Emilia 

 När Milena ungefär vid lunchtid skulle få träffa Harry igen blev Ida och jag tvugna att lämna rummet, så vi begav oss direkt mot cafeterian för att äta lite. Vi hade inte ätit någonting sen igår eftermiddag, eftersom att vi hade spenderat hela natten och eftermiddagen inne på Milenas rum. Jag hade inte haft tid att tänka på det innan, men min mage skrek verkligen efter mat. 
"Are you worried about her?" frågade Ida när vi hade fått vår mat och satt oss bredvid varandra vid ett tomt bord. Hon måste ha märkt att jag var helt borta i tankar, vilket kanske inte var så konstigt, eftersom att det var ganska tydligt. 
"Yeah, of course I am." svarade jag aningens frånvarande, och spetsade en av tomaterna med gaffeln. Jag hade valt något form av sallad, som faktiskt såg rätt inbjudande ut. 
"I'm sure she'll be okay, from what I heard it sounds like she remember him." sa hon lugnande, och la sin ena hand över mitt lår. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka gesten, så jag bara fortsatte prata. 
"I know, but.. I don't really trust that guy alone with Milena, even though I know she loves him." erkände jag en aning skamset, jag borde lita på honom, han är ju trots allt min systers poljkvän. 
"Why don't you trust him?" frågade Ida förvånat, och ryckte snabbt åt sig handen, som om jag var smittad av någon "anti-One Direction-sjuka". 
"Well.. I'm not sure about how much you know, but to start with I don't get along that well with neither one of those boys. Milena tries to make us hang out, but one of us always ends up leaving the room furious, most times me.. I would love to change that fact, but I honestly don't know if it's possible.." berättade jag i en dyster stämma, och när jag var klar såg Ida inget annat än förvånad ut. 
"But.. I thought you all loved each other, like a big, happy family..!" sa hon besviket, och petade lite i sin mat. Det lät lite som att hon försökte antyda att det var mitt fel, men det kunde det väl inte vara? Inte mer än någon annans i alla fall, för jag hade ju faktiskt försökt..

"Where did you see that? I thought that they were going to keep it of media for a while.." sa jag fundersamt, för att leda samtalet åt ett annat håll. Fortsatte jag försvara mig skulle jag bara sätta mig i något jag inte kunde ta mig ur, eller kanske avslöja något jag inte fick säga. Det var bätte att bara prata om något annat. 
"Oh, they have! Kind of.. Directioners are everywhere, you know, so we find out about everything eventually. Have that in mind." sa hon stolt, och sträckte på sig lite. 
"Directioners?" frågade jag förvånat, i jakt på någon sorts översättning till ordet. 
"People who loves One Direction, obviously." sa hon överlägset, som om det var en sak alla visste om, vilket jag tvivlade starkt på. Hur lite hon än vill inse det så var faktiskt inte alla på denna jord besatta av ett och samma polkband..
"Oh, I didn't know.." sa jag, ifall det inte redan var självklart. Hon skrattade lite åt mig som svar, sedan fortsatte vi äta under tystnad. Jag ville starta konversationen igen, men kunde inte komma på någon ämne som inte skulle leda tillbaka till det vi slutat med, så jag förblev tyst. Men bara för en kort stund, efter bara ett litet tag ringde min mobil, okänt nummer, så jag tog snabbt upp den för att svara, 

"Emilia." svarade jag vant, utan att veta vem jag pratade med. 
"Hello Emilia! We saw something interesting in the newspaper, you have some serious explanation to do.." jag stelnade till när jag hörde hans röst, och tappade talförmågan helt för ett ögonblick. Det var pappa.. 
"You shouldn't be calling me.." sa jag kallt, och la ner gaffeln med en smäll på bordet. Jag fick irriterade blickar från alla möjliga hörn av cafeterian, men jag brydde mig inte alls om dem. 
"What is the car crash about, are you trying to make us look bad? Milena can't even drive, what the hell was she doing on the road?!" röt pappa, och jag kände genast hur ilskan bubblade över inom mig. Jag trodde att han plötsligt skulle agera omsorgsfull pappa, vilket äcklade mig, men det här var banne mig värre! Milena dog nästan, och han ringer och klagar för att han tror att vi försöker sumpa hans rykte. Det var fan droppen..!

"You fucking abandoned your own kids, and one of them almost died, why do you think everything's about you all the damn time?! Let me break it down for you: we don't care about you or mom anymore! You wanted us to leave, and therefore you need to back off! Get the fuck out of my life, and don't you dare call me ever again!" nästan skrek jag i telefonen, och hoppades för allt jag hade att det räckte för att få honom att fatta. Han gjorde ett val, nu fick han för tusan stå för det. 
"Just tell me what the kid where doing on the road, 'cause if she was driving, I'm gonna make your life a living hell. People'll think I'm letting two miors drive!" det var tydligt att han var rasande nu, och han var inte rädd att visa det, det jubelidioten. 
"Well, guess what? Milena found a boyfriend, before she finnished school. And don't worry about that part about the living hell, 'cause you have already done that." sa jag, bara för att reta upp honom. Han hade inget rätt att ringa mig såhär, han bröt kontakten.. 
"A boyfriend?!" utbrast pappa chockerat. "Haven't I taught her anything?!" 

"I guess she don't care, and neither do I. By the way, they're kissing in public, planning to get married in collage, and I'm sure they're having sex to." sa jag sammanbitet, och la sedan på luren. Det där sista hade jag såklart ingen aning om, jag sa det enbart för att reta upp pappa till en nivå han inte skulle stå ut med. 
"What was that?" frågade Ida chockat och stirrade på mig med öppen mun. 

"Oh, nothing." svarade jag med en nonchalant axelryckning. 

"That was not nothing! Look, I really like you, you can tell me everything! I'll neither laugh or spread it, promise." sa hon med ett leende, och placerade än en gång handen över mitt lår. Det var någonting med känslan som spreds i min kropp när hon gjorde så som inte gick att förklara, det var som.. Kunde det vara vänskap? Bortsett från Milena hade jag nog aldrig haft någon riktigt vän, så jag visste inte riktigt hur det borde kännas. Jag hade ju förståss haft Sara ett tag, men helt ärligt så tror jag bara att jag var med henne för att jag inte ville att Milena och hon skulle bli vänner utan mig - hur korkat det än låter. 

"I guess I could tell you.. But not here." sa jag och såg mig omkring i cafeterian. Alla irriterade blickar jag hade fått under telefonsamtalet med pappa hade nästan skrämt mig, och jag var rätt säker på att det fanns en hel del människor här som skulle vilja få reda på sanningen... Nej, den tänkte jag inte ge dem. 
"Works for me, lets go." sa hon, och drog upp mig från stolen jag satt på. Jag ryckte med min min sallad och satte på locket på den så att jag skulle kunna ta med mig den - jag var långt ifrån klar.. 

"Where are we going?" frågade jag när vi hade gått en bit. Inte för att det såg ut som att Ida hade något särskilt mål, men det känndes bättre om jag hade frågat. 
"Ehm.. Somehere." svarade hon bara, fullt koncentrerad på att inte krocka med alla som stod i vägen. 

 Efter en hel del krångel stannade Ida upp utanför hissarna, och tryckte på att vi ville åka uppåt. När hissen kom till vår våning klev hon bestämt in, och föste ut de som redan stod där. Hon skyllde på att jag hade blivit smittad av någonting, och att det inte var så bra att vistas inom samma område som jag. 

"So, talk." sa hon och slog sig ner på golvet. 
"What, here?" frågade jag förvånat, men satte mig ändå bredvid henne. 
"Yep, here." 

"Okay.. Well.. That was my dad.." började jag osäkert, sedan kom resten av bara farten. Jag berättade om att Milena och jag hade börjat med inbrott, att vi hade brutit oss in hos Harry och att våra föräldrar slängt ut oss när de fick reda på sanningen. Sedan berättade jag även att vi hade bott på gatan ett tag, och att killarna hade hjälpt oss. När jag var klar hade vi åkt upp till översta våningen, ner igen, tillbaka upp, ner för andra gången, och nu var vi påväg upp igen. Ida hade hela tiden skickat ut de som var påväg in, så att jag kunde berätta ostört. 
"Wow... And I thought you were living your deams with the lovliest guys on earth.." sa hon överväldigad. 
"That's as far from the truth as possible." sa jag ironiskt, och gav henne ett leende, som för att tala om att jag hade accepterat detta som mitt liv nu. Hon gav mig ett osäket leende tillbaka, och torkade bort en tår som just rann över hennes kind. 
"Thank you for telling me.. I promise I won't abuse it." sa hon övertygande.
"I trust you." svarade jag självsäket, det var jag säker på att hon inte skulle göra. 

"You're just to perfect!" slänge Ida ur sig, och böjde sig mot mig i en snabb rörelse. Innan jag visste ordet av möttes våra läppar i någon som visade sig vara en helt perfekt kyss. Det kanske var det jag hade kännt av tidigare... 

 

---

 Oväntad vändning xD Jag vet att ni ville att Louis och Emilia skulle bli tillsammans, och vissa kanske till och med hade förväntat sig det, men jag är ju inte heller känd för att göra som alla förväntar sig xD Hoppas ni inte är sura på mig nu! ^^ Och jag funderar på att avsluta den här novellen snart, så om jag har missat att lösa något problem är det dags att säga det nu xD Kraaam ♥