Ungefär samtidigt som jag sa det ångrade jag mig, men då var det redan för sent. Pappas ansiktsuttryck ändrades till förvånat på någon sekund, och mamma kollade gapandes ut i hallen från sin plats i köket. Det kändes som att den stunden varade i flera timmar, men det visste jag att den egentligen inte gjorde. Det blev bara så när man visste att man sagt någon man inte bortde, och sedan väntar på allas reaktioner. 
"What?" frågade pappa med ett spontant skratt, alltså trodde han att jag skämtade.
"Milena, honey, we'll find the one who did it, you don't have to take the blame." sa mamma och gav mig en kram när hon kom ut till oss andra i hallen.
"You already have! I'm standing here, and she's there!" sa jag och pekade på Emilia. Mamma och pappa utbytte en frågande, aningens osäker blick, och såg sedan bort mot Emilia som stod en liten bit bakom mig med ansiktet gömmt i händerna. 
"Emilia." sa mamma för att få hennes uppmärksamhet. "Is that true?" 

"What the hell Milena! Yes, it's true, we got bored at our old life, so we decided to do something!" skrek Emilia för full hals. Sedan gick hon iväg bort till vårt rum och smällde igen dörren bakom sig med en smäll som ekade i hela lägenheten. 
"Milena?!" frågade pappa stressat och oroligt. Jag visste att han inte ville tro på det vi sa, så just nu skulle han gå på vilken lögn jag än gav honom, allt för att slippa tala om för alla att det var hans egna döttrar som saboterat hans museum. Men det var ingen ide att ljuga, sanningen skulle komma fram så småningom, så det var lika bra att ta det nu när vi ändå börjat. 
"Yes, it's true." bekräftade jag, och det var då den första tåren rann över mammas kind. Jag tog ett steg framåt för att krama henne, men när jag sträckte ut armarna backade hon bara, och gick sedan in på hennes och pappas rum. Okej, inte gråta nu.. 
"We'll talk about this when you gets home, Emilia can walk you to school today, stick to her." sa pappa tonlöst och försvann sedan iväg bort till sovrummet, precis som mamma. Jag stod ensam kvar i hallen och bara kollade på en av tavlorna som hängde på väggen. Vad har jag nu ställt till med? Fan. 

 

 Emilia och jag skyndade oss att bli klara, och sedan tog vi med oss ett paraply och lämnade lägenheten. Mamma och pappa hade inte lämnat sitt sovrum på hela morgonen, och jag antar att de kommer stanna där inne ett bra tag. De måste vara riktigt besvikna.. 
"What the hell was that good for?!" röt Emilia så fort vi kom ut på gatan utanför huset. En kvinna på andra sidan gatan kastade en sur blick på oss, men vi ignorerade henne och fortsatte gå. 
"They would have figured out eventually, I thought it would be better if they heard ut from us." svarade jag enkelt.

"Yeah, but maybe you should have told me about your crazy plans more then a secound before, we could have done it smoother! Did you see mom? She's compleatley crushed!" 

"Then you just would have stopped me!" 

"Yes! That's the point!" nästan skrek hon, som om det var det självklaraste i hela världen. "You're an idiot for telling, and if I didn't have to walk all the way to school with you I would have taken that way." sa hon och pekade på gatan som vi brukade komma ut från när vi tog omvägen hem från skolan. Jag suckade tungt, men annars var jag bara tyst, visste inte vad jag skulle säga. Och så fortsatte det, ingen av oss sa någonting mer under resten av promenaden till skolan. 

"Tell them I'm sick, okay?" sa jag när det var dags att svänga in på skolgården, och fortsatte redan frammåt. Jag hade inte direkt förväntat mig att det skulle gå så enkelt, ändå blev jag besviken när Emilia tog tag i min arm för att stoppa mig. 

"Where are you going?" frågade hon förvånat. 
"Harry." svarade jag enkelt. 
"What? No! I'm supposed to walk you to school!" sa hon snabbt och pekade mot skolan. 
"Yeah, and you did. So now tell them I'm sick, then you call me when the last lesson ends, and I'll be here to walk with you home. Dad thinks I'm in school, school thinks I'm home, super, gotta go." jag rabblade upp orden i en enda röra, och slet mig sedan ur Emilias grepp för att fortsätta gå. Jag visste inte riktigt vart jag skulle, men så fort jag var utanför skolans område tänkte jag ringa Harry och be honom hämta mig eller förklara vägen. 
"If you're not here I'll beat the crap out of you!" ropade Emilia efter mig, och jag höjde handen för att visa att jag hade hört vad hon sa. Jag skulle vara här, absolut. Det är ju jag som ligger illa till om jag inte kommer så... Vad har jag för val?

 När jag hade kommit en bit från skolan tog jag fram mobilen ur fickan och satte på den. Det var första gången jag hade på den sen pappa tog den förra veckan, eftersom att mamma hade gett mig den imorse just innan jag berättade allt. När den äntligen började lysa kom det upp att jag hade sju missade samtalt och fjorton sms från Harry, aww! Han brydde sig verkligen om mig, och jag svarar inte i telefon.. Han kanske inte ens känner för mig längre? Lika bra att testa.. Jag klickade på Harrys namn, och la sedan telefonen mot örat för att lyssna på de välbekanta tonerna. 
"Milena!?" svarade han redan efter andra tonen. 
"Hey Harry." sa jag osäkert, och hoppades såklart på en posetiv reaktion. 
"Oh my god, where have you been? Are you okay? Did you father do something to you?!" han frågade allt på en gång, utan att ens lämna rum för mig att svara emellan. 

"He gounded me for the rest of the semester, took my phone and forbade me to see you. But I'm fine." svarade jag snabbt. 
"Oh thank god! I thought you were dead or something when you didn't answered you phone!" när han sa det där kunde jag inte låta bli att skratta, typiskt stadsmänniska, tror att man är död om man inte svarar i telefon på en vecka. 

"Weird, but whatever. Ehm, I should be in school right now, but it's the only time I can see you without dad knowing, so I thought that I would spend the day at your place, is that okay?" frågade jag en aning osäkert. 
"Yeah, of course!" sa han glatt. 
"Good, could you maybe guide me from.. Gloucester Road? I'm standing outside Nando's." förklarade jag, och det var först då jag märkte att jag faktiskt stod utanför resturangen. Det luktade alldeles underbart, men jag hade varit för stressad för att märka det innan. Usch, tänk vad man går miste om bara för att man har något annat att göra. 
"Eh, no... But I can come and get you! I'll bring Niall, he should know where that is. See you soon, bye!" sa han och la på. Jag fattade inte riktigt varför just Niall borde veta vart jag är, men det finns säkert en bra anledning. Det spelade i alla fall inte så stor roll, jag behövde bara stå här och vänta.. I den underbara doften.. Tusan, jag skulle ta tagit med mig pengar! 

 

 Glädjen som fyllde mig när Milenas namn dök upp på skärmen var obeskrivlig, och jag sprang direkt ut i hallen för att svara. Jag ville inte svara när de andra lyssnade på mig, för det visste jag att de skulle göra. Vi satt allihop i mitt kök och åt frukost tillsamans, även Louis. Han hade tillslut gått med på att ge Milena en chans, så han var inte lika avig mot mig längre. Han var inte som vanligt, men det var en tydlig förbättring. Hur som helst, när Milena sa att hon ville komma drog jag genast med mig Niall ut i bilen och bad honom förklara vägen till Nandon's på Gloucester road. Han visste vart det var på en gång, så det tog inte så lång tid innan vi körde upp på gatan utanför resturangen, och jag fick genast syn på Milena. Jag bokstavligt talat kastade mig ut ur bilen för att hälsa på henne. 
"Milena!" ropade jag när jag var påväg mot henne, och hon vände sig om så fort hon hörde sitt namn. När hon såg mig sprack hennes ansikte upp i ett stort leende, och hon sträckte ut armarna för att möta mig i en kram. 
"Hello Harry." sa hon när hon lagt armarna bakom mig rygg. Det kändes obegripligt bra att ha henne i min famn igen, efter en hel veckas ovetande kunde jag äntligen se till så att hon var säker. 
"I've missed you so much, and I've been so worried! When you didn't answer my calls I thought it was because of the kiss and.." jag stannade upp för att bara se på henne. "Was it?" 
"No!" sa hon snabbt. "I liked it.." tillade hon sedan, vilket såklart fick mig att le och vilja göra om det. Så jag gick lite närmare henne och pressade mina läppar mot hennes. Hon besvarade kyssen, och la händerna vid min korsrygg. 
"I love you." sa jag när kyssen var över. 
"Hm, I think I like you too!" sa hon retsamt, och bet sedan ihop tänderna i en charmig grimage. "I actually think I love you." sa hon sedan, och ändrade grimagen till ett leende. "And you are in fact the forst boy I have ever said that to." det sista hon sa rörde mig ordenkligt, och det fick mig att känna mig speciell. Jag log till svars, och drog sedan med henne tillbaka till bilen. Hon hälsade vänligt på Niall när hon satte sig i baksätet, och sedan åkte vi till lägenheterna. 

 

 Vi sköt upp tiden vi hade i studion för att komma umgås med Milena den korta tiden hon hade, och jag måste säga att vi hade riktigt trevlig, allihop. Louis hade varit lite avvaktande i början, men han hade mjuknat upp, och nu tror jag till och med att han gillade Milena en aning. De två kommer att bli vänner någon gång i framtiden, jag känner det på mig. 
 Alldeles för snart var det i alla fall dags för Milena att åka tillbaka till skolan för att gå hem med sin syster, så jag skjutsade henne till samma ställe där jag hämtat henne tidigare, och tog med mig Niall så att jag kunde vara säker på att jag skulle hitta hem igen. Milena och jag stod kvar på trottoaren ett bra tag och bara kramades, villiga att säga hejdå hela eftermiddagen. Men snart kom Emilia, och då blev de tvugna att gå. Jag gillade inte riktigt tanken på att lämna Milena med henne eftersom att jag visste vad hon hade gjort, men jag antar att jag inte hade något val. Jag ägde ju henne inte, så jag kunde inte bestämma vad hon skulle göra. 
"Bye Harry!" ropade hon innan de svängde in på gatan som ledde till deras hus, och jag vinkade till svar. Nu vet man aldrig när jag får se henne igen.. 

 

 När jag såg Milena och Harry på vägen stannade jag upp ett tag, osäker på om jag skulle fortsätta eller vänta en bit ifrån. Jag visste vad han tyckte om mig, så jag var lite orolig för om han skulle göra något mot mig. Men de verkade inte ha några planer på att sluta upp med sitt gullande, så tillsut blev jag tvungen att gå emellan. Resten av avskedet gick snabbt, och snart var vi påväg hem igen. 
"What do you think they'll do to us?" frågade jag en aning oroligt när vårt hus dök upp på höger sida en liten bit längre bort på gatan. 
"We'll probably be grounded for the rest of our lifes." svarade Milena dystert, men blicken fäst i marken. 
"Atleast until we turn eighteen. That's pretty soon." 
"No, that's more than seven months from now." 
"Yeah, but it's less than I year." 
"Yeah.. 

 När vi kom in i trapphuset saktade vi ner så pass mycket att vi knappt hade styrfart, och puttade hela tiden fram varandra för att ingen av oss vågade öppna dörren. Tillslut blev det jag som fick göra det, och vi gick med tysta steg in i lägenheten. Jag hörde pappa harkla sig inne i köket, men för övrigt var det helt tyst. I alla fall ett tag. 
"Come to the kitchen." ropade mamma just när vi hade tagit av oss skorna. 

"God bless us.." mumlade Milena innan vi sida vid sida gick mot köket. 
"Sit down." sa pappa när vi steg in genom dörröppningen som för tillfället saknade dörr. Vi gjorde som han sa, och satte oss på varsin stol mittemot dem. 

"We have thought of what you said, looked down at the museum, and now we know that you possibly could have done it. So answer me correctly now; did you break in to the museum several times?" frågade mamma allvarligt. 
"Yes, we did." erkände jag så tyst jag kunde, men det gick ändå inte att missta skulden som vilade över min röst. 

"You know what that does to us, right?" frågade mamma sedan. 
"Yes, you lost a lot of money, we screw up your reputation and some historical things is drstroyed." svara Milena, som tydligen hade koll på sådana saker. 
"That's right." pappa tog över samtalet. "You screw ut a lot of things for us, and therefore we have decided that you not longer can live in our house..." 

 

---

 Låååååång del ^^ Så, vad tycks? Kommentera?! :D♥