More than you see ♥ Prolog
Jag levde ett hyfsat normalt liv fram till min elvaårsdag den åttonde maj 2006, då förändrades allt totalt. Ordet 'normalt' försvann ur mitt ordföråd ett par veckor, och när det sedan hittade tillbaka hade det en helt annan betydelse än det haft förut...
♥♥♥
"Do you want pear or strawberry, honey?" frågade mamma medan hon höll upp de två saftflaskorna framför mig. Jag granskade dem noga en liten stund innan jag insåg att jag aldrig skulle kunna bestämma mig.
"Both!" svarade jag med ett léende. Mamma och jag stod i köket och förberädde det sista inför kalaset: tårtan skulle dekoreras, saften skulle blandas och frukten skulle skäras. Eftersom att jag varken var bra på att blanda saften rätt eller skära frukten i lika stora bitar fick jag dekorera tårtan. Den hade elva ljus och på den stod det 'happy birthday' med stora bokstäver. Jag hällde på lite nonstop och satte dit några jordgubbar, sedan tyckte jag att det fick räcka.
"I'm done!" utbrast jag och pekade på den fina tårtan jag nyss blivit klar med.
"It's beautiful honey! Well done!" berömde mamma innan hon stoppade in den i kylen. "Now you can wash you hands and go out to the guest. I'm sure they have some presents for you" fortsatte hon sedan. Jag gjorde lydigt som hon sa och tvättade av händerna innan jag gick ut till bakgården. Gästerna satt redan runt det stora bordet och pratade högjutt med varandra. Där fanns bland annat farbror Chad, farmor Ruth och farfar Connor, morfar Haaken från norge och mostrarna Anne och Jade från Amerika. Jag hade önskat att mormor skulle kunna vara där också, vi hade alltid stått varandra nära, men hon hade gått bort i cancer tidigare det året.
"Happy birthday to you, happy birthday to you, happy birthday dear Ellie, happy birthday to you.." sjöng mamma och pappa medan de bar ut fikat till bordet. Sedan sjöng de sången från början igen, och den här gången var även de andra gästerna med. Jag satte mig belåtet på en av stolarna på kanten av bordet och bara njöt av att för en gångs skull få stå i centrum.
"Now blow the candles!" ropade moster Anne. Jag drog genast in fullt med luft i lungorna innan jag siktade på ljusen i ett försök att blåsa ut alla på en gång. Det hade fungerat tidigare år, men den här gången var det bara för många, och när luften var slut brann fortfarande ett av ljusen. Jag tog ett nytt andetag och blåste förargat ut det ensamma ljuset. Sekunden därefter blev jag plötsligt mycket yr och jag blev tvungen att hålla mig i bordkanten för att inte ramla ihop. Samtidigt som allas grattisönskingar flöt ihop till en enda rörig massa började marken runt omkring oss snurra något förfärligt. Jag var därmed helt chanslös och föll ihop med blicken fäst på den snurrande, blå himlen innan allt blev svart.
När jag sedan fick tillbaka medvetandet igen låg jag fortfarande i det mjuka gräset, alltså kan jag inte ha varit borta så länge. Jag satte mig upp så fort jag funnit krafterna och såg mig förvirrat omkring på gården. Mamma satt på min högra sida, pappa på min vänstra och de andra gästerna satt kvar vid bordet och bara stirrade på mig.
"What happened?" frågade jag förvånat och vände blicken mot pappa.
"You must have passed out, how're you feeling?" frågade han tillbaka. Jag kände efter en kort stund och kom sedan fram till att det inte var några större fel på mig.
"I'm fine, it feels like a normal morning efter getting out of bed." svarade jag ärligt och försökte sedan ta mig upp. Mamma och pappa hjälpte båda till att få mig till närmaste stol. Det kändes fortfarande lite vingligt att gå, men det fungerade bra. "So where were we?" frågade jag med blicken fäst på den vita tårtan. Farbror Chad räckte mig genast tårtspaden och jag skar en hyfsat stor bit av tårtan. Alla började jubla och önska mig grattis igen, som om det var en svår uppgift att skära tårtan. Men det var någonting annorlunda den här gången. Någon satt mittemot mig på andra sidan bordet och överröstade alla med sina grattisönskningar. Jag kände igen rösten, men kunde inte placera den förens jag såg hennes ansikte. Becca. Jag spärrade genast upp ögonen, öppnade munnen lätt och bara stirrade på henne utan att få ur mig ett ord. Det kunde inte vara möligt, Rebecca kunde inte vara här! Min kära syster hade gått bort för drygt fyra år sedan efter att ha blivit biten av en orm på en skolresa. Hon var sexton år när hon somnade in på sjukhuset, och hon såg ut att vara precis lika gammal nu, fyra år senare.
"Becca?" mumlade jag vettskrämt och gnuggade mig i ögonen för att se till så att jag inte bara såg i syne. Men hon var där även efteråt, och hon såg ut att vara precis lika glad som de andra varit för mindre än en halv minut sedan.
"What did you say?" frågade mamma chockerat. Hon -och alla andra- hade tagit Rebeccas död riktigt hårt; Becca hade alltid varit favoriten av oss två, men jag hade inte tyckt om henne mindre för det. Vi stod varandra riktigt nära.
"Becca..?" frågade jag igen, den här gången med chockerad än livrädd, influerad av mamma.
"Honey!" varnade pappa, men jag brydde mig inte. Rebecca satt där, och jag såg det.
"Hey little sis, I've missed you." sa Rebecca med en röst som på något sätt var olik alla andras.
"No, no, no, what the hell is this!? Mom?!" utbrast jag när jag var så nära upplösningstillstånd man kunde komma. Jag var så rädd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen; jag visste vad jag såg, men jag visste även att Rebecca var död, och att hon därför inte kunde vara här. Det var inte möjligt, inte alls.
"Ellie! Stop it!" varnade pappa igen när han såg hur ledsen mamma blev av det jag sa. "Go to your room." sa han sedan. Jag reste mig genast från stolen och gick på stela ben bort till huset för att gå in till mit rum. Någonting var uppenbarligen sjukt fel..
Kommentera massor nu, vad tycker ni? (:
Den här veckan är jag med en kompis i Sälen -eller ja, typ sälen- men jag har förberätt ett par delar som kommer komma upp varannan dag, alltså kommer ni antagligen inte märka att jag är borta, om allt går som det ska (: Ha det så bra så länge! ♥
Kort beskrivning på några av karaktärerna ska finnas i inlägget under om allt har gått som det ska (:
Patcy
Prologen var jättebra! Tror att din novell kommer bli kanon bra.
Den verkar vara lite speciell & skiljer sig från andra noveller som jag har läst :] Ska bli jätteroligt att få läsa den!
Är nyläsare, men har läst lite på en av dina andra noveller.
Och dom verkade jättebra, så det tror jag att denna oxå kommer bli!
Krami ^^
Svar:
Stina Johansson
:D
as bra:D
Svar:
Stina Johansson
Anonym
Måste du skriva på engelska? du måste ju variera lite..
Svar:
Stina Johansson
Ida
Än så länge verkar den förra vara bättre eftersom det inte var några spöken i den... :) Men svär hon fast hon bara är elva år? :s Kramar
Svar:
Stina Johansson
Ida
Det är klart jag kommer att stanna kvar att läsa!! Men eftersom hon är elva år, ska hon bli ihop med Killarna den här gången också kommer det var gaaanska mycket skillnad på åldern :) Men bra är de! Kram
Svar:
Stina Johansson
SirL
Jag tror att det här kommer bli bra xD
Svar:
Stina Johansson
alva
den kommer bli grym!! :D längtar till kapitel 1 :D:D
Anonym
Kommer absolut stanna!
Skulle bli superglad om du kunde kika in och läsa min novell :)
www.novellerr.devote.se
Trackback