Milena hörde precis vad Harry sa, det såg man, men hon verkade inte förstå vad det betydde. Först fastnade hennes blick på någonting bakom väggen mittemot oss, och sedan vände hon sin förvånade min mot Harry.

"No?" sa hon, som om det var det konstigaste en människa kunde säga.

"I'm not following.." sa Harry ärligt och höjde ena ögonbrynet en aning. Det såg roligt ut, men på grund av stundens allvar vågade jag inte skratta.

"First: you guys can't just get me and my sister an apartment, that's just crazy. Second: what do you think people will say if they found out that you're taking in homeless kids to your house? Everyone'll go crazy!" det Milena sa var till viss del sant, men jag tror inte att någon av oss brydde sig värst mycket. Visst, pressen kanske skulle trycka en del skit och fansen skulle bombadera oss på twitter, men allt det där är bara tillfälligt. När de inser att de inte kan göra någonting åt situationen kommer de ge upp, och leta på någonting annat att klaga på. De som vill har alltid någonting att klaga på..

"None of that is true, and even if it were I couldn't leave my girlfriend to live on the street." Harry visste mycket väl att hon hade rätt, men antagligen så ville han inte oroa henne i onödan.

"But It's not your problem, Harry, it's mine and you don't have to solve it for me just because I'm your girlfriend." sa Milena besvärat, jag förstår att hon tycker att det är jobbigt att behöva låta oss göra så pass mycket för henne, men ibland måste man släppa in folk och ta emot lite hjälp.

"But we want to." skyndade jag mig att säga, för jag visste att vad Harry än hade att komma med skulle det inte vara något klokt. "You are one of us now, we can't let you live.. just nowhere."

"I feel so handicapped, I can't even take care of my self, what a fool I am.." det sista hon sa var bara en tyst mumling, men jag hörde ändå vad hon sa.

"No, you're not. It's your parents fault, how can you even blame this on yourself?" sa Niall, som tydligen också hade hört.

"I'll be an orphanage or something, I can't let you do that for me, sorry, I just can't." sa Milena efter en liten stunds tystnad, och reste sedan på sig för att lämna vardagsrummet. Harry var såklart först med att följa efter henne, och fick stopp på henne innan hon hann ut i hallen.
"Stay here, listen to everything we have to say, and then you can deside whether you want to have a home or not. Please." viskade han och slog armarna om henne i en hård kram. Hon placerade sina händer vid hans korsrygg och lutade sitt huvud mot hans högra axel. "I love you.." viskade han i hennes hår, och hon svarade med att göra det samma. Helt plötsligt kände jag mig en aning avundsjuk, jag ville också ha någon att viska söta ord till..

 

 Jag är verkligen glad att jag hade modet att stanna hos Harry och de andra killarna den där kvällen i mars, för det hade bara lett till bra saker. Dagen därefter hade vi alla sju gått ner till macken som låg en liten bit från stället där killarna bodde, och så hade jag och Emilia frågat om vi kunde få jobba natt där varannan dag. Utan killarna hade det knappast gått, men nu hade vi tur som hade dem med oss, för kvinnan bakom disken svarade ja. Tisdagen därpå hade Niall och Liam hittat en billig lägenhet lite längre på själva stan, och så hade de insisterat på att hjälpa oss betala tills vi hade fått någon ordning på vårt liv och våra pengar. Samtidigt som vi skötte jobb och ekonomi avslutade vi vårt första år i gymnasiet med bra betyg. Redan innan vi fick sommarlov hade vi kollat efter ett bra sommarjobb - vi jobbade fortfarande natt på macken, men det räckte inte till alla räkningar- och hittat ett som innefattade att vi skulle städa på ett sjukhus i stan. Det gav bra lön, och arbetstiderna var inte jättehemska. Sju timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Det gjorde att vi fick en hel del fritid, så både Emilia och jag började spela varsitt instrument. Hon gitarr och jag trummor. Vi hade alltid varit intresserade av musik, men aldrig haft möjligheten att hålla på med det, då mamma och pappa tyckte att det bara var slöseri med tid - eftersom att vi enligt dem aldrig skulle kunna  bygga en karriär på det. Men nu var de längre inte en del av vårt liv, så nu fick vi väl göra vad vi ville.

"Ey, wake up sleepyhead!" skrek Emilia och slog till mig med en kudde. Jag vaknade i ett ryck, och flög upp ur sängen för att sedan landa med en hårt duns på golvet. Jag gav henne an blick blandad av förvåning och irritation, men hon bara skrattade åt mig. De senaste månaderna hade vi bara kommit varandra närmare, och vi var nästan tajtare än vad vi var innan det stora bråket. Samma sak gällde killarna. Harry och jag hade nu en stadig relation med ett konstant gullande, och de andra killarna var som mina bästa vänner. Det kändes som att vi hade känt varandra i evigheter, trots att det bara var några månader.

"Yeah, that's very funny.." muttrade jag, och gick sedan iväg till badrummet för att göra mig iordning för dagen. Det var lördag, och vi hade tänkt spendera lite tid med killarna. Det var nog den enda delen av mitt liv som inte var perfect nu; Emilia var fortfarande inte jättepopulär bland killarna. Men det skulle nog lösa sig i framtiden, förhoppningsvis.

"Half an hour left!" ropade Emilia när hon efter bara sju minuter bankade på dörren. Jag såg mig själv i ögonen genom spegeln, och suckade. Varför hade hon så brottom hela tiden? Ja.. Varför hade hon så brottom? Hon brukade mest tycka att det var jobbigt när jag släpade iväg henne för att umgås med killarna, för hon visste att de inte gillade henne jättemycket. Eller, det gjorde dem inte förut i alla fall, vi har inte riktigt pratat om det på ett tag, saker kan ju förändras.

"Who is it?!" skrek jag efter henne när jag rusade ut ur badrummet. Jag fattar inte att jag inte hade tänkt på det innan, självaste Emilia Stewart har gått och blivit kär...