"WHAT!?" utbrast Milena och jag i en mun. Jag hörde mycket väl vad han sa, men jag kunde inte riktigt förstå det. Det var ju helt galet, och det var absolut ingenting jag hade förväntat mig. Listan på olika straff jag hade räknat med var lång, men det var inte ens i närheten av den. Jag menar, vart hade de tänkt att jag skulle bo? Vi hade ju inte ens slutat skolan, vi kunde inte börja jobba för att skaffa pengar. Vi skulle behöva bo på gatan.. 
"But were are we going to live?" frågade Milena, som om hon kunde läsa mina tankar. Men jag är inte förvånad, vi brukade tänka ganska lika. 
"That is up to you." svarade mamma med gråten i halsen. Man hörde på hennes röst att hon tyckte att det här var tungt, och att hon försökte dölja det, men utan att lyckas. I vanliga fall skulle jag nog ha tyckt synd om henne, men nu tyckte jag bara att det var rätt åt henne, hon förtjänar inget medlidande.. 
"So what, you're just gonna throw your own kids out on the street?" frågade jag kallt och gav pappa en blick som talade om att han var dum i huvudet. Han vände inte ens undan blicken, vilket borde betyda att han inte skämdes, så det här borde ha varit hans ide från hela början. 
"You have thirty minutes to pack." sa han bara, utan att vända undan blicken från mig. Sedan gick han och mamma in i vardagsrummet och satte på tv:n, som om allt var som vanligt. Det var fel, ingenting var som vanligt, faktum är att det var så långt ifrån 'vanligt' som möjligt.. Hur gick det här till? 
"We wanted more freedom, and more freedom we got..." suckade Milena när hon reste sig upp för att lämna köket och gå in på vårt rum. Jag var snabbt efter henne, och så fort jag stängt dörren bakom oss drog hon fram en väska för att börja packa. 
"So you're just gonna accept this?" frågade jag förvånat och lutade mig mot en av väggarna. 
"Honestly I don't think we have much of a chioce, so if you don't want to live on the street empty handed a suggest that you start to pack." sa hon frånvarande medan hon stelt la ner plagg efter plagg i den stora resväskan. Jag suckade tungt och slog mig ner på min sköna säng, som jag aldrig mer skulle få sova i.. 
"This shit is so messed up.." mumlade jag samtidigt som jag med ögonen sökte igenom rummet efter min resväska. Jag hade ingen aning om vart den kunde vara. 

"Well, 'this shit' happens to be our life, so I think we have to live with it." svarade Milena som nu gått över till att packa ner saker som betydde någonting för henne från bokhyllan. Ungefär då insåg jag att vi inte hade så mycket att välja på, så jag reste på mig för att leta efter min väska innne i klädkammaren. Så fort jag hade hittade den la jag upp den på sängen och började likt som Milena packa ner saker jag kunde ha användning för i framtiden. Det var riktigt svårt att bestämma vad som skulle med, eftersom att jag visste att det jag lämnade här skulle jag förmodligen aldrig se igen.. 

 

 Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att bara gå in på rummet och börja packa, men en sak var säker; det var inte vilja. Jag inte begripa hur mamma och pappa bara kan slänga ut oss, så farligt hade det väl inte varit. Men nu var det bevisat, de brydde sig mer om museumet och inkomsten än oss. Det kändes inte direkt bra, måste jag påstå. 

 

 Efter bara tjugo minuter hade vi packat ner så mycket som fick plats i våra väskor, ändå var det långt ifrån alla våra saker vi hade fått med oss. Men det var inte så mycket att göra åt saken, vi hade inte några fler väskor, och jag tvivlar på att vi skulle få några fler av mamma och pappa. Vi var tydligen inte deras problem längre. 

"Are you ready?" frågade Emilia när hon tillslut fått igen dragkedjan till sin väska. Vi båda hade haft stora problem med just den biten, men tillslut gick det. 
"As ready as I will be." svarade jag med en suck, och drog ner min väska från sängen. Vi såg oss snabbt om i rummet innan vi öppnade dörren för att lämna det för sista gången. Vi passerade badrummet, köket och sist vardagsrummet där mamma och pappa fortfarande satt och kollade på tv. De brydde sig inte ens om att kolla upp när vi gick förbi, så vi stannade inte till för att säga hejdå. Vi gick bara ut i hallen, tog på oss ett par skor, tog ett par andra i handen och hängde jackan över axlarna. Inte för att jackan skulle behövas idag, men vi vet ju inte hur länge vi blir borta. 

 När vi var klara med allt tog vi fram våra nyckelknippor ur fickorna och pillade snabbt bort nyckeln som ledde hit. Sedan la vi dem tydligt mitt på golvet så att de inte skulle gå att missa, och vände oss om för att gå ut. 

"Milena. Emilia." sa mamma tyst när jag la handen på handtaget för att öppna dörren. Jag vände mig snabbt om för att se vad det var hon ville, med något töntigt hopp om att hon skulle ha ändrat sig. 
"What?" frågade Emilia kallt. Mamma tog ett djupt andetag och vände upp blicken för att se på oss. Sedan tog hon ett steg mot oss och räckte över ett vitt kuvert till Emilia. Hon tvekade lite, men tog sedan emot det och stoppade snabbt ner det i fickan. 

"Bye." sa jag kort innan jag la handen på dörrhandtaget igen, den här gången för att öppna dörren. Den gick upp med samma, tysta gnäll som alltid, och sedan var dörren mellan vår gammla och nya liv öppen. Jag ville egentligen inte gå igenom den, men Emilia puttade iväg mig, så jag hade ingenting att välja på.. 

 

 Efter att ha spenderat de där timmarna tillsammans med Milena kunde jag avgöra att hon inte alls var lika hemsk som jag hade förväntat mig. Om man såg förbi det faktum att hon bröt sig in hos Harry verkade hon nästan lite trevlig, och att hon verkade uppriktigt ledsen över inbrottet gjorde att jag nästan accepterade henne som Harrys flickvän på en gång. Jag vet hur Harry är, han tänker inte innan han väljer tjej, så jag blir tvungen att göra det åt honom. Jag vill verkligen inte att han ska hamna med någon som kommer såra honom, det har hänt alldeles för många gånger redan.

"So, is Milena approved?" frågade Harry när vi hade satt oss ner i hans kök för att äta lunch. Han och Niall hade just varit iväg och lämnat Milena vid skolan, och på vägen hem hade de stannat på Nando's och köpt mat.
"Absolutley!" svarade Liam snabbt, han såg Milena som en i familjen så fort hon kom innanför dörren.

"Yeah!" sa Zayn och Niall samtidigt, vilket såklart fick dem att skratta högt. Nu var det bara jag kvar, och alla satt tysta och väntade på var jag skulle säga. De visste mycket väl om att jag inte alls tyckte om henne i början, så de hade nog inte så höga förväntningar på mitt svar.
"She's.. Okay." erkände jag efter en liten stund tystnad. När Harry några sekunder senare insåg vad jag hade sagt spreds ett stort leende i hans ansikte, och han flög upp från stolen för att sedan springa runt till min sida av bordet.

"Thank you so, so much Louis!" sa han överlyckligt och slog armarna om min hals. Jag kramade honom inte tillbaka, utan lirkade snabbt loss honom och gav honom en menande blick.
"You have a girlfriend now, you can't just hug everyone you feel like hugging!" sa jag allvarligt. För en liten stund såg det ut som att han trodde jag menade vad jag sa, men sedan förstod han att jag bara spelade, och bestämde sig då för att hänga på.
"So what, are you ditching me?" frågade han sårat.
"Pfts, you got a girlfriend, the question is who's ditching who.." sa jag arrogant och vände uppmärksamheten från Harry till maten på bordet.
"As you want, mate." svarade han nonchalant och gick tillbaka till sim plats på andra sidan bordet. Så fort Niall, Liam och Zayn insåg att vi bara spelade började då givetvis skratta, och slutade inte förens flera minuter efter att vi var klara. Nu var allt som de skulle igen; vi var en enda lycklig famlij igen, plus en medlem..