Jag satt i soffan i flera timmar utan att röra mig, och hela tiden snurrade hemska tankar runt i mitt huvud. Jag visste vad Xander kunde göra, och nu var jag ensam och svag, så det var bara för honom att sätta igång. Fast egentligen, nu var jag lite väl töntig. Han visste ju inte att jag hade blivit en mes, jag överreagerade nog bara lite. Han skulle nog inte komma än, förhoppningsvis..
 Med den tanken i huvudet reste jag mig ur soffan och begav mig mot Nialls sovrum. Jag slängde mig på hans stora säng och satte på tv:n som stod i hörnet. Jag glodde på den en liten stund, men gav snart upp. Hur kunde man leva såhär? Det var ju jättetråkigt, det fanns liktsom ingenting att göra. Jag ville ju ha lite action i mitt liv, men det var kanske för sent nu. Jag har blivit en liten fegis, så det kanske är det här jag får leva med..
 Min telefon började plötsligt ringa, och jag slängde mig efter det i hopp om att det var någon som kunde underhålla mig lite.
"Hello?" svarade jag hoppfullt, och den i andra änden snyftade lite. Det var Niall.
"Hey babe! Miss you already.." sa han och jag log för mig själv. Han var så söt.
"Miss you to honey! svarade jag. "How is everything going?"
"Good, everything's ready, and we're having our first show tomorrow!" man hörde verkligen glädjen i hans röst, och jag log för mig själv. Jag var verkligen stolt över honom. Han hade uppfyllt sina drömar, och nu fick han leva ett underbart liv. Jag hade inte gjort någonting speciellt under mina normala år, och se hur det blev. Nu sitter jag här ensam och feg, medan tusentals andra tjejer springer efter min pojkvän. Jag kände ett sting av avundsjuka, men var snabb med att skjuta undan den. Jag var glad för hans skull, det var jag.
"I'm so proud of you!" sa jag, lika mycket för att övertala honom som mig.
"I just wish that you could be here!" sa han, och jag kände bara för att sticka dit och krama honom på en gång. Men jag kunde inte störa dem nu, de behövde vara lite för dem själva.
"I'll be here waiting for you when you gets home, you'll survive that time." lovade jag, och sedan hördes bara ett långt pipande ljud i telefonen. Samtalet hade brutits, och jag visste precis vem som kunde göra så. Jag svalde hårt och vände mig om. Xander.
"Hello Saga...!"

Liam
Vi alla saknade Saga, visst gjorde vi det, men jag kunde inte låta bli att tänka att det var lite skönt att få slippa allt vampyrtrams i alla fall. Bara få koncentrera sig på musiken och koppla av ett tag. Visst hade vi Niall med oss, men han hade blivit duktig på att dölja monstret han egentligen var. Och.. Även om vi skulle vilja lämna honom hemma så gick inte det. Vi var ett band, och alla förväntade sig att vi skulle hålla ihop. Vi måste, med andra ord. Ja, som det kanske märks, jag är helt emot vampyrer. Jag tycker att det är helt fel att de ska få finnas här på jorden. Jag kan inte tänka på något bra de gör här, de bara skapar en massa elände.
"She.. Hung up on me...?" sa Niall förvånat och kollade på telefonen.
"Why, did you say something stupid?" frågade Zayn och han skakad på huvudet.
"We just talked, and then she hung up, in the middle of a sentence." han lät fortfarande grymt förvånad, och jag kunde inte låta bli att skratta.
"We're in Italy, she's in London. Don't you thing the subscription can be a little bad?" frågade jag och han rynkade på näsan. Det hade han inte tänkt på, det såg man.
"No." svarade han och flinade lite. "She hates me!!" sa han med dramatisk röst och alla började skratta.
"Ey, what if she have met someone..?" retades Louis.
"Yeah, that Xander guy maybe took the chanse when you left!" fortsatte jag, och Niall skrattade lite.
"If he touches my girl, I'll bake him a cake and choke him with it!" sa han och ett hysteriskt skratt följde. Nu var stämningen på topp, och det kändes inte ett dugg dåligt att Saga inte var med oss. Det skulle jag aldrig få för mig att säga, men ingen skadades av mina tankar..

 Nästa dag efter konserten kändes allt bättre än det någonsin gjort förut. Vi var närmre än någonsin innan, och alla i publiken älskade oss. Det kändes riktigt bra att vara tillbaka till verkligheten, och jag ångrade lite att jag slösat bort mer än ett halvår mitt liv ute i ingenstans. Allt var så mycket bätte här.
"And we are back in business!" sa Harry och höjde sin hand. Louis slog den så hårt han kunde, och klagade sedan på att det gjorde ont. Bara han kunde..
"And we're better then ever before!" la jag till, och alla nickade för att visa att de höll med. Inte för att skryta, men vi var riktigt gymma där ute.
"Guys, they want you to go out for an extranumber, how do you feel about doing another world?" frågade en av scenkillarna, och såklart var vi på.  
"Let's do it!" sa jag och sprang mig scenen igen. De andra var straxt bakom mig, och skriket vi möttes av vad öronbedövande. Det här var verkligen livet!
 
Niall
När allt var klar och vi var tillbaka på vårat hotellrum försökte jag ringa Saga igen, men hon svarade inte. Jag antog att hon gjorde något annat för tillfället, och la ner mobilen igen. Men vad skulle hon göra, egentligen? Nej, jag måste prova igen. Signal efter signal gick fram, men hon svarade inte. Jag provade ett antal gånger till, och när hon fortfarande inte svarade blev jag riktigt ororlig. Tänk om det hade hänt något?!

---

Ja, det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Igår morse mådde jag asbra, men sen efter soprovet gick det bara nerför. Jag mådde sämre och sämre hela tiden, och på sista lektionen trodde jag att jag skulle svimma hela tiden. Antagligen så hade jag ganska hög feber, och därför kunde jag inte följa med i helgen :(
Så om ni kommenterar bra så kan jag ju kanske skriva lite extra istället, för nu har jag tråkigt istället..