"Melanie for gods sake, you yelling isn't going to make anything better, would you just calm down for a minute?", Louis höjer rösten en aning och både jag och Melanie stannar snopet upp. Jag trodde inte att Louis av alla människor skulle vara den som höjer rösten, och att döma av Melanies reaktion trodde hon det samma. 

"Calm down?! We're prisoners in a burning house, how the heck am I supposed to calm down?!", ryter Melanie till svar och klöser vilt med händerna för att komma ur mitt grepp. 

"Well, first of all, you've been bitten so you should really sit down. Second of all, Louis is right, your yelling isn't going to help us out of here", säger jag och biter mig diskret i tungan, rädd att jag gjort henne om möjligt ännu argare. 

"If I'm gonna die I might as well do it standing", protesterar hon bestämt och bryter sig loss ur mina armar för att gå och ställa sig i ett av hörnen, på motsatt sida av där Louis sitter. "If you so dearly want to die in silence, that's what I'm gonna give you", fräser hon samtidigt som Louis' bil startar utanför huset. Det börjar bli riktigt varmt i rummet och jag vill inget hellre än att ta mig ut så fort som möjligt, men efter alla dessa timmar inlåsta i rummet vet jag säkert att den för tillfället låsta dörren är den enda utvägen, så jag gör mitt bästa för att behålla lugnet. 

"Come on Melanie, do you really think I went here without any kind of backup plan?", frågar Louis med något finurligt i rösten. "The cops are tracking my phone, they should be on their way here since my signal went out when they destroyed my phone out there. I also have a GPS-tracker in my car, so they will be able to trace it", han pratar i en lugnt och sansad stämma vilket verkar göra Melanie upprörd igen. 

"Why haven't I heard this until now?!", frågar hon upprört. 

"Because I didn't want to tell you when they were still in the building, if they heard they would probably kill us straight away", förklarar han enkelt. 

"Good call, mate", säger jag uppmuntrande medan en gnutta hopp tänds inom mig. Kanske finns det en chans att vi tar oss härifrån levande i alla fall. 

"So you mean that we should just sit here and wait until someone comes here to save us?", frågar Melanie tveksamt. 

"There's not much else we can do, is there?", svarar Louis. 

"I suppose not....", muttrar hon besegrat och dimper ner på golvet. Jag följer hennes exempel och gör mitt bästa för att tänka på något annat än det faktum att vi sitter fast i ett brinnande hus. 

 

 

†Louis†

 Precis som jag lovat dröjer det inte många minuter tills det att polisen kommer till platsen och efter det tar det yttligare ett par minuter innan de fått dit brandmän som snabbt får branden under kontroll. De tar sig in till källarrummet genom taket och hissar sedan upp oss en efter en med hjälp av ett rep. Melanie och Connor, som varit instängda i rummet i över ett dygn, får genast vatten och äpplen medan jag bara är glad att se solen igen. Trots att det inte är något större fel på någon av oss skickar de in oss i varsin ambulans som de snabbt kör till sjukhuset. I ambulansen får jag reda på att mina, Melanies och Connors föräldrar har blivit uppdaterade och att de alla väntar på sjukhuset. Då kommer jag att tänka på familjen igen. Alla mina underbara syskon, killarna, mamma... Hur ska jag förklara detta för dem? Kommer de att vara oroliga? Arga? Stolta? I de flesta situationer går det att gissa och därefter planera hur man ska bemöta dem, men nu är det fullkomligt omöjligt. Jag har tack och lov aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv.