Ingen hängde ihop längre, alla minnen, tankar och intryck var så ihopblandade att jag inte ens kunde urskilja vad av det som var verkligt. Den svarta oändligheten, alla ljud, all stress, den stora personen, samma person sittandes vid min säng - gråtandes.. Det enda jag var helt säker på var att Emilia och någon främmande tjej låg kors och tvärs över soffan som stod vid fotändan av min säng. Jag hade ingen aning om hur de kom dit, hur länge de varit där eller varför, men jag var ganska säker på att de var där. 

"Emilia..?" sa jag med svag röst för att få hennes uppmärksamhet, hon hon for genast upp på fötter. Den andra tjejen ramlade ner på golved med en duns, men verkade inte ha några större problem med det. 
"Milena?! Oh God, you're okay!" utbrast Emilia och slängde sig över mig i en kram. Hon behöll den ställningen en liten stund, sedan satte hon sig upp och gav mig en frågande blick. "Or.. Are you okay?" 

"I think so.. Maybe.. No, I don't know. Everything feels.. wrong." sa jag fundersamt och lät blicken vandra runt i rummet. Det här såg i alla fall verkligt ut, till skillnad från det där svarta som på något mystiskt sätt hängde ihop.. 
"Well, you're alive and you're awake, that has to be good!" skrattade Emilia. 

"Yeah, I guess." jag skrattade med henne, även om det gjorde ont i bröstkorgen. Sedan blev det tyst en liten stund, och Emilia nyttjade tiden med att bara sitta och se på mig. 

"Maybe I should tell someone that you're awake, I'll be right back." sa hon sedan och pussade mig lätt på pannan innan hon reste sig från sängkanten för att lämna rummet. 
"Please don't go. Can't we just.. Spend some time here?" bad jag, rädd att hon skulla lämna mig och aldrig komma tillbaka. Jag visste att det inte var så stor chans att det skulle hända, men jag ville vara på den säkra sidan. 
"But don't you think we should tell them first? We can spend the rest of our lives together." svarade hon med ett leende. 
"I don't want you to go." sa jag generat - det lät rätt töntigt. 
"Okay, sis, I'll stay." sa hon mjukt, och la sig bredvid mig i sängen. 
"I could.. I could go tell someone." sa tjejen med brunt hår, vars namn jag inte visste. Jag hade helt och hållet glömt bort att hon var med oss i rummet, bara jag inte har sagt något opassande... 
"Would you?" frågade Emilia en aning förvånat. Tjejen nickade snabbt, och försvann sedan ut ur rummet, utan att säga någonting. 
"Who was that?" frågade jag och pekade mot dörren så fort den hade gått igen bakom henne. 
"Oh, that's Ida, a new friend of mine!" svarade Emilia med ett leende. "I met her outside our house, she told me about the accident, and her mo-" där blev jag tvungen att avbryta henne. 
"Wait! What accident?" jag förstod att någonting måste ha hänt eftersom att jag låg här, men jag kom då inte ihåg vad.
"Ehm.. Oh.." började hon nervöst, hon verkade inte riktigt veta vad hon skulle säga. "You and Harry where going somewhere when he suddenly drove off the road, I don't really know what happened."

"And.. Who's Harry?" frågade jag med en suck när jag insåg att jag inte hade den blekaste aning om vem det var. Det verkade inte vara som en positiv sak, då Emilia tappade hakan och bara stirrade på mig efter att jag hade yttrat de orden. 

"You're kidding, right?" frågade hon oroligt, efter en liten stunds tystnad. 
"Er, no. But it sounds like I should know who that is." konstaterade jag. Hon nickade förskräckt, och slog sedan handen för pannan. 
"Ohnoo! You two were perfect for each other!" sa hon besviket. "Even thought I like him a bit too.." 
"Is he my boyfriend?" frågade jag flirtigt. Hon nickade snabbt. "Ohh, is he hot? Can you show me a picture?"
"Yeah, I guess I could.." sa hon och tog fram sin mobil. Efter bara en liten stund vände hon skärmen åt mitt håll, och jag rynkade näsan av avsmak när jag såg bilden. Den föreställde mig i knät på en kille med locking hår, samma kille som hade jagat mig när jag varit i det svarta vad-det-nu-var. 

"Is he my boyfriend?" frågade jag förvånat och flyttade blicken till Emilia. 
"That would be him, yeah." svarade hon med ett flin. 
"So.. He doesn't want to kill me?" fråhade jag hoppfullt, vilket av någon anledning fick Emilia att skratta innan hon skakade på huvuet. Jag suckade lättat och lutade mig tillbaka i sängen för att tänka lite. Om Harry nu var min pojkvän, som inte ville döda mig, var allt det där en dröm då? Hade jag aldrig varit på något stort svart ställe och träffat en enormt förstorad Harry..? Ju mer jag tänkte på det, ju mer vettigt lät det, och snart fick jag alla pusselbitar att passa med varandra.. Tillslut började bilder från olyckan dyka upp i mitt huvud - men där någonstans tyckte jag att det räckte, så jag började förhöra Emilia igen..

 

 Jag vaknade hyfsat tidigt nästa morgon, och tog mig direkt upp ur sängen för att ta plats i rullstolen. Sedan rullade jag iväg till det lilla badrummet som hörde till mitt rum för att pigga upp mig lite och tvätta av mig. I vanliga fall skulle den biten ha tagit mig ungefär en halvtimma att utföra - med tanke på omständigheterna - men nu gick det mycket snabbare och lättare, och jag visste precis varför. Jag skulle få träffa Milena igen lite senare, så kom hon bara ihåg mig skulle allt snart vara som vanligt igen. Annars.. Det vill vi inte tänka på.. 

"Your breakfast, Harry!" sa en blond sköterska och ställde en bricka på mitt sängbord. Så fort hon var klar lämnade hon rummet och fortsatte sin vanding genom korridoren för att he dem andra sin frukost. Jag rullade snabbt fram till sängbordet för att se vad det var, och tappade genast matlusten när jag fick syn på gröten. Den var hård och klumpig, den såg ut som någons hjärna.. Istället för att äta det ställde jag ner brickan i knät och körde iväg den till dörren. Jag fick inte lämna rummet utan att säga till, så jag ställde den bara på byrån som stod innan för dörren. Sedan lutade jag mig tillbaka för att koppla av lite i väntan på att få träffa Milena.. 

 

"Are you sure you're ready?" frågade Patric, som nu stod innanför dörren med armarna i kors. Han hade frågat mig säkert en miljon gånger, och varje gång hade jag svarat samma sak. 

"Yes, Patric, could we please go now?" frågade jag otåligt. Han gav upp med en suck, och flyttade sig från dörren så att jag kunde komma förbi. Jag var ganska säker på att jag visste vart Milenas rum var, men Patric var bakom mig ifall jag skulle glömma. 

 När vi kom ut ur hissen på rätt våning såg jag Emilia sitta på en bänk och prata med en tjej jag inte kände igen. Jag funderade på om jag skulle hälsa på dem, med kom på att det antagligen skulle leda till fortsatt konversation, så jag bara låtsades om att jag inte såg dem och fortsatte frammåt. 

"Are you ready for this now?" frågade Patric och ställde sig ivägen för Milenas dörr. 
"I'm not even gonna answer that." suckade jag, och körde sedan fram till dörren för att knacka på. Strax där efter hördes ett försiktigt 'come in', så jag öppnade dörren och försökte ta mig in i rummet. Det gick lättare än förra gången, men det var fortfarande inte helt felfritt. 

"Milena?" sa jag försiktigt, och mötte hennes underbara, bruna ögon. Hon log mot mig och sträckte ut ena handen, vilket var en enorm lättnad. 

"Oh, Harry!" sa hon med gråten i halsen. Jag skyndade mig fram till henne, och tog tag i hennes hand så fort jag nådde. "I'm so happy you're here..!" 

"I'm so happy you remember me." sa jag med ett lätt skratt, och pussade henne försiktigt på handen. 
"Come here..." sa hon och klappade med handen på sängen bredvid sig. Jag tvekade lite - var det verkligen en bra ide?
"I don't know.. I don't want to hurt you." sa jag ärligt och gav henne en menande blick. Hon bara viftade bort det. 

"You hurt me more if you don't. Come here." jag skrattade lite åt henne, och tog mig sedan smidigt upp i hennes säng, som tur var hade jag tränat på det här. 

"I love you.." viskade jag mot hennes hår. Hon såg upp på mig och gav mig ett bländande leende, ett leende som när som helst kunde få mig att smälta. Jag kan inte fattar hur jag kunde klara mig utan henne så länge som jag gjorde.. 

"I love you too..!" 

"I love you three!" svarade jag och kysste försiktigt hennes läppar. Nu var allting som vanligt igen, om man bortser från vissa detaljer...