tell Louis that I'm fine and don't you dare make him come over here...!". 

 

 Tror ni han anar något? Eller kommer hon undan med det? Kommentera :)