Broken ♦ Del 22
Tidigare..
Hur Liam kunde vara så lugn genom det här var en sak jag inte förstod. Både jag och Niall var så förbannade att vi inte visste vart vi skulle ta vägen och Georgia var uppenbarligen helt förstörd. Därför kunde jag inte visa hur livrädd jag egentligen var, jag var tvungen att hålla masken för att inte oroa henne i onödan. Hon var som min syster och jag kände ett starkt behov av att skydda henne.
"... Jacob" viskade Georgia så tyst att jag var förvånad över att jag ens lyckats höra henne. Jag skakade lite på huvudet och blinkade hårt ett par gånger för att vakna upp ur tankarna som tagit all min uppmärksamhet.
"Yeah?" viskade jag extremt tyst tillbaka, allt för att vakterna som satt vi dörren bara några meter bort inte skulle höra oss. Georgia lutade löst huvudet mot min axel och skruvade på sig så att buntbandet skavde mot mina handleder. Jag visste att hon förmodligen hade en anledning till varför hon gjorde det, så jag brydde mig inte om att klaga. "I think I can get my right hand loose if we jus-"
"Ey, shut up in there! No talking, I said no talking!" avbröt den breda mannen som satt på en nätt liten trästol. Jag harklade mig tyst innan jag försiktigt vände blicken mot honom och möttes av ett par riktigt arga ögon. Han syftade på mig och Georgia, inget snack om saken. Alla andra i salen var knäpptysta, bortsett från enstaka snyftningar och konstant gråtande.
"What do I have to do?" frågade jag Georgia, den här gången om möjligt ännu tystare än innan.
"Are you sweaty?" undrade hon istället för att svara på min fråga. Jag kände efter och skakade sedan på huvudet.
"Not that much" svarade jag. Georgia blev tyst en stund och började sedan vrida på sig igen så fort den tjocka mannen hade vänt undan blicken. Jag ville göra någonting för att hjälpa henne, men jag visste inte vad det skulle vara, så jag satt bara tålmodigt och väntade på att hon skulle säga någonting.
"Can you spit on my hands..?" frågade hon då. Jag rynkade ögonbrynen i förvåning men vred i alla fall på hela kroppen för att se om jag klarade av en sådan gymnastisk övning.
"I think so, but... why?" frågade jag oförstående.
"Just do it" svarade hon övertygande. Jag tvekade lite innan jag vred ryggen så mycket jag kunde och spottade ner mot våra händer. Georgia ryckte till med sin högra arm men ingenting hände. "Do it again" uppmanade hon. Den här gången brydde jag mig inte om att fundera, jag bara vände mig om, spottade på våra händer och bitchblickade vakten som såg konstigt på mig. Vi fick upprepa hela proceduren tre gånger, sedan gled hennes ena hand ur buntbandets hårda grepp samtidigt som en lättad suck lämnade hennes strupe. Hon såg sig omkring i rummet medan hon diskret sträckte på armen.
"Now what..?" frågade hon efter en kort tystnad. Jag kastade en blick över axeln och såg att mannen inte längre satt och stirrade på oss.
"He can't see us if we get to that corner.." jag ryckte lite på huvudet i riktning mot hörnet jag pratade om. ".. then you can try to get your other hand loose and... then we'll go from there". Georgia nickade för att visa att hon uppfattat det jag sagt och sedan började vi ljudlöst ta oss bort mot det enda gömda hörnet i cellen vi satt i. Väl där vände hon sig om för att försöka få loss sin andra hand, vilket inte verkade vilja fungera. Det var buntbandet som gjorde att vi satt ihop som var spänt allt för hårt. Så istället för att fortsätta med det omöjliga försökte hon fria mina hander henom att dra i både dem och det vita plastbandet. Det gjorde himla ont, men jag antog att det skulle bli värre om vi inte kom iväg någon gång, så jag stod ut.
♦Niall♦
Jacob och Georgia hade retat den stora vakten till vansinne flera gånger, men hur många gånger han än sa till gav de sig inte. De fortsatte trassla med banden runt deras handleder tills de hade fått loss alla utom det som satt mellan dem. Jag och Liam kollade spränt på, nyfikna på hur de hade planerat resten av flykten, om någon sådan ens var planerad. Själv hade jag försökt få med Liam på någon rymningsplan, men även om han hade velat skulle vi inte klara av att få bort banden. Båda två var riktigt trötta eftersom att vi hade slagits med vakterna mer än Georgia och Jacob tillsammans. Jag kände faktiskt bara för att lägga mig ner, somna och sedan vakna vid någon bättre tidpunkt. Bäst av allt skulle ju givetvis vara om någon väckte mig för att säga att vi skulle upp och jobba, att allt detta bara varit en lång, eländig dröm, men det skulle väl knappast inträffa. Jag suckade i tankarna; nu var det som det var och det fanns förmodligen ingenting jag kunde göra åt det..
"Ey, Niall!" väste Liam plötsligt. Jag ryckte till och blinkade ett par gånger för att vakna upp ur tankarna - eller om jag kanske hade somnat en kort stund, det var jag inte säker på. "Pick a fight with me, we have to distract the guards"
"What...?" frågade jag nyvaket. Jag hörde vad han sa, men det gick inte hela vägen upp i hjärnan - vadå slåss..?
"Pick a fight with me, you worthless piece of shit!" de första orden var bara en dov viskning medan de sista hördes i hela salen. Samtliga vakter stannade upp för att se på oss. Jag förstod att det var min chans.
"Ey, don't talk to me like that, you don't want to upset me" varnade jag hotfullt. Jag försökte bli lite irriterad på riktigt för att det hela skulle bli lite mer trovärdigt, men egentligen visste jag ju att det bara var skådespel från både hans och min sida.
"Oh yeah?" frågade Liam stöddigt och ryckte händerna kraftigt åt vänster så att jag ramlade på sidan. Två av vakterna kom genast springande.
"Foolish move" fräste jag innan jag flög upp på fötter vilket gjorde att ett av banden -det som satt om mina handleder- gick av på mitten. Dock satt jag fortfarande ihop med Liam, men nu var det i alla fall lättare att slåss med honom.
"Hey, give it up! Stop it!" vrålade den tjocka vakten anfått. Jag fick anstränga mig för att inte börja skratta; det var max tio meter från stolen han suttit på till cellen han nu befann sig i. Han skulle inte bli så svår att ta sig förbi om det skulle behövas.
"Time to grow up bud, don't be such a pussy" retades Liam. Jag kastade mig över honom och måttade ett slag mot hans käke. Lyckligtvis parerade han och istället fick jag hans hårda näva i magen. Det gjorde inte alldeles för ont, men jag tyckte det var lika bra att spela över lite så det såg verkligare ut.
"You're messing with the wrong person" hotade jag innan jag måttade ännu ett slag mot honom. Den här gången träffade jag vilket givetvis ledde till att jag fick dåligt samvete. Jag fick hela tiden upprepa orden 'det var hans ide' i huvudet för att inte ge upp och krama honom. Det var otroligt hårt att slå sin bästa vän, helt utan anledning. Men jag visste att det skulle vara värt det, för i ögonvrån såg jag Georgia och Jacob ta sig ut ur sin cell genom taket. Detta kunde bli lyckat..
Jag har jobbat hela dagen idag och nu är jag dödstrött.. Ni får ursäkta om delen blev lite dålig ^^ ♥
Jennifer
Jätte super bra!! Snälla meer!! :D
Svar:
Stina Johansson
Lucy
Den blev inte dålig...! Bara super spännande, och rolig!
Lucy xx
Svar:
Stina Johansson
Johanna
Ååh kan inte vänta till att få läsa vad som kommer att hända, super bra :)
Svar:
Stina Johansson
Anonym
Den blev jättebra!! <3 x
Svar:
Stina Johansson
Ida
Jätte braaaaa!!!!! xx
Svar:
Stina Johansson
Trackback