"Don't be such a baby", suckade jag uppgivet. Sekunderna efter det kände jag en ilande smärta över min vänstra kind och efter yttligare några sekunder vågade jag erkänna för mig själv att Harry nyss slagit till mig. Det var droppen.. 

 

 »Harry«

 Om hela sanningen skulle fram hade jag inte den blekaste aning om vad det var jag egentligen höll på med. Det Jennifer gjort mot mig skiljde sig inte alls mycket från vad jag gjort mot henne de första veckorna -då jag varit med henne för att folk skulle se att jag klarade av ett seriöst förhållande- och som om inte det varit nog hade jag nu troligtvis haft ihop det Eleanor när hon var iväg (vilket vi dock inte var säkra på). Jag hade ingen som helst rätt att reagera som jag gjorde, ändå kunde jag inte hjälpa det. Det blev en så överväldigande känsla som sköjlde över mig när hon berättade att jag inte visste riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag var inte ens säker på att det var ilskan som dominerade uppe i hjärnkontoret, det var bara den som var lättast att släppa ut. 

 En timma och fyrtiofem minuter senare satt jag mycket riktigt på flygplanet som precis lämnat brittisk mark. Jag gjorde mitt bästa för att lämna kvar alla omtumlande och nedtyngande känslor bakom oss för att sedan kunna fokusera helt på arbetet, men lätt var det inte och jag tvivlade på att killarna skulle låta mig komma undan med det när de insåg att någonting var fel. För det skulle de göra, förr eller senare, det visste jag. Dock skulle det i princip vara kväll när jag kom till hotellet, så det fanns en möjlighet att de lät mig sova på saken.