Medveten om att framförallt killarna skulle hata mitt beslut hoppade jag in i vår svarta lånebil med tonade rutor och körde iväg mot flygplatsen. Att smyga sig förbi dem i vardagsrummet hade varit betydligt lättare än jag förväntat mig. Jag hade definitivt räknat med att jag skulle behöva komma med en riktigt bra ursäkt för att de skulle släppa iväg mig, men de hade alla varit så uppslukade av vad som visades på tv:n att de inte ens märkt när jag gått ut, vilket förmodligen var lika bra det eftersom att den enda ursäkt jag kommit på var 'jag tänkte åka och handla'. De skulle aldrig ha låtit mig åka någonstans ensam om jag sagt det. Men nu var det inget som kunde stoppa mig. Biljetten var bokad sedan timmar tillbaka, jag hade räknat ut att jag skulle hinna med planet ganska precis och jag hade lyckats ta mig förbi mitt enda, riktiga hinder - killarna. De bruna lockarna hade jag gömt under en keps och en stor hood-tröja och ett par mörka Ray Ban solglasögon vilade på min näsa för att dölja mina ögon. Förövrigt bar jag ett par säckiga byxor och en second hand väska hängde över min ena axel. Med andra ord var det inte mycket av det jag hade på mig som tillhörde 'min stil', vilket var enligt planerna för att så få som möjligt skulle känna igen mig. Idén var ju att jag skulle åka till London och tillbaka på så kort tid som möjligt för att det inte skulle märkas att jag saknades. 

 

**