Love, Games, Success ♥ Del 33
"So a movie maybe?", föreslog Zayn som även han verkade må rätt dåligt.
"Works for me", sa Harry enkelt.
"Yeah, that sounds fine", instämde Eleanor med ett frampressat leende. Någonting sa mig att det var något som inte riktigt var som det skulle, men exakt vad det var kunde jag inte sätta fingret på..
♥Jennifer♥
Jag vankade stressat av och an genom tystnaden som vilade över mitt rum ett par gånger innan jag utmattat föll ihop ovanpå mitt gråprickiga lakarn. Mina tår snuddade vid mattan på ena sidan av sängen som stod placerad mitt i rummet och min ena hand hängde över kanten på den andra. För första gången på flera dagar lät jag mig själv släppa precis allt som snurrade i mitt huvud och bara tänka på att andas ett tag. Alldeles för länge hade jag tillåtit mig själv att fokusera på allt och alla runt omkring mig. Pappa, lögnen som hela mitt liv var, Harry, mamma, pappas liv i Amerika, framtiden, pappa igen och ännu lite mer Harry. Hur skulle framtiden se ut nu och hur skulle jag någonsin kunna göra bra musik någonsin igen? Eller var det kanske just det här jag behövde?
Efter att jag under en lång tid funderat på saken kravlade jag mig ur sängen och stapplade fram mot skrivbordet där ett block låg uppslaget. Jag grabbade tag i den svarta bläckpennan och lät den svepa över första sidan ett tag innan jag stannade upp för att läsa vad jag skrivit.
♪Do you ever feel like breaking down? Do you ever feel out of place? Like somehow you just don't belong, and no one understands you..♪
(Det är inte såhär jag tänker mig att hon ser ut så ni behöver inte gå in och kolla på filmen, tack^^)
"You are very talanted", sa pappa plötsligt. Jag vände genast blicken mot dörröppning och kunde med hjälp av hans blick snabbt avgöra att han förmodligen stått och lyssnat ett tag.
"Erm.. Thank you", tackade jag medan jag generat vände utan blicken.
"What's it about?", frågade han intersserat och rullade efter mitt godkännande in i rummet.
"It's called 'Welcome to my life', soo, my life I guess", svarade jag utan att se på honom. Namnet kom jag faktiskt på i den sekund jag sa det och var riktigt stolt över det. Det passade.
"Does it have anything to do with me?", frågade han medan han granskade den slarvigt skrivna texten på skrivbordet framför mig.
"Among other things", berättade jag kryptiskt, hade ingen större lust att gå igenom allt med mannen jag träffade för bara några dagar sedan. Att ens kalla honom pappa kändes helt fel eftersom att jag knappt kände honom, men för att inte vara oartig hade jag gjort det de senaste dagarna i alla fall.
"Like..?", han rullade försiktigt rullstolen över mitt golv för att inspektera några av de dammiga sakerna som fortfarande låg lite överallt. Inte på golvet dock, jag var väldigt noggrann med att ha det rent och fint omkring mig. I alla fall när jag var hemma hos mamma.
"A lot of stuff", fortsatte jag i hopp om att han kanske skulle förstå att det inte var något jag ville prata om.
"You may not have known me for your entire life, but you're still my daughter and I do care about you. You can talk to me", sa han uppmanande, som att han promt ville veta. Jag suckade och begravde ansiktet i händerna. Skulle jag kanske dra hela historien och ge honom så mycket som en chans att sätta sig in i mitt liv? Skulle det ens vara värt det? Jag menar, hur mycket skulle jag träffa honom när veckan var slut och jag skulle tillbaka till London? Efter en snabb övervägning i huvudet kom jag fram till att det var lika bra att berätta. Han var trots allt min pappa och han försökte verkligen lära känna mig.
"I moved to London to continue working with music and then I met this guy Harry..", började jag och sedan flöt det bara på om allt jag varit med om de senaste veckorna. Harrys fans reaktioner till min musik sköt jag in på slutet och även om jag försökte avdramatisera det hela en aning var det just den delen som gjorde honom mest upprörd.
"Are they out of their minds?!", frågade han irriterat. Jag skakade lite på huvudet och vände sedan undan blicken vilket därmed innebar att jag bröt ögonkontakten mellan oss för första gången sedan jag började berätta.
"They're just jealous..", suckade jag.
"Why are you defending them?", fortsatte han oförstående. "It's not acceptable for them to say such things to you", tillade han efter en stund. Jag kände hur tårarna steg i mina ögon och för första gången insåg jag på riktigt hur mycket jag saknat att ha en beskyddande pappa med mig genom uppväxten.
"'Cause I'm an idiot?", chansade jag med ett skratt.
"Of course you're not, you're exactly as your mother once were", sa han drömmande. Jag försökte se mamma i min förvirrade, vilsna roll men skrattade av bara tanken.
"Are you happy you met her?", frågade jag nyfiket medan jag pillade lite på kanten av mitt block.
"She gave me a reason to come home alive every once in a while", svarade han ärligt.
"And are you happy me and Oscar exists?", fortsatte jag intresserat.
"You and Oscar are probably the reason I'm standing.. well.. sitting here today. I was so anxious to meet you, every day I told my guys at the base about the daughter I was still to meet", han flinade lite och grävde sedan i fickan efter sin plånbok. När han fått upp den öppnade han den och drog ut ett litet, skrynkligt foto som han sedan räckte till mig. "Your mother sent me this on your second birthday, I had only been home from Afghanistan for a week when I got it in my mail. Everyone at the base have seen just that photo a million times". Han lät verkligen stolt när han berättade och jag kunde inte låta bli att smickras av det faktum att ett foto på mig varit runt i världen.
"Wow", sa jag förundrat. "You seem like an amazing person, it's too bad we don't have so much time together"
"We'll just have to make the best out of the time we have", sa han med ett leende på läpparna. Jag log tillbaka mot honom och tvekade lite innan jag reste mig upp för att böja mig över honom och ge honom en kram, första gången jag någonsin kramade min egen pappa.
**
Tiden hemma i Sverige passerade fortare än jag ville låta den och snart var det dags att hoppa på flyget tillbaka till London. Cristopher hade ringt mig flera gånger under veckans gång för att fråga hur det gick för mig och när jag skulle komma tillbaka men jag hade i princip inte sagt någonting till honom. Att jag skrivit en helt ny låt och dessutom fixat ackord till den bestämde jag mig för att överraska honom med, kanske skulle det få honom på bättre humör efter en veckas väldigt ensidig kommunikation.
På flygplatsen i Sverige stod både mamma, pappa, Oscar och Agnes för att ta avsked och när jag landade i London möttes jag av en väldigt lycklig Harry. Hans leende växte sig större än någonsin när han fick syn på mig och så fort jag tagit mig förbi alla säkerhetsvakter lyfte han upp mig i en hård, mysig kram.
"I've missed you babe", viskade han i mitt öra.
"I've missed you too, sort of", sa jag en aning skamset.
"Sort of?", upprepade han förvånat.
"Yeah, you know, I haven't really had time to miss anyone, I've been busy about every second of every day", flinade jag oskyldigt.
"Yeah, you haven't told me anything! I'm curious, what have you really been up to?", frågade han entusiastiskt, det lät verkligen som att han ville veta. "Please don't tell me there's a second boyfriend?"
"Of course there's not!", skrattade jag. "But maybe we could take the rest when we're at home?", frågade jag sedan och såg mig omkring på alla nyfikna personer som samlats runt oss. Mestadels fans, men också en del av den äldre generationen som förmodligen imponerades av det faktum av att det var livvakter inblandade.
"That is probably a good idea", sa Harry medan vi gick mot utgången. Det kändes underbart att vara tillbaka i London och Harrys trygga famn, ändå saknade jag enkelheten och familjen hemma, redan efter några timmar. Nu när jag visste att jag hade en pappa hemma som väntade på mig skulle det vara om möjligt ännu svårare att vara hemifrån..
Ja, det är lite för sent. Ja, den är lite för kort. Ja, den kunde ha varit bättre. Men ja, jag har en bra andledning! Höhö, jag har varit iväg och sett.. gissa vilken film?!
Jajamensan! :)
(Låten heter 'Welcome To My Life' och är av Simple Plan, riktigt grym låt, ni som inte hört den borde söka upp den!)
Agnes
Så himla bra ändå :D
Svar:
Stina Johansson
Mathilda
Jättebra<3!!!
Svar:
Stina Johansson
Wilma
Längtar tills nästa del!!!:) bra skrivit!:D föresten, var filmen bra? Jag funderar på att se den:)
Svar:
Stina Johansson
Lisa
Såg filmen på premiär. :) Vann en afficsh!;)
Skit bra del föresten ♥♥♥♥♥
Svar:
Stina Johansson
Fanny
Meeeraaaa
Svar:
Stina Johansson
Angelica
Åhh!! Ord kan inte beskriva hur avis jag är på dig som sett filmen :( MEN JÄTTEBRAAA DEL :D <3
Svar:
Stina Johansson
Trackback