♥Jennifer♥

 Endast två hela dagar hade gått sedan Harry for iväg till Amerika med killarna och jag saknade honom redan. Men jag hade lovat mig själv att inte kontakta honom mer än nödvändigt, dels för att det högst troligt bara skulle få honom att tro att jag var ensam och desperat och dels för att Cristopher gjort det klart för mig att jag hade en hel del jobb att pyssla med. Det var förmodligen bäst för oss båda om vi bara fokuserade på att jobba ett tag.

 När jag träffat Cristopher i studion första dagen efter det att jag kommit tillbaka från Sverige hade han varit riktigt grinig och i stort sett ifrågasatt hela hans existens. I vanliga fall hade jag bara gjort mitt bästa med att ignorera honom, men den här gången kände jag mig lite extra trevlig och visade honom därför låten jag under min tid i Sverige jobbat fram. I början såg han lite skeptisk ut, men så fort jag kommit in i den och låten började komma igång tyckte jag mig faktiskt skymta ett leende på hans läppar.

"Inte dåligt", var det enda han hade kommenterat när jag tagit det sista ackordet. Jag tyckte det var lite dåligt att det var det enda han kunde sträcka sig till, men med tanke på hur hans humör varit innan borde jag inte ha förväntat mig så mycket. Henke verkade däremot mäkta imponerad då han efter en hel rad berömmelse lade till: "det verkar inte som att du kommer behöva mig längre". Jag hade bara skrattat åt honom och talat om att så inte alls var fallet, att jag bara råkat haft tur med bokstäverna. 

"Så tror jag inte alls att det var", förklarade Henke. "Jag tror att det är tack vare din familj som du lyckades". Cristopher bara fnös åt honom, men innerst inne visste jag att han höll med om det Henke sa, även fast han aldrig skulle erkänna det.

 Efter ännu en sådan perfekt dag på jobbet där allt gått exakt som planerat gick jag med försiktiga steg längst med vägarna mot lägenheten jag nyligen lärt mig kalla 'hem'. Mina läppar rörde sig i stillsamma -knappt märkbara- rörelser när jag mimade texten till en av mina nästan färdigskrivna låtar som jag faktiskt var riktigt stolt över och livet kändes i allmänhet riktigt bra. En kamera blixtrade till någonstans i utkanten av mitt synfält och efter att ha hittat killen som stod bakom kameran avfyrade jag ett leende mot honom, vilket fick honom att ta yttligare ett par bilder innan jag försvann bakom en huskant. Där möttes jag av fyra riktigt trevliga tonårstjejer som följde med mig en bit och när de sedan svängt av åt sitt håll möttes jag av en mindre trevlig överraskning. Utanför porten till trapphuset där jag bodde stod två polisbilar parkerade och ett flertal uniformklädda poliser stod och pratade om någonting straxt bredvid. Övertygad om att de inte var där på grund av mig försökte jag så diskret som möjligt smyga förbi dem in i trappuppgången, men så fort en av dem fått syn på mig bad de mig att stanna upp. 

"Is there something wrong, officer?", frågade jag honom när jag ett fåtal sekunder senare stod framför mig. 

"We've received an anonymous tip about you keeping an illegal amount of drugs in your apartment", förklarade han utan att se mig i ögonen. Förvånad över hans anklagelse rynkade jag ögonbrynen medan jag förbrilt försökte komma på vem som sagt något så korkat. 

"Well, that's obviously a false accusation", sa jag ärligt och övertygande. Han såg allvarligt på mig över kanten på glasögonen som vilade på hans näsa. 

"Then can you explain this?", frågade han innan han viftade till sig en kvinna iklädd samma utstyrsel som han själv bar. Hon lämnade genast de två poliser hon stått och pratat med för att gå över till vår sida av trottoaren och visa mig en genomskinlig plastpåse innehållande ett vitt pulver jag aldrig tidigare i mitt liv sett till. 

"That isn't mine!", klagade jag missnöjt. 

"It was found between the pillows in your couch", förklarade tjejen vars hår hade en sönderfärgad blond nyans. 

"Look here..", jag läste på hennes namnskylt, "Nancy, I have never seen that thing before and it sure isn't mine".

"Do you mind if we take another look inside your apartment?", frågade hon istället för att säga något mer om den genomskinliga påsen och dess innehåll. 

"Go ahead", sa jag och gjorde en välkomnande gest mot lägenheten, övertygad om att de inte skulle hitta någonting. 

"Thank you", sa Nancy kort innan hon tog med sig två manliga kollegor in i trapphuset. Jag höll vänligt upp portdörren åt dem och tog sedan ett steg efter dem när samtliga var inne. 

"You have to stay here, miss", sa polisen vars namn var Greg. Med en missnöjd suck gick jag ut i eftermiddagssolen igen och lät dörren gå igen framför mig. 

"Who in their right mind told you I have drugs in my apartment?", frågade jag när jag hade klargjort att han inte tänkte starta något eget samtalsämne.

"I'm afraid we can't tell you", svarade han bara. 

"I haven't been here for atleast a week, any less have I had any visitors", fortsatte jag kämpa. "Why would anyone bring this up now?". 

"If you haven't been here, where have you been?", frågade Greg som inte verkade tro att det jag sa var sanningen. 

"Last Wednesday I went home to Sweden and when I got back here I stayed with my boyfriend Harry until this morning!", sa jag surt och i samma stund fick jag en ryslig uppenbarelse. Det kunde vara någon av hans avundsjuka fans som gått så långt som att ljuga för polisen för att få mig iväg från Harry. Men frågan var bara hur drogerna hamnat i min lägenhet. Jag hade då inte lagt dem där i alla fall. 

"Can we talk to this Harry?", frågade Greg. Jag suckade djupt och skakade sedan på huvudet. 

"He went to America two days ago", berättade jag utan att se på honom. "But I'm not even using drugs! There must be a way to test that, right?".

 Den meningslösa konversationen fortsatte i ungefär tio minuter till utan att jag lyckades övertyga Greg om någonting. När de tio minuterna passerat kom Nancy ut med sina två kamrater och hur omöjligt det än var hade hon ännu två påsar som var mer eller mindre identiska med den första. 
"What?! There's no way you found that in there!", klagade jag högt och tydligt, det skulle inte förvåna mig om hela grannskapet hörde mig. 

"Sorry miss Ohman, we have to ask you to come with us to the station for further investigation", sa Greg nöjt och gjorde en gest mot polisbilen. 

"You can't do this to me!", klagade jag, vilket naturligtvis inte hade någon som helst inverkan på poliserna. 

"Please, miss Ohman", uppregade Greg. Jag tog missnöjt upp mobiltelefonen ur fickan för att stoppa ner den i väskan som hängde över min ena axel innan jag irriterat satte mig i baksätet på polisbilen. Greg stängde dörren bakom mig, sedan hoppade han in bakom ratten i samma bil medan Nancy och en av de andra killarna gick mot den andra bilen. Den den tredje killen satte sig bredvid Greg och sedan körde vi iväg mot polisstationen.