Broken ♦ Del 27
Tidigare..
"Okay, we have to pick them up real quick, Derek, turn around!" ropade hon sedan till killen som körde. Han kollade snabbt i alla backspeglar innan han kraftigt vred på ratten så att fordonet vände om helt. Sedan trampade han på gasen och skyndade mot Harry, Louis och Jacob medan flera pistolskott hördes utanför bilen. I ögonvrån såg jag en svart van och kröp genast ihop till ingenting, glad över att vi stött på den gröna bilen först. Jag ville inte ens tänka på vad som hade hänt om den svarta skåpbilen åkt förbi tio minuter tidigare..
♦Georgia♦
Jag låg på golvet i cellen och vred mig i smärta. Varenda ben och muskel i min kropp gjorde fruktansvärt ont och som om inte det vore nog var det nu också svinkallt. Liam och Niall satt fortfarande i samma cell, fastbundna på andra sidan precis framför de tre fransmän som stod och bråkade om någonting. Jag ville krypa över det hårda stengolvet och hjälpa dem, men jag vågade inte röra mig ens en meter, rädd att de skulle ge sig på mig igen. Det skulle de förmodligen tycka att de hade rätt till eftersom att de inte fått ur mig mer än ett par svordommar sist. De var fullkomligt rasande på både mig, killarna och varandra.
"I really hope Jacob made it back safely" sa Niall hoppfullt. Jacob. Kunde han vara tillbaka i säkerhetsrummet ännu? Jag hade helt tappat tidsupfattningen. Det kunde ha gått ett par minuter, flera timmar eller till och med flera dagar för allt jag visste. Förhoppningsvis hade han kommit en bra bit härifrån i alla fall, hade han bara lyckats skaka av sig fransmännen hade vi nog ingenting att oroa oss för. Han hade ju trots allt lovat att få ut oss på ett eller annat sätt och Jacob var en kille man kunde lita på, så jag tvivlade inte på att han skulle lyckas. Hur han skulle göra det kunde jag dock inte komma på, men tillsammans med de andra skulle han säkert komma på någonting.
♦Harry♦
Vi satt i den gröna bilen, som egentligen mer liknade en minibuss med sitt stora lastutrymme, påväg mot något ställe där vi tydligen skulle vara säkra tills fransmännen var ute ur landet. Militärerna hade provisoriskt tagit hand om Jacobs skador och de hade mer eller mindre lovat att han skulle överleva bara han kom till en doktor, vilket han skulle göra så fort vi kom fram. Gretah, som jag hade observerat att den rödhåriga kvinnan hette, var dock bortom all räddning. Skottet hon träffats av hade punkterat hennes ena lunga och det tillsammans med den stora blodförlusten blev för mycket för henne. Därför var stämningen i bilen inte den bästa och jag kunde inte låta bli att känna mig aningens skyldig. Om vi inte hade bett dem om hjälp hade de inte behövt stanna, alltså hade hon inte behövt kliva ur bilen och därmed skulle hon fortfarande vara vid livet. En ensam tår rann över min kind. Gretah såg ut att vara ungefär i samma ålder som min mamma, tänk om hon hade en man och barn som nu skulle behöva lära sig att leva utan henne. Min underläpp började darra lätt och mina ögon fylldes av tårar. Zayn såg detta och la en tröstande arm över mina axlar.
"It will be okay Harry" nästan viskade han. Jag ville säga ifrån, säga att han hade fel, upplysa honom om att vi hade förstört livet för en ung kvinna som möjligtvis hade familj, men istället satt jag bara där med blicken fäst på vägen som försvann in under bilen när vi körde. Inte en människa syntes till på gatorna, det var sorgligt tomt..
♦Liam♦
Natten övergick till dag och snart kikade solen in genom det ensamma, gallerklädda fönster som satt högt uppe vid taket i hålan vi satt i. Jag hade inte sovit en blund på hela natten till skillnad från resten av folket i salen. Georgia hade somnat straxt efter att fransmännen bakom ryggen på oss hade slutat bråka, Niall hade somnat mot min axel inte långt därefter och snart hade enstaka snarkningar och tunga andetag tagit över efter de eviga viskningar och missnöjda klagomål som hörts i salen innan.
Minuterna drogs sig sakta förbi. Snart hade det gått yttligare ett par timmar och fransmännen visade fortfarande inga tecken på vad de skulle göra med oss. Hade de tänkt träna oss till soldater? Skicka oss till Frankrike och använda oss som slavar? Döda oss bara för att de kunde? Nej, än så länge verkade de som att de skulle hålla oss tillfångatagna, bara för att de inte hade något annat att göra med oss. Kanske var deras planer slut, kanske hade de inte ens räknat med att komma såhär långt? Förvirringen var total, samtidigt som jag var glad över att de inte verkade ha några planer på att göra det värre för oss. Jag suckade. Varför kunde de inte bara låta oss gå om de ändå inte hade någonting att göra med oss? Här var det ju ingen ide att vi satt.
"I'm I the only one who's getting hungry?" frågade Niall och rynkade på näsan. Jag tillät mig själv att känna efter och snart hördes ett långt muller från min mage. "Guess not" flinade han efter ett tag.
"Ey, you" ropade jag för att få den tjocka fransmannens uppmärksamhet. Han hade just kommit tillbaka till sitt skift efter att ha varit borta hela natten. "Do you have like a plan for us or something? 'Cause we're getting hungry and if you're not planning to let us go soon I suggest that you give us some food" fortsatte jag när han hade vänt sin irriterade blick mot mig. Efter att ha hört vad jag hade att säga såg han om möjligt ännu mer besvärad ut.
"Just shut your mouth, you lost you permission to speak when you started that fake fight to maintain us" svarade han bittert. Jag suckade igen.
"So your plan is to keep us here until we starv? That seems incredibly clever" muttrade jag minst lika bittert. Han spände ögonen i mig för säkert femte gången på två minuter.
"Pierre, come over here!" skrek han när den röda färgen i hans ansikte hade bleknat.
"Oui?"
"These three gives us nothing but trouble, can't we just make an exception and throw them out?"
"Jean would be furious if he found out"
Konversationen fortsatte på franska och eftersom att jag inte kunde översätta mer än ett par ord tyckte jag inte att det var någon mening med att lyssna. Förhoppningsvis valde de att släppa ut oss och i såfall skulle vi högst troligt få reda på det. Om de däremot bestämde sig för att hålla oss kvar skulle vi bara behöva bli ännu jobbigare tills de ändrade sig.
♦Louis♦
Vi hade varit på anläggningen i nästan tio timmar innan den brittiska militärstyrkan var klara att inta fängelset och släppa ut fångarna som fransmännen hade samlat på sig. Klockan var nästan fyra på eftermiddagen och vi hade fått både mat och ett rum vi kunde vara i. Utbildade läkare hade på riktigt tagit hand om Jacobs skador och de ansåg att det var tack var oss som han inom några veckor skulle kunna gå på benet igen, tills dess skulle han behöva använda kryckor eller sitta still.
"What if mom and dad are here, have we checked?" frågade Jacob lite halvdåsigt eftersom att narkosen ännu inte gått ur honom helt. Cassandras ansikte sken upp i ett leende när hon insåg att hon kunde vara i samma byggnad som sina föräldrar utan att ens veta om det.
"I should go look for them, does anyone want to come with me?" frågade hon medan hon lät blicken vandra runt i rummet.
"Yeah, I'll come" sa jag och reste mig upp.
"Will you be okay with them?" frågade hon och riktade blicken mot Jacob. Förmodligen syftade hon på Zayn och Harry.
"Yes, no problem" svarade han med ett snett leende. Cassandra nickade mot honom innan hon vände sig tillbaka mot mig.
"Let's go then" sa jag och tog hennes hand. Hon gav mig ett snabbt leende, sedan lämnade vi rummet för att leta rätt på hennes föräldrar. Eller åtminstonde klargöra om de var här eller inte.
Whoop whoop ^^
En fråga: om jag skriver en del till från Cassandras, Nialls, Harrys och Zayns perspektiv som reder ut allt det här, kan det vara det sista då? Sedan får ni välja på om ni vill ha en epilog eller prologen till nästa efter det? :)
Jag känner att jag inte kan ta den här så mycket längre, och dessutom är jag astaggad till att börja med en ny novell! I måndags nådde vi 10 000 (10 023 för att vara exakt xD) bloggpoäng så nu kan jag få tag i designen. Jag ville dock inte sätta in den direkt eftersom att jag inte hade någon passande header, så jag satt uppe halva natten och gjorde en som är anpassad till nästa novell, så jag tänkte att jag sätter in den när prologen har kommit upp.
Tacksam för svar, kram!♥
Jojo
Superbra del!!!
Ditt "förslag" låter jättebra, vill se den nya designen, hehe!!!
Kram;)
Svar:
Stina Johansson
Hanna
Jag vill ha en epilog,:)
Svar:
Stina Johansson
Alexis
Jag tycker att du ska göra ett långt kapitel som slut oxå en epilog♡
Svar:
Stina Johansson
Clara
Kan du inte skriva en epilog, typ " 5-10 år senare ". Så att man får se hur det är då. Ä också taggade inför din ny novell, du skriver så bra!
Svar:
Stina Johansson
Ida
De är fortfarande jätte bra!! :D kraaaam x
Svar:
Stina Johansson
Emma
Det blir perfekt! xx
Svar:
Stina Johansson
Angelica ((ÄR I ENGLAND))
Gö ett extra långt kapitel o sen en epilog!! :DD
Grymt bra jobbat med kapitlet ;D
Svar:
Stina Johansson
Anonym
Håller med Clara, blir säkert jätte bra :D
Svar:
Stina Johansson
Agnes
Synd att du känner att du inte kan skriva så mycket längre på denna, har varit otroligt spännande att följa. Ser fram emot nästa novell och designen ska bli jättekul att få se. :D
Svar:
Stina Johansson
Trackback