More than you see ♥ Del 1
Det tog flera timmar innan jag lyckats samla mig efter det händelsefulla kalaset. Varken mamma eller pappa hade pratat med mig sen de bett mig lämna bordet och gästerna hade gått hem för ett bra tag sen. Jag kände mig så otroligt skyldig efter att ha förstört allas eftermiddag, men det jag sett hade varit så skrämmande verkligt, fastän jag var säker på att det inte kunde vara möjligt. Hon hade suttit där som vilken av de andra gästerna som helst, vilket fick mig att undra; var det något allvarligt fel på mig eller såg jag bara i syne - för det var ganska uppenbart att det bara var jag som såg henne.
"I'm sorry about that, I souldn't have surpriced you like I did.. I was just so happy about finally seeing you turn eleven.." sa Rebecca med sin klingande röst. Jag skrek instinktivt rätt ut och hoppade ur sängen för att se mig omkring i rummet. Där, i min mysfåtölj, satt hon och pillade på sina naglar. Jag ville skrika rätt ut igen, ropa hit mamma och pappa, men orden fastnade i halsen och omvandlades till oskyldiga pip. "Don't worry little sis, I won't hurt you.." lovade Rebecca medan hon långsamt kom närmare.
"Get away from me!" fräste jag. Det var meningen att jag skulle göra det med attityd, men jag lät bara som en livrädd elvaåring, vilket var exakt vad jag var. Att se sin döda syster stå just bredvid en var någon få fick uppleva..
"Ellie? It's me, remember? We used to hang out every day!" sa hon sårat.
"Yeah but you're dead now, please go away!" grät jag hysteriskt. Jag var så rädd att jag inte visste om jag skulle skratta, gråta eller bara lägga mig på golvet och dö.
"Fine, I'll come back when you're a little bit more nervless..." suckade hon innan hon försvann rakt framför ögonen på mig. Hon bara förvandlades till luft, ingenting, borta.. Jag stod och bara gapade åt tomheten en stund innan jag skrek rätt ut:
"Please don't!"
Jag hörde genast snabba steg i trappan vilket borde betyda att mamma och pappa var påväg. Jag försökte snabbt torka bort tårarna som runnit över mina kinder och blött min tröja, men det var lönlöst, det kom nya hela tiden..
"What's wrong honey?" frågade mamma och slog armarna om mig. Jag stod och bara grät i hennes famn en stund innan jag torkade bort tårarna och drog mig låss för att se henne i ögonen.
"I saw her" sa jag förskräckt. Mamma och pappa gav varandra en blick jag inte kunde tolka och såg sedan tillbaka på mig.
"Who?" frågade mamma lågt; hon antog säkert vad jag menade.
"Becca.." svarade jag så oskyldigt jag kunde. Det var ju faktiskt inte mitt fel att jag såg vad jag såg, så egentligen tyckte jag inte att de kunde vara arga på mig.
"Ellie..." suckade pappa.
"You have to stop doing that." sa mamma besviket. Jag slet mig snabbt helt och hållet ur hennes grepp och satte mig på sängen med armarna korsade över bröstet.
"Do you honestly think I want to? I don't know what's wrong with me, this is just so messed up, she scares me to death!" utbrast jag förbannat. Så fort orden lämnat min mun och jag hunnit tänka över vad jag egentligen sagt ångrade jag mig, det var såklart det bästa sätt att uttrycka sig på..
"Ellie, as much as it hurts me to say, your sister is dead. You can't see her anomore.." sa pappa försiktigt, som om jag var mentalt efterbliven och de bara väntade på att jag skulle få ett utbrott. Efterbliven var jag i och för sig inte, men ett utbrott kunde jag gärna ge dem.
"And you don't think I know that?! For four years I have been battling with that, I know she's not comming back! I'm eleven, not three!" protesterade jag högljutt. "And by the way, I can't help what I'm seeing, I just want it to stop!"
"Ellie, that's enough!" sa mamma strängt. "I've had enough of your silly nonsense, it has to stop here and now!" fortsatte hon samtidigt som hon hårt satte ner foten i backen. Sedan såg hon på mig en stund med sin sårade blick innan hon vände sig om och gick iväg ner för trappan. Pappa stod osäkert kvar en stund med blicken fäst i backen.
"You see what this does to your mother, she's a mess, it has to stop Ellie." sa han tyst och tonlöst innan han också försvann. Jag ville bara skrika efter honom och tala om att jag inte tog det mycket bättre än mamma, och att det faktiskt var jag som såg Rebecca, men som väntat var jag inte stark nog att få ur mig orden. Det blev bara en frustrerad väsning.
Nästa morgon tog jag en iskall dusch för att rensa tankarna innan jag snabbt gjorde mig iordning och gick iväg till skolan. Jag undvek mamma och pappa så gått jag kunde för att slippa bråka med dem. Det var ganska uppenbart att de inte hade några planer på att ge upp, men det hade inte jag heller. Jag hade ju rätt, det visste jag ju.
"They'll come around.." lovade Rebecca precis när jag stannat för rött ljus vid ett övergångsställe. Jag blev än en gång så överraskad att jag skrek rätt ut och rusade över de vita markeringarna i backen, trots det röda ljuset. Bilarna som fick tvärbromsa tutade irriterat på mig, men jag brydde mig inte utan fortsatte sätta den ena foten framför den andra tills jag kommit iväg en bit. Då vände jag mig om för att se var Rebecca blev av, och såg att hon stod kvar på andra sidan övergångsstället och tittade efter mig. Jag rös och tog ett djupt andetag för att skaka av mig tanken på att min döda syster nu förföljde mig överallt för att senare kunna koncentrera mig på skolarbetet.
Jag fortsatte stöta på Rebecca på de mest oväntade ställena varje dag följande vecka. Hon försökte hela tiden lugna ner mig för att säga någonting, men varje gång reagerade jag likadant och hon blev tvungen att ge sig av igen. Man skulle kanske tro att man vänjer sig efter ett par gånger, men det verkade inte fungera så, inte i det här fallet.
Veckorna fortsatte trippa förbi, en efter en, och Rebecca fortsatte med sina försök att få kontakt med mig. Men jag vägrade lyssna. Nu inte för att jag var livrädd, utan för att det var helt fel att prata med någon som var död, hur det nu ens var möjligt. Men så hände någonting jag aldrig i mina vildaste fantasier förväntat mig. Det var fredag och jag hade nyss kommit hem från skolan, mamma och pappa var fortfarande på jobbet. Jag hade inte sett Rebecca på ett par dagar, så jag tänkte att hon kanske hade gett upp. Men det var inget annat än fel; hon var tillbaka.
"Ellie, this is important, you have to listen to me." bad hon med sin oskyldiga, vackra röst. Den var annorlunda än den röst jag mindes, men det var också ett par år sedan jag såg henne sist.
"You're not here, you're dead! Go away!" sa jag som vanligt, men den här gången försvann hon inte. Istället kom hon närmare och placerade försiktigt sina händer på mina axlar samtidigt som hon såg mig djupt i ögonen. Jag var som hypnotiserad, och när jag sedan skulle dra mig undan hennes beröring var det omöjligt; jag satt som förstelnad i soffan.
"It's for your own best, please don't freak out." började hon med att säga. Resten var mest en obegriplig massa, men hennes intensiva blick tvingade mig att fortsätta lyssna. "When grandma was alive she had a gift: she could see and communicate with dead people, ghosts. The gift has been passed on for generations in our family, the firstborn girl in every other generation gets it on their birthday after the first one having it -grandma in this case- is dead. It's really rare that boys gets it, it is possible, sometimes a mistake can occure. However, if a family doesn't have any kids before the first one having it dies no one get it and the gift stops there. That's why so few have it today. So when grandma died I was supposed to get it, but since I'm not alive it seems like you got it. I know it's complicated, but some day you'll understand.." när hon sakta men säkert slängt ur sig alla ord gjorde hon en konstpaus, antagligen för att jag skulle ha en chans att ta in det hon just sagt. Jag ville bara brista ut i skratt och fortsätta skratta tills hon insåg hur dumt det lät. En gåva att se spöken, vad kommer härnäst, att Dracula är vår farbror? "In order to see the ghost you must be related to it. At first you can only se the one you were closest to, which is me. When you're a bit stronger and more used to the situation you'll probably see grandma and other relatives too, but it takes a while, and you have to be willing to fight for it.. I can't make you accept this now, but at some point you have to, it's got going away."
Oppa ghost whisperer style xD Naeh, jag ska inte skriva som ghost whisperer - jag vet inte ens hur det stavas... Och jag brukar inte kolla på det heller, så jag vet inte riktigt vad det är att skriva av. Men tror inte det är så i alla fall (: Hoppas inte... Aja, det kommer bli annat längre fram. Sååå, vad tycker ni? :)
(Om ni har en One Direction novell -som är i alla fall påbörjad- och tycker att ni vill ha lite fler läsare kan ni kolla in inlägget om länkbyte lite längre ner här. Jag kommer länka alla som följer instruktionerna :))
alva
grymt bra :D meeeer
Elin
OMG!! Du skojar med mig?! Det är den bästa serien som någonsin gjorts! Denna novellen kan inte bli annat än bra! Okej, nu ska jag sluta fangirla över handlingen och fortsätta läsa. Har vart bortrest ett tag so I have a lot to catch up :) <3
Svar:
Stina Johansson
Trackback