Mamma och Harry dök upp i dörröppningen sekunderna senare, och man kunde genast se att de inte bara pratat. Mammas hår var väl igenomkammat, Harrys tröja hade mammas läppstift på axeln och han hade glömt att stänga gylfen. ”Zoey..” grymtade mamma besviket när hon fick se maten på bordet. 

”Yeah, mind explaining what the hell you two were doing up there...?

 

”We did nothing but talk Zoey...” svarade mamma tafatt och rättade till håret igen - någontin hon aldrig brukade göra annars. I någon sekund trodde jag nästan på henne, men deras nervositet övertygade mig: hon ljög för mig. Jag gav henne en hård blick i hopp om att hon skulle ändra sitt svar frivilligt, men det verkade hon inte vilja. 

”Is that so?” frågade jag utmanande, reste mig från stolen och gick mot dem. Niall sträckte ut sin hand efter mig, men han fick ingen chans att stanna mig. 

”Zoey.” sa mamma bestämt, som för att hon ville få stopp på mig innan jag fick reda på någonting. Jag la huvudet lite på sned, torkade bort läppstiftet från Harrys axel, drog upp hans gylf och fixade till mammas hår så att det såg ut som det gjort resten av dagen. 

”Now it may look like you just talked.” sa jag tomt samtidigt som jag sakta backade tillbaka till min stol. Mammas ansikte skiftade genast färg till en stark nyans av röd medan Harry bara ryckte på axlarna och drog fingrarna genom håret. Det gjorde att jag plötsligt kände mig väldigt irriterad, den nonchalanta jäveln brydde sig inte. Jag hade inte tänkt göra någon stor grej av det förens någon av dem verkligen bekräftat det, med ord, men det där var just samma sak. Hade jag haft fel hade de säkerligen protesterat. 

”Are you out of your fucking mind?!” utbrast jag och slog häftigt ut med händerna. Jag var nära att slå till Niall, men han klarade sig. 

”Zoey...” bad mamma lugnande, vilket givetvis inte fungerade. 

”You're married, to dad, and Harry here is my friend. How the hell are your brain working?!” skrek jag åt henne. Hon stod som mållös och bara stirrade på mig i flera långa sekunder utan att säga ett ljud. ”Did you do it so that I would give you permission to send them home? In that case it didn't work out, cause they're staying.”

”Zoey...”

”Why are you keep saying that?! It won't solve anything! Come on, speak out!” jag väntade tålmodigt i nästan en hel minut, sedan öppnades ytterdörren och någon klev in, förmodligen pappa. Jag gav mamma en sista chans, men insåg ganska snart att hon inte hade några planer på att prata, så jag trängde mig mellan henne och Harry och stampade upp för trappan. 

”Hi Zoey, how are you?” frågade pappa oroat när han såg mig. Mamma hade uppenbarligen berättat för honom om tumören. 

”Fine.” svarade jag sammanbitet. 

”Hey, what's wrong?” frågade han då. Jag stannade upp i ett ögonblick medan jag övervägde att berätta allt för honom, men kom snart fram till att det skulle vara mycket bätte om mamma gjorde det. Det var trots allt hon som ställt till det. 

”Why don't you just ask mom, she'll probably tell you with her big mouth.” sa jag irriterat och fortsatte min färd upp för trappan. Jag kände hans blick bränna i ryggen, men jag brydde mig inte om att kolla bak någon mer gång. 

 

 Jag var riktigt besviken på Harry, jag hade faktiskt inte trott att han skulle våga göra det, inte med Zoeys mamma. Jag trodde han hade mer moral än så, men jag hade tydligen fel. 

”What's up with her?” frågade mr Donovan när han tillslut kom in i köket. Det var straxt efter att Zoey försvunnit upp till övervåningen. Jag funderade snabbt på om jag kanske borde följt efter, men jag listade ut att hon antagligen ville ha lite tid att tänka först, så jag stannade kvar i köket en stund. 

”She's... upset.” svarade Zoeys mamma löst. Jag suckade ljudlöst och himlade med ögonen: även om de möjligen skulle skilja sig borde de kunna prata med varandra. I alla fall om Zoey. Eller ville de kanske inte bara ha oss i närheten? I såfall fick de nog gå någon annan stans, för vi hade disk att plocka undan. 

”Yeah, I could see that. What was it about?” frågade han övertydligt, han verkade ha trott att hon inte förstod honom. 

”It must be the tumor, she's scared..” sa mrs Donovan. Då tappade jag helt respekten för henne, att skulle på det var bara inte något man gjorde!

”I'll see if she's okay.” ursäktade jag mig snabbt och gick sedan iväg mot övervåningen med snabba steg. Jag kände på mig att killarna gav mig arga blickar, men jag hade bättre saker för mig än att sitta där och lyssna på deras nonsens. 

”We can talk about it later.”  hörde jag Zoeys mamma säga innan jag öppnade dörren till Zoeys rum. Jag hade slutat knacka på, hon började bli trött på allt mitt knackade eftersom att jag var där så ofta. 

”Zoey?” frågade jag försiktigt och tog ett steg in i rummet. Jag såg henne ingenstans, men jag tyckte mig göra snyftningar bakom sängen. 

”Please leave.” sa Zoey sammanbitet, men jag ignorerade hennes önskan och gick istället närmare. När jag rundat sängen såg jag att hon satt med ryggen lutad mot väggen och ansiktet gömt bakom knäna. 

”How are you?” frågade jag igen, den gången betydligt oroligare.

”I'm fine, please leave.” sa hon tyst utan att vända upp ansiktet. Jag satte mig försiktigt ner bredvid henne och la ena armen över hennes axlar. Medan jag sedan drog henne mot mig letade jag efter hennes händer som hon gömt i knät. Hon lät sig dras in i min kram, men när jag fick tag i hennes ena hand drog hon undan den. 

”What is it honey?” frågade jag mjukt. 

”You tell me.” mumlade hon. ”Why's everyone acting like fucking idiots?” hon vände äntligen upp ansiktet och mötte min blick. Trots att det var max fem minuter sedan hon rusade upp för trappan var hennes ögon helt rödgråtna. ”And why the hell would she do that to him? He could be her son, for gods sake!”

”I don't think he's that innocent as you make him out to be..” muttrade jag till svar, även om jag var säker på att det inte skulla göra henne mycket gladare. ”It's not impossible that he started.”

”Well, I hate him just as much as I hate mom right now, I promise you. I can't imagine how sad dad will be when he finds out...”

”Well...” började jag, osäker på om det var rätt av mig att fortsätta meningen. Jag hade egentligen inte fått något bekräftat, så jag visste inte säkert, men jag ville så gärna dela med mig av det jag trodde att jag visste. Det kändes så fel att inte kunna berätta för henne. 

”What?” frågade hon besvärat. ”You know what, never mind, just let me be alone.” 

”Why, what's wrong Honey?” 

”Words I can't get out of my mouth..” svarade hon tyst. Jag förstod att någonting var fel, så jag struntade i att hon ville ha ut mig och lutade mig istället mot henne för att kyssa hennes läppar. I början försökte hon dra sig tillbaka, men det tog mig inte lång tid att övertala henne, och snart var hon lika engagerad i kyssen som jag var. Efter ett tag slappnade hon till och med av lite i handen hon tidigare hållt hårt knuten och lät den falla till marken bakom henne. Sekunder senare flyttade hon upp den igen och placerade den bakom min nacke. 

”You can always talk to me, you know that, right?” avbröt jag kyssen för att säga. Hon öppnade genast ögonen och stirrade ner i mitt knä medan hon försikting nickade. ”So what's bothering you?” 

”Everything. Mom. Harry.. Mom and dad... What's up with them? They barely talk nowadays.. And then this fucking tumor, it feels like I've ruined everyones life now..” berättade hon långsamt. 

”Honey, you haven't ruined anyones life! It will be just fine, I promise you.” svarade jag tröstande och drog in henne i en kram istället för att fortsätta kyssen. När hon lutade sig mot mig såg jag någonting annorlunda på golvet bakom henne, och efter det tog det mig inte lång tid att lägga ihop två och två. ”Zoey?”

”Whmhf?” svarade hon mot mn axel. 

”What were you gonna do with this...?” frågade jag sammanbitet och plockade upp den vita glasbiten hon gömt för mig. Hon tog den genast ifrån mig och stängde sin hand hårt om den. 

”Get out.”

”No, Zoey, give me that.” sa jag allvarligt och öppnade hennes hand igen. Glasbiten hade gjort avtryck i hennes hand och blodet hade färgat större delen av hennes handflata röd. Sedan, så fort jag kastat iväg glasbiten, drog jag upp ena ärmen på hennes tröja och hittade där ett decimeterlångt, vitt rivmärke på hennes handled. Hon hade inte rivit upp huden, men det syntes att hon hade försökt. ”Why?” frågade jag med tårar i ögonen. 

”Please don't hate me...” mumlade hon till svar. 

”Why did you do it?” frågade jag igen, djupt besviken på både mig själv och henne. Jag kände mig som en totalt värdelös pojkvän...

---

 

 Jag känner mig lite smått deprimerad av att skriva sånt här elände faktiskt xD Men nu måste jag äta, hare så bra folk! ♥