Don't waste it - Del 42
Tidigare...
"I'm so sorry I couldn't be here, I would have been if I knew, you know that, right? I love you more than anything else, and I would do anything and everything for you. You just need to wake up so we can be together again.." sa jag med svag röst och tog sedan ett fast grepp om hennes hand. Ingen reaktion, ingen värme, ingenting.. "I love you.."
Jag satt och pratade med Zoey om allt och inget en stund till, och när jag efter drygt femtio minuter fortfarande inte fått någon reaktion började jag bli lite orolig. Jag försökte för allt jag hade komma på om sköterskan jag sprungit på sagt någonting om hur lång tid det kunde ta, men det stod helt still. Dock hade hon lovat att Zoey skulle vara som vanligt igen inom några veckor, så det var antagligen som det skulle. Men jag kunde inte låta bli att oroa mig i alla fall, jag visste ju knappt någonting.
"Zoey please wake up now, you're starting to freak me out.." sa jag lugnt och böjde mig fram för att kyssa hennes hand. Jag höll den fortfarande i ett stadigt grepp mellan mina båda händer, och jag vägrade släppa förens hon öppnade ögonen. Om det så skulle ta hela natten skulle jag sitta kvar och vaka över henne.
Minuterna tickade onaturligt sakta förbi utan att någonting hände; Zoey låg kvar i sängen utan att så mycket som röra ett finger och jag satt kvar bredvid och bara såg på henne. Jag hade fått slut på samtalsämnen för ett tag sen, så det var numera tyst i rummet. Jag orkade inte prata, det kändes så fel att inte få något svar. Så var det aldrig annars, det var alltid någon som fick för sig att avbryta eller komma med invändningar.
"I tried playing it cool..." började jag med en röst knappt starkare än en viskning. Jag tog sedan ett djupt andetag och lossade greppet om hennes hand för att dra fingrarna över hennes mjuka, vackra ansiktsformer. "Girl when I'm looking at you, I can't ever be brave, Cause you make my heart race.." jag gjorde ännu en kort paus för att bara andas och fokusera blicken på någonting annat för att inte börja gråta innan jag fortsatte.. "Shot me out of the sky, You're my kryptonite, You keep making me weak, Yeah, frozen and can't breathe.. Some things gotta give now, Cause I'm dying just to make you see, That I need you here with me now ,Cause you've got that one thing.." min röst sprack på sista meningen, vilket tvingade mig att sluta. Sedan satt jag bara och såg på de svarta fåglarna som cirklade runt utanför fönstret. De såg så fria och lyckliga ut, lite så som jag känt mig den där månaden vi spenderat hemma hos Zoey..
"Beautiful.." mumlade någon plötslig. Jag riktade genast blicken mot Zoey i hopp om att det skulle vara hon, men hon låg fortfarande med ögonen stängda utan att visa några som helst tecken på medvetande. Min andra tanke var att någon hade kommit in i rummet utan att jag märkt något, men när jag vände mig om för att se efter var det ingen där.
"Zoey?" frågade jag försiktigt och vände mig åt hennes håll igen. "Just squeeze my hand if you're awake, don't try to talk if it feels bad." la jag sedan till samtidigt jag försiktigt masserade hennes ena hand. Efter bara några sekunder kände jag att hon mycket svagt kramade om min hand, vilket fick mig att explodera av lycka: hon var i alla fall tillräckligt okej för att vakna. "Oh I love you Zoey, I'm so sorry I wan't here!" sa jag ursäktande medan tårarna rann över mina kinder, nu glädjetårar.
"Don't... worry about it.." sa hon hest.
"I feel so bad, I should always have my phone turned on, I know I should..." sa jag sjävlkritiskt, även om hon nyss sagt att jag inte skulle bry mig om det. Det kändes ändå inte rätt..
"It's not your fault..." mumlade hon innan hon sakta öppnade ögonen. "Aw, don't cry..!" sa hon sedan och försökte lyfta upp handen för att torka bort tårarna från mina kinder. Dock föll den tillbaka ner till sängen innan hon ens fått upp den en decimeter, så jag gjorde det åt henne.
"I love you, forever and always.." viskade jag och böjde mig sedan fram för att kyssa hennes läppar. Hon besvarade kyssen i den mån hon kunde och helt plötsligt kändes allting bra igen..
Jättekort, jag vet, men jag tror vi fattar varför, haha ^^ Men i alla fall.. Jag har tänkt över det här ett tag nu, och kommit fram till att jag tar en liten paus nu över jul. Anledningen till det är väl egentligen ganska uppenbar; jag vill ha lite tid att spendera med familjen och så. Det är mycket mer jobb med en novellblogg än vad många tror, och det tar väldigt mycket tid. Tid som jag egentligen inte har, men som jag offrar för att det är så satans kul att skriva, haha ^^ Så nästa del kommer komma upp den 29 december!! Tills dess får ni ha det så bra, och jag hoppas verkligen att jag ser er här igen den 29! :) Så länge:
agnes
Tack! Nu känns det bra igen, nästan gått runt lite och oroat mig om hon skulle överleva eller inte haha. :)Förstår ifall du inte har någon lust eller inte hinner skriva nu, jag hinner ju nästan inte ens läsa, än mindre kommentera.. En riktigt god jul på dig också, hoppas du har det jättebra och äter massa god mat. Kram! <3
Svar:
Stina Johansson
Trackback