Nu kändes ingenting fel längre, jag kände mig helt och hållet ostoppbar när jag befann mig i Harrys famn. Hans händer passade så prefekt vid min midja, likt som mina händer passade vid baksidan av hans huvud och våra läppar passade ihop. Jag var helt säker på att jag ville ha Harry lika mycket som han verkade vilja ha mig, så jag såg ingen anledning att vänta längre. Jag var redo, till etthundra precent..
"Erm.. Sorry to interrupt, but.. I don't really think now is the right time for.. that." sa Louis osäkert efter att försiktigt ha knackat på dörren. Harry och jag stannade genast upp för att bara se på varandra. Jag stod lutad mot väggen och Harry stod lutad mot mig, precis som ute i hallen för en stund sen.
"Dammit, I totally forgot that they were here too..." viskade Harry samtidigt som han försökte backa något steg. Jag böjde mig genast mot golvet för att plocka upp hans kryckor, och gav dem sedan till honom. Han tog tacksamt emot dem med ett leende som förmodligen kunde lysa upp en hel stad.
"Me to.." instämde jag. "Wish they weren't, though.." la jag sedan till, och gav honom ett flin som egentligen inte betydde någonting. Kanske gjorde jag det som grimage, eller för att mitt ansikte inte skulle se helt uttryckslöst ut.
"You naught girl, don't say that out loud! These lads have pretty big ears!" sa han onödigt högt, som om han ville att de skulle höra honom - vilket de verkade göra. I alla fall Louis och Niall, för de började skratta lite försiktigt efter det Harry sa. Men det störde mig inte så mycket, de var nästintill vuxna pojkar, de har säkerligen behov de också. Men jag kände ändå för att bråka lite med dem, så jag tassade försiktigt fram till dörren och smällde upp den så hårt jag kunde. Båda två hoppade rakt upp i luften, och såg på mig med skrämda ögon.
"Now that's what happens to eavesdroppers!" sa jag stöddigt, med armarna korsade över bröstet och ena benet lite åt sidan. Harry, som numera stod precis bakom mig, hade väldigt svårt att hålla sig för skratt, även om man hörde att han ville för att inte håna sina vänner. Jag hade dock inga problem med 'håna vänner' biten, så direkt när jag såg deras paffa uttryck brast jag ut i ett hysteriskt gapskratt. Även denna gång kände jag att det gjorde lite ont strax under revbenen, men jag gjorde mitt bästa för att ignorera det. Jag hade fått slösa bort två veckor av mitt liv på grund av den där olyckan, inte en dag till!
"Well, atleast it's a tough chick you have found yourself, Harry!" sa Louis halvirriterat och gav mig en menande blick. Jag log åt honom som svar, och gick sedan förbi honom för att komma till vardagsrummet. Där satt Liam och Zayn och kollade på tv, helt ostörda av situationen.
"Hello boys, what's happening here?" frågade jag vänligt, och slog mig ner bredvid Liam i soffan.
"Not much, we're just sitting here, waiting for you guys to join." sa han aningens frånvarande, utan att så mycket som se på mig.
"Oh, come on! Are you gonna be mad at me for kissing Harry?" frågade jag förvånat, med blicken spänd i hans ögon.
"Who's mad at who?" frågade Louis nyfiket när han, Harry och Niall kom in i vardagsrummet. Jag gav Liam en sista chans, men han verkade inte ha några planer på att svara mig, så jag vände uppmärksamheten mot tv:n istället. "Earth to Milena, what's happening?"
"Nothing, abslutley nothing." svarade ironiskt, sen fick de tolka det hur de ville. Louis såg mest besviken ut, Niall lättad och Harry - oväntat nog - orolig.
"Mil, what's going on?" frågade han ängsligt, och satte sig bredvid mig med ena armen över mina axlar. Jag skakade genast på huvudet, som för att visa att det inte var någonting att prata om, och sedan lät jag Harry dra in mig i sin famn. Han drog sin hand genom mitt hår, viskade att han älskade mig och kysste mig sedan i hådbotten. Liam verkade klart distraherad av situationen, det märktes rätt tydligt när han reste sig från sin plats i soffan och gick mot badrummet. Jag suckade ljudligt för att visa mitt missnöje, det var fel av honom att reagera på det här sättet, han bode stötta åtminstonde Harry.
"Okay, seriously, what's going on?" frågade Harry när Liam hade stängt dörren om sig.
"I don't know.." svarade jag ärligt. "I think he dislikes the fact that we.. you know, but I'm not sure."
"He does?" den här gången var det Niall som sa någonting, och han lät lika förbryllad som jag kände mig. "That was weird, I thought he laughed when we stood in the kitchen?"
"No, that was me..." erkände Louis skamset, vilket fick både Niall och Zayn att skratta. Jag ville att Harry också skulle skratta åt det, men det gjorde han inte, hans ansikte förblev utrycklöst..
Liam
Jag vet att jag borde stötta både Harry och Milena, eftersom att de båda var mina vänner, men på något sätt kändes hela situationen så fel. Även om jag visste att det hela tiden hade varit någonting på gång mellan dem hade jag aldrig kunnat föreställa mig att de skulle ta det så långt så snabbt. Bara tanken på vad de hade tänkt göra där inna äcklade mig, kanske just för att de båda var mina vänner. Jag vet inte, det kändes bara så fel..
När jag hade suttit inne på toaletten onödigt länge låste jag upp dörren och gick ut igen. Alla blickar vändes genast mot mig, något jag fann rätt obehagligt.
"Liam, what is with you?" frågade Harry så fort han fått ögonkontakt med mig. "You know that Milena and I love each other, why do you... Yeah, what are you doing?"
"I don't know, I guess I didn't see just that part come so soon.. But it was of me to react like that, and I'm willing to ignore that if you are." svarade jag vuxet, och gav Harry en ursäktande blick. Han såg ut att tänka efter en liten stund, men sedan sprack hans ansikte upp i ett stort leende.
"Good, 'cause I really don't want to ruin this evening. If we just can get it started I have a feeling we'll have a nice time." sa han glatt, utan att sudda bort leendet.
"Niall and I can go and get pizza!" sa Louis snabbt, och drog upp stackars Niall ur soffan. Han klagade bestämt på Louis grepp, men blev glad igen så fort han släppte. Sedan försvann han och Louis iväg ut i hallen, och sedan ut i trapphuset.
"So.. What movie?" frågade Milena och kastade en blick på bokhyllan där några filmer stod placerade längst upp. Det var inte många, men det spelade inget roll, för min blick fastnade direkt på Click. Jag drog genast ut fodralet från hyllan, och skrattade tyst för mig själv när jag såg omslaget. Detta var en av mina favoritfilmer, jag kunde se den hur många gånger som helst utan att tröttna på den.
"How about this one?" frågade jag samtidigt som jag höll upp fodralet så att de andra kunde se det. Milena rynkade genast på näsan, men Zayn och Harry såg ut att gilla min ide.
"That is actually a good movie." sa Zayn och nickade gillande.
"Yeah, I guess it wouldn't hurt to see it tousand and one times.." sa Milena med ett ironiskt flin på läpparna. Jag brydde mig inte om att ta reda på anledningen till flinet, utan satte bara i filmen i dvd:n. När menyn kom upp valde jag att vi ville se den utan text, och lät det sedan vara i väntan på att Louis och Niall skulle komma med maten.
"Should I.. Set the table?" frågade jag när allting var klart, endast för att jag var rastlös. Milena nickade genast till, och reste sig snabbt ur soffan. "No, I can do it." sa jag övertygande, och gick sedan ut i köket. Ingen följde efter mig, så jag antog att de inte hade något emot att jag dukade. Fast... Varför skulle de? Någon skulle ju bli tvungen att göra det, så det kunde väl lika gärna vara jag.
Emilia
Klockan var väl runt kvart över nio när jag kom tillbaka till lägenheten och insåg att Milena och killarna var där, så Ida och jag kom väl därifrån vid halv tio. Eftersom att det var sommarlov var det inte särskilt mörkt ännu, men det var ändå någon obehaglig "nattkänsla" som svävade i luften. Därför skyndade vi på stegen en aning för att komma till Idas lägenhet snabbare, men det var ändå en bra bit dit, så även om vi sprang skulle det ta oss ungefär tjugo minuter.
"We should have stayed at your place.." sa Ida tyst efter att ha kollat över axeln för åtminstonde trettionde gången. Jag la en lugnande arm över hennes axlar för att hon skulle slappna av, men hade inga större förhoppningar på mitt försök eftersom att jag själv inte var särskilt lugn.
"Maybe so, but this will feel much better as soon as we gets to your place." svarade jag övertygande, för att lugna ner oss båda. Jag var precis lika orolig som henne, även om jag inte visade det lika tydligt.
"I really hope so, 'cause this doesn't feel good, at all.." klagade hon, och hur ogärna jag än ville kunde jag inte göra annat än att hålla med henne. Det här kändes rätt osäkert. Mitt i London, mitt i natten.. Ingen bra kombination..
Vi gick ett par kvarter till, och snart hade vi kommit till rätt gata. Det var dock en väldigt lång gata, men vi var i alla fall på rätt väg nu. Jag hade varit lite osäker på det efter en halvtimmas promenad, men jag sa ingenting, eftersom att jag egentligen visste att Ida hittade till sin egen lägenhet.
"Stop!" väste Ida plötsligt, och satte ut ena armen framför mig för att jag skulle stanna.
"What?" frågade jag oroligt när jag stod still bredvid henne. Jag sökte av gatan med ögonen flera gånger, men tyckte mig inte se någonting.
"I thought I heard something.." viskade hon ängsligt samtidigt som hon fäste ögonen på någonting långt borta. Jag försökte se vad hon såg, men det fanns absolut ingenting så långt jag kunde se. Gatan fortsatte ungefär hundra meter frammåt, sedan svängde den av, och där stod ett hus som hindrade ögonen från att se längre. Hon kunde omöjligten se någonting åt det hållet.
"If you're kidding with me now I will seriously kill you!" sa jag oroligt, berädd att krypa ihop till ingenting om det skulle bli nödvändigt. Nu var jag inte bara rädd längre, utan nu var det mer 'önskar att jag aldrig föddes'-känslor.
"I'm not kidding, it came from over there, and I live there." sa hon och pekade på två byggnader som stod bredvid varandra. Hon lät uppriktigt livrädd, så jag hade ingat annat val än att tro på det hon sa.
"Let's just hurry up and pretend that nothing ever happened, okay?" sa jag snabbt, och började sedan dra henne mot byggnaden hon sa att hon bodde i. Vi hann nästan ändra fram till trappan innan vi hörde någon skrika, vilket fick oss att stanna upp igen. Skriket var en aning dovt, och det kom uppifrån, så vi kunde snabbt avgöra att det kom från någon av lägenheterna. Sekunder senare hördes en förskräcklig smäll, och både jag och Ida slungades bakåt av den väldiga tryckvågen som träffade oss..
Nej, det var inte det mest kreativa jag någonsin kommit på, men nu är det så det är. Jag tror att nästa del kommer vara en aning avslutande, och att jag sen kommer lägga upp en epilog. Sen börjar jag med en ny novell, jippie! Jag hoppas ni kommer stanna med mig för att läsa den också, även om det kanske inte här högst troligt.. Men åh, jag vill verkligen inte att ni ska lämna mig! :( Säg något jag kan förbättra för att göra nästa novell bättre, så kommer jag fixa det (i den mån jag kan)! I promise you! :)
Och lessen att det dröjde lite, jag.. Ja, vad ska man säga? Jag stannade i skolan en liten stund extra, kom hem och började skriva, blev tvingad ut i motionsspåret, höll på att dö för att jag var så hungrig, stukade foten och snubblade, haltade sista 1,5 km, gick hem, frös ihjäl, och nu ska jag fixa en ny design till nästa novell. Lång story - ingen bryr sig - adjöss xD