"No, Harry, I don't." svarade jag tyst och reste mig sedan ur soffan för att gå därifrån. Sovrummet var mitt mål, men Harry stod ivägen, så jag kom ingen annan stans än till köket. Jag visste att det inte skulle hindra honom från att följa efter, men jag hade i alla fall någonstans att gå. 

"Louis." som jag hade väntat mig följde han efter, och mina ursäkter började ta slut. Vad skulle jag nu skylla på? "I know that you don't like Milena very much, and I'm not asking you to do, I just want you to giver her a chance. Give her a fair chance, then you can decide whether you like her or not." 
"Why can't you find a singel, non-criminal girl in your age? Is that so hard?" frågade jag sammanbitet, och undvek hela tiden att se honom i ögonen. Jag visste att om jag mötte hans blick skulle han hitta på något utanför regelboken, sen skulle jag mot min vilja tycka om Milena. Det ville jag inte vara med om. 
"Louis, I love her." sa Harry allvarligt, och genast blev jag som förstelnad. Han sa vad? 
"What?" frågade jag förvånat, för jag var ganska säker på att jag hade hört fel. Harry visste mycket väl var gränsen mellan 'gillar' och 'älskar' går, och han har aldrig tagit sig över den med en tjej innan. Antingen säger han det bara för att jag ska ge henne en chans, eller så är han verkligen kär. På riktigt den här gången.

"I do love her. When I'm with her everything just feels right..."
"Yeah, yeah, whatever." sa jag och viftade undan allt hans kärlekstrams. Jag hade varit där själv, så jag visste vad det innebar, och det var ingenting jag direkt gillade. "So you're serious with this?" frågade jag skeptiskt, med ena ögonbrynet högre än det andra.
"Yes!" sa Harry betonat, och ännu en gång blev jag tvungen att sucka. Var det så allvarligt fanns det väl inte en chans i världen att jag skulle få honom att gilla någon annan, men det betyder inte att jag blir tvungen att gilla henne. Det tänker jag inte göra förens hon har bevisat att hon är värd att lita på, hur hon ska göra det vet jag inte, men det är hennes problem. 

"Well, I still don't like her, and I don't know if I will, but maybe I can stop hating her. If she can prove that she's worth it." sa jag, fortfarande med en hel del irritation över rösten. Att komma och kräva att jag ska gilla henne bara för att han gjorde det var fel, men det kanske inte var så rätt av mig att hata henne heller, trots det hon hade gjort.. 

 

 Eftersom att Milena plötsligt tvärvägrade att göra som vi kommit överens om hände det ingenting den kvällen, och oron om att de en dag skulle komma på oss fortsatte plåga mig. Det som störde mig mest var nog egentligen det faktum att jag inte hade den blekaste aning om vad de skulle göra om de insåg att de var vi, så det gick inte att förberada sig på något sätt. Men det var något annat som gnagde på insidan också, och jag var ganska säker på vad det var. Skuld. Jag ville absolut inte skämmas över mina handlingar, men någonting sa mig att det jag gjort var fel, och jag antar att det var därifrån skulden kom. Jag hade sett till så att Milenas liv var ett rent helvete, och jag var helt okej med det. Bara tanken fick mig att må illa, vad fan håller jag på med? Jag måste göra någonting, ungefär nu. 
"Dad, I thought of something." sa jag till pappa när han stod framför spegeln och försökte knyta sin svarta slips på ett snyggt sätt. Idag var det exakt en vecka sen Milena hade fått utegångsförbud, så pappa hade skjutsat henne till skolan varje dag sen dess. Hon hade fått tillbaka sin telefon nu, men man kunde tydligt se på henne att hon inte var lycklig. "I could walk Milena to school, and make sure that she won't go anywhere else." jag trängde in min spegelbild bredvid pappas och fixade till håret medan jag framförde mitt förslag. 

"How do I know that you won't let her go to that stupid boy?" frågade han och höjde ena ögonbrynet. 

"Dad, do you really think I want my sister to be with someone that hits her?" jag härmade hans gest och gav honom en blick genom spegeln. Han såg ut att tänka på saken, så jag fortsatte lyfta fram det posetiva. "Then you could get to work sooner, and thereby come home earlier." han fortsatte tänka efter, och samtidigt började jag fundera på varför jag egentligen gjorde det här. Det visste jag inte, men det kändes bra, så det spelar nog inte så stor roll. 
"Fine, I trust you, don't make me regret it." sa han allvarligt. 
"I won't." svarade jag lika allvarligt, och gick sedan iväg till rummet för att berätta för Milena som inget visste. Jag mötte mamma i dörröppningen till vårt rum, och gav henne ett snabbt leende innan jag gick in och stängde dörren bakom mig. Milena satt på sängen och kammade sitt hår, och hon såg verkligen inte glad ut. Så fort hon fick syn på mig la hon ner borsten på sängen och reste sig snabbt upp. 
"I have some good news." sa han i ett försök att få henne på bättre humör. 

"I doubt it." sa hon entoningt och trängde sig sedan förbi mig för att komma till dörren. 
"Would you just listen to me?" 

"This is wrong, we can't do this." sa hon bara och skyndade sig sedan ut ur rummet. Jag stelnade till när jag insåg vad det var hon tänkte göra, och kunde inte röra mig förens flera sekunder senare. Då var det såklart försent, och Milena hade redan fått pappas uppmärksamhet.
"Milena, shut the fuck up!" skrek jag när jag sprang genom hallen för att få tyst på henne. Hur vet jag inte riktigt, men det kommer nog. 
"Emilia!" sa pappa strängt och vände sig återigen mot Milena. "What did you want to say." Milena blev tyst en liten stund, och jag hoppades på att det skulle vara nu hon sa att hon ångrade sig, att hon inte hade något att säga. Men det jorde hon inte, utan sa; 
"We did it! The break-ins all around London, it was us, even att the museum, all the times. We did it, no one else!"