Broken ♦ Del 25
Tidigare..
Liam och Niall gjorde allt de kunde för att inte verka svaga inför den grupp av fransmän som nu stod utanför och såg på men jag såg rätt igenom dem. Deras ögon lös av ilska och det var hur hur tydligt som helst att de också led av tortyren jag utsattes för. Hela situationen var hemsk, jag hoppades innerligt att Jacob skulle lyckas få ut oss, på något sätt. Jag skulle inte orka hur länge som helst, även om jag hela tiden försökte intala mig om att jag var oövervinlig..
♦Louis♦
Klockan började närma sig tio och varken Jacob, Georgia, Liam eller Niall var tillbaka än. Jag kunde förstå om de ville vara ute i ett par timmar efter nästan två hela veckor i det lilla skyddsrummet, men det hade gått mer än ett par timmar och de borde ha varit tillbaka för länge sen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte började bli orolig.
"I'm not going to bed until they're all back here, safe and sound" sa Cassandra med en lång gäsp. Vi satt alla fyra i det lilla vardagsrummet med ett par värmeljus på bordet och resten av skyddsrummet nersläckt. Det var faktiskt rätt mysigt, med tanke på omständigheterna.
"But think about it - what could have happened anyway? Don't you think they're just taking advantage of the freedom?" frågade Harry fundersamt. Cassandra gav honom en mördande blick och jag la armarna om hennes midja för att hon inte skulle rusa runt bordet och klösa ut ögonen på honom.
"I don't even want to think about what could have happened, anything could have happened!" svarade hon missnöjt, la armarna i kors över magen och lutade sig mot mitt bröst. Tillsammans tog vi upp hela soffan, därför satt Zayn och Harry på golvet.
"Hey, stay positive, no news is good news!" sköt Zayn in vilket gjorde att även han förtjänade en ond blick.
"Say that again and I will have to kill you" varnade Cassandra. Zayn satte upp händerna i en skyddande gest framför sig.
"I'm gonna shut up now" sa han och nickade.
"Thank you"
Två timmar senare, när klockan slog tolv och nästa dag tog över, var vi alla så oroliga att vi inte längre brydde oss om at dölja det. Flera gånger hade vi försiktigt skjutit upp den tunga järndörren för att gå upp i butiken och kolla efter dem, men varje gång hade vi blivit bemötta av ett tomt rum och en enorm besvikelse. Vart kunde de vara?
"We should get up again" sa Cassandra och reste sig ur soffan för säkert sjätte gången den senaste timman.
"Are you sure? I mean, the odds that we'll find them are quite small" sa jag ärligt. Jag hatade att se hur besviken hon blev när hon tvingades inse att det inte fanns någonting hon kunde göra.
"Well, the odds that we'll find them in here are even smaller" kontrade hon hårt. Jag ryckte uppgivet på axlarna och reste mig ur soffan för att följa med henne. Zayn och Harry satt kvar på golvet.
"If we're not back in five.." började jag och pekade på Harry.
"We got you back, promise" lovade han. Jag nickade lite som tack och hjälpte sedan Cassandra att skjuta upp dörren. När den var öppen stannade vi upp i någon minut för att lyssna efter tecken på att någon var i närheten och när vi inte kunde höra någonting började vi försiktigt gå upp för trappan. Jag gick först, redo att skydda Cassandra ifall det skulle behövas.
"Shh" sa hon plötsligt och ryckte tag i min tröja. Jag stannade upp mitt i ett steg, lyssnade efter någonting och kunde snart höra tunga andetag. Jag backade lite så att endast någon centimeter skiljde mig från Cassandra innan jag med ena handen mot hennes midja började gå igen. Hon var tätt bakom.
"Who's there?" ropade jag innan vi kom till slutet av trappan. Inget svar. "Who's there?!" ropade jag igen.
"I-it.. It's.. me" hördes tillslut. Rösten var väldigt ansträngd, men jag hörde genast vem det var.
"JACOB?!" ropade Cassandra och flög upp för den sista biten av trappen. Jag skyndade mig efter henne mot Jacob som låg på golvet bakom bröddisken vi hade tömt ett par dagar tidigare. Cassandra föll på knä framför sin bror och lutade sig över honom i en kram. Han vände sig så att han låg på rygg innan han la sina händer mot hennes kinder och såg henne djupt i ögonen.
"Georgia... They're.." sa han, mer än så blev det inte.
"Where's Georgia? Jacob?" frågade Cassandra oroat, samtidigt lät hon på något sätt lättad, förmodligen för att hennes bror var tillbaka.
"Oh God, Cassandra.." sa jag försiktigt när jag såg det spår av blod som gick från dörren, över hela golvet och fram till Jacob.
"What?" frågade Cassandra och tittade upp, då såg hon vad jag såg. "Oh my god, NO! Jacob? Are you okay? Jacob, what happened?!" frågade hon upprört. Han bara skakade på huvudet till svar.
"We have to get him inside" sa jag och satte mig på huk framför pojken som var nästan lika gammal och minst lika vältränad som jag. Jag var tvungen att lyfta honom, det fanns inget annat alternativ, där ute kunde han ju inte ligga.
"What are you waiting for?! Come on, we don't have all day!" sa Cassandra förtvivlat. Jag tog ena armen under hans knän, den andra bakom hans rygg och använde benen för att få upp honom i min famn. Han vägde en del, men det funkade.
♦Jacob♦
"Come on Louis, hurry up!"
"Get the door for me, will you?"
"Harry, open the door! Zayn, clear the cough!"
"Oh my god, what happened?!"
Deras ord flöt ihop till en obegriplig massa och tillsammans med deras suddiga ansikten och Louis gungande kropp blev jag otroligt illamående. Efter en liten stund blandades även bilder på Georgias skräckslagna ansiktsuttryck in i mitt synfält och jag förstod med ens att jag skulle bli tvungen att berättada vad som hade hänt innan jag slocknade.
"They got us.. We were at the prison, cableties everywhere, Liam and Niall were fighting to.. to distract the guards so that me and Ge-Georgia could escape.. They got her, that took Georgia. She told me to keep running so I ran. They shot me. Twice. I-I kept running, they were after me. I lost them. I-I left G-Georgia. You have to save her, I promised to g-get her out. You have to..." slängde jag ur mig på ett väldigt osammanhängande sätt när jag sedan låg på soffan.
"Where did they shoot you Jacob?" frågade Louis lugnande. Jag förde långsamt handen mot höger ben och drog försiktigt upp byxbenet för att visa dem. Det riktigt brann i benet när jeans-tyget drogs mot såret, men jag knep ihop ögonen och stod ut. Det var varmt och kladdigt överallt, blodet spred snabbt ut sig i soffan.
"Oh my god Jacob" grät Cassandra förtvivlat. Jag ville inget hellre än att sätta mig upp i soffan, lägga armarna om henne och trösta henne, men det var fullkomligt omöjligt. Mitt huvud var så tungt att jag var förvånad över att det inte hade ramlat av ännu och resten av mina kroppsdelar var som cement. Därför hade jag inte kommit längre än till brödhyllan, alla mina krafter var slut.
"We can't stay here much longer" sa Harry efter ett tag. Hans röst flöt ihop med Cassandras snyftningar.
"Why not?" frågade Zayn förvånat. "We're safe here if anywhere"
"They can follow the bloodtrail and once they have done that we're screwed" fortsatte Harry.
"But they can't get in" kontrade Cassandra.
"Maybe not, but they can wait until we get out, we can't stay here forever" "I don't think they care to wait that long" "We have to save the others" "They need us" deras ord flöt ihop och snart orkade jag inte längre hänga med. Deras meningar blev bara en rad obegripliga ord och mina ögonlock blev allt tyngre att hålla upp. Jag öppnade munnen för att säga någonting medan mitt synfält bara blev mörkare och mörkare.
"Save Georgia, you have to"
Jag vet inte varför, men ibland blir det bara apjobbigt att skriva och då blir resultatet så här ↑↑↑
Jag ska försöka göra bättre ifrån mig till nästa gång :)
Kommentera om ni orkar :)
Louise H
Haha först så tänkte jag bara vafan är apjobbigt? Men jag tycker att det var ganska bra.
Svar:
Stina Johansson
Jessica
JÄtte bra :)
Svar:
Stina Johansson
Lucy
Den här novellen är så annorlunda, på ett bra sätt!! Jag skulle inte haft något imot att bli instängd med "delar" av One direction =)
Svar:
Stina Johansson
Trackback