När vi hade frågat varandra tjugo frågor började vi om med tjugo nya, och så upprepade vi hela grejen tills vi hade frågat varandra om precis allt det fanns att fråga om. Enligt mig borde det ha tagit mer än halva resan, men när jag tog upp min mobil för att kolla hade det bara gått ungefär fyrtiofem minuter. Med en ljudlig suck kastade jag telefonen i baksätet, fast besluten om att inte kolla på klockan igen förens vi var framme. Jag hade hört att tiden passerade snabbare om man inte höll koll på den, på något mysko sätt.
"Bored?" frågade Harry när jag för tredje gången suckade. Själv hade jag inte ens tänkt på det, men kom på det när han frågade. 

"Kind of.." svarade jag och lutade huvudet mot rutan bredvid mig. Jag hade inga planer på att somna, så egentligen vet jag inte riktigt varför jag gjorde det. Det fanns säkert någon bra anledning, det var nog bara så att jag inte visste om det. "Can't we put on some music?"
"Sure, I have spotify" svarade Harry och fickade upp sin mobil ur fickan. Med några snabba rörelser med tummen över skärmen hade han satt på en låt, och sedan kopplade han in mobilen till bilstereon. Jag kunde inte förstå hur han lyckades göra allt det där med en hand och samtidigt hålla bilen på vägen, men jag antar att det är så när man har växt upp med en mobil i handen. Pappa tyckte alltid att telefoner var onödiga och överflödiga, så han brydde sig aldrig om att ge oss några. De första mobilerna Emilia och jag fick var av mormor julen innan vi fyllde elva, när alla andra reda hade dem fastvuxna i händerna. Men det är väl inget att göra åt det nu, antar jag.

"What's this song?" frågade jag när den första låten som var någorlunda bra spelades. 

"Jet lag, by Simple plan." svarade han automatiskt, som om det var något sådant man var tvungen att ha koll på. Jag trodde bara att det gällde historiska kungar och sådant, men jag har ju haft fel förr. "Do you like it?"

"That would be to axaggerate, but it's the only song so far worth listening to." retades jag, och fick en ond blick till svar.

"This is the playlist with all my favorit songs. so don't come and tell me it's not good!" varnade han, och gav mig en ''hotfull blick''.

"I'm not saying that the other song was bad, it's just.. Not what I had expected." sa jag och satte upp händerna i en skyddade gest framför mig, även om jag visste att han satt bredvid. 

"No? So what did you expect?" frågade han roat. 
"I don't know.. A little bit more.. One Direction." svarade jag, men jag kan inte påstå att det var helt sant. Egentligen hade jag nog inte förväntat mig någonting, så vad han än hade satt på skulle ha gjort mig förvånad.
"Really?" frågade han med ett skratt, det var tydligen någonting han fann väldigt roande. 
"No, but I didn't know what else to say..." erkände jag en aning skamset, vilket bara fick honom att skratta mer och högre. Jag försökte att inte ryckas med, men det var i stort sett omöjligt. Men det var mest Harrys skratt som roade mig, jag visste inte säkert vad det var han skrattade åt..

 

 Jag skämdes verkligen över att jag inte kunnat presentera Milena som min flickvän för de där tjejerna tidigare idag, och även om Milena sa att hon var okej med det ville jag göra upp det. Det var därför jag nu skulle ta henne hem till mamma och pappa så att jag skulle få presentera min nya flickvän. Vi hade pratat en del över telefon, och jag hade berättat en hel del om Milena, men de hade aldrig träffat varandra. Det här skulle bli första gången, och av någon anledning var jag nervös inför mötet. Tänk om de inte skulle gilla henne, vad skulle jag göra då? 

 När det endast var någon timma kvar av restiden skickade jag iväg ett sms till mamma för att tala om att vi var på väg. På så sätt skulle hon inte kunna förbereda någon pinsam presentation om mig, bara vara sitt spontana, trevliga jag. Pappa var jag inte orolig över, han brydde sig inte så mycket om att allting skulle vara perfect. 

"Okay, now you have to tell me where we're going, I'm getting kind of nervouse." sa Milena när vi körde in på en mindre väg som gick genom skogen. Det var en genväg man kunde ta om man inte ville åka på de stora vägarna, vi bodde inte inne i skogen. 

"Don't you think it will be more fun if it's a suprice?" frågade jag och höjde ögonbrynen åt henne. Hon formade ansiktet till en gullig grimage och satte armarna i kors över bröstet - hon såg besvärad ut. 

"It feels like you're gonna kidnap me or something.." sa hon, och jag började genast skratta åt hur dumt det lät. 
"Do you really think I would do that?" frågade jag genom skrattet. 
"Actually.. No. I don't reallt know why I said that.." svarade hon, vilket bara fick mig att skratta mer..

 När vi hade kört en liten bit på vägen genom skogen kom vi ifatt en röd, långsamtåkande bil, och min första tanke var såklart att jag skulle köra om den. Jag kollade snabbt bakåt för att se så att någon bakom inte hade samma tanke, och sedan framåt för att se så att andra vägbanan var fri från bilar. När jag var säker på att jag skulle klara av att göra en säker omkörning tryckte jag ner gasen lite till och svängde ut på den andra vägbanan. Milena drog efter andan vid den plötsliga ökningen, och tog ett fast tag om min arm. Jag skrattade lite åt hennes reaktion, och tryckte sedan ner gaspidalen lite till för att vi skulle komma om. Jag hade gjort det här en miljon gånger innan, så jag märkte snabbt när det var någonting som gick fel. Bilen jag hade menat att köra om ökade hastigheten när vi låg jämsides, så jag kom inte om. Jag skymtade en mötande bil lite längre fram på vägen, och minskade då hastigheten en aning för att köra in bakom den röda bilen igen. Men även den bromsade upp farten, och jag blev fast på fel sida av vägen. 
"Harry?" frågade Milena oroligt och såg på bilen som körde bredvid oss. Jag visste inte vad jag skulle svara henne, likt som jag inte visste vad det var som hände, så jag lät bli att svara och konsentrerade mig istället på att köra. "I think he's drunk.." konstaterade Milena sedan, och pekade på mannen i bilen. Jag suckade ljudligt och svor tyst för mig själv. Varför kan inte folk lära sig att man inte ska dricka alkohol och köra, jag fattar inte? 

"Dammit!" svor jag, och försökte en sista gång köra om bilen. Det fungerade inte den här gången heller.. Jag kände paniken växa inom mig, och jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle göra åt situationen. Fortsatte jag köra här skulle vi krocka, så mycket visste jag, men inte mycket mer. 

"You can't keep driving here, you'll kill us.. And everyone in that car." sa Milena och pekade på den mötande blien. 

"What else could I do?!" frågade jag halvt panikslaget, och sänkte hastigheten tills jag endast körde i trettio - men den röda bilen fortsatte matcha min hastighet, 
"Turn into the ditch!" ropade hon, och utan att riktigt tänka över det gjorde jag som hon sa. Jag gjorde sedan en snabb värdering av händelsen, och kom fram till att det inte borde bli så farligt om jag stannade precis i dikeskanten. Det det var svårare än det först verkade, dikeskanten var rätt brant, så bilen började genast hasa ner mot skogen. Ganska snabbt fastnade ena hjulet i någonting, och Milena skrek rätt ut när bilen började volta för att senare landa på taket. Jag dunkade huvudet ganska hårt i rutan, och sedan blev allting tyst.. Läskigt tyst.. 

 

---

Sämsta delen ever, superförlåt för det! Hade inte riktigt tid att skriva, så jag blev tvungen att bara skriva ihop någonting.. Men kommenterar ni kanske i alla fall? :)