Jag har fortfarande lite svårt att tro att jag verkligen har träffat Harry, det hela känns som någonting jag har drömt efter att ha somnat på soffan. I ett helt år har Harry bara varit den här otroliga personligheten bakom en mejladress och nu är han helt plötsligt en person med ett ansikte och en superhärlig röst. Det var precis som jag misstänke; den Harry jag har pratat med genom datorn är en helt otrolig människa, men den Harry jag träffade igår var så mycket bättre på så många olika sätt. Nu känns det som att jag känner Harry bättre än jag någonsin har gjort och jag längtar så mycket tills jag får träffa honom igen på nyår. Hela kvällen igår var fylld med skratt och härliga samtal, och nästan bäst av allt: det blev inte en sekunds obekväm tystnad. Visst var det tyst emellanåt, men jag är ganska säker på att ingen av oss upplevde tystnaden som obekväm. När man för första gången träffar någon som man har pratat med så länge som vi har är det nästan omöjligt att undvika tystnaden som uppstår när man helt enkelt försöker ta in allting.

Det visade sig att Harry bor i ett lägenhetsområde likt det jag bor i, fast att hans ligger på andra sidan den stora vägen. Så man skulle kunna säg att killen som jag har pratat med och fantiserat om hela det här året bokstavligt talat bor på andra sidan gatan. Även om tanken har slagit mig ett flertal gånger trodde jag inte att det ens var möjligt att vi hela tiden har bott såhär nära varandra.

Hela kvällen och större delen av natten efter min första träff med Harry var jag som i en liten bubbla och det var inte förrän verkligheten kom och knackade på och jag var tvungen att gå till jobbet imorse som det gick upp för mig att det hela verkligen hände. 

"Liz! Bord fyra!", ropar Ben till mig och räcker fram två tallrikar fyllda med nylagad mat. Jag tar emot tallrikarna med ett leende och går sedan elegant iväg till bord fyra för att servera maten till de två personerna som sitter där. Det är ett gammalt par vars händer ligger ihoplänkade över bordet. När jag serverar deras mat ger de mig varsin snabb, tacksam blick innan de återigen vänder fokus till varandra. 

"Smaklig måltid", säger jag glatt och går därifrån med ett leende som är omöjligt att sudda bort från mina läppar. Det jag precis bevittnat är något av det finaste jag har sett i hela mitt liv, de hade verkligen bara fokus på varandra och det såg ut som att de hade haft det under en väldigt lång tid.

 

---

 Jag har åkt tåg och buss i sammanlagt 6 timmar idag, så vi kanske kan ha lite förståelse för att jag inte har jättemycket ork till att sitta här och vara kreativ nu? Och imorgon ska jag åka skidor, så jag kan inte lova att det blir mycket bättre då, men jag ska försöka :)