"Where the hell have you been?!" röt pappa i samma sekund som jag i ögonvrån såg att han kom in i hallen. Jag vågade inte möta hans blick, så jag låtsades ha problem med snörningen en liten stund. Jag vet att jag förr eller senare skulle bli tvungen att se honom i ögonen och berätta vart jag har varit och vem jag varit med, men jag var villig att göra en hel rad olika saker för att skjuta upp det så länge som möjligt. "Answer me, you fool!" skrek han när han insåg att jag inte hade några planer på att svara.
"Milena, you tell your father where you have been, right now." sa mamma i en lite försiktigare ton än den pappa just använt. Hon stog lite bakom honom, och såg faktiskt en aning rädd ut.
"You were with those boys, weren't you?" nu lät han mer förbannad än rasande, vilket jag såklart såg som en förbättring. Väntar jag bara en liten stund till kanske han ställer sig på knä och ber mig att berätta, då kanske jag gör det.
"Maybe." svarade jag nonchalant, och trängde mig förbi både honom och mamma för att komma till mitt och Emilias rum på andra sidan hallen. Jag lyckades komma dit och smälla igen dörren bakom mig utan att möta någon av deras blickar, så jag antar att jag klarade av den svåraste biten.
"Why didn't you come home last night!?" röt pappa och smällde upp dörren igen. Han hade visst inte tänkt ge sig så lätt...
Harry
När jag satte mig i bilen och körde iväg fråm Milenas gata var jag såklart mycket orolig, men jag visste att det inte fanns något mer jag kunde göra. Följde jag med henne upp skulle jag bara göra situationen värre, och höll jag kvar henne hos mig skulle hon få ett rent helvete den dagen hon tvingas gå hem, för jag tror alla vet att den dagen skulle komma förr eller senare. Det enda jag kunde göra var att vänta en liten bit ifrån, så att jag kunde rycka in ifall någonting gick fel. Därför åkte jag runt byggnaden mittemot den Milena bodde i, och parkerade på gatan utanför. På så vis skulle jag vara snabbt framme om det behövdes, men ingen skulle se mig medan jag väntade. Det här skulle fungera precis som jag ville, bara jag kunde lita på att Milena ringer om jag skulle behövas, vilket jag verkligen hoppas på att hon gör.
Rätt vad det var hade jag suttit i bilen i nästan en halvtimme, och Milena hade varken ringt eller smsat. Tiden hade bara flugit förbi, och jag hade inte haft en tanke på henne. Det kan låta konstigt med tanke på att jag just kysst henne, men det var något annat som störde mina tankar hela tiden. Louis. Efter det att han skrek åt mig den kvällen då vi var ute och letade efter Milena hade han inte varit sig lik, men jag kunde inte förstå vad det var som var fel. Jag hade haft en del teorier, men varje gång jag kom på något nytt gjorde han något för att bevisa att det inte var det som var felet. Jag har slut på själ för honom att vara arg på mig..
Efter en hel del tänkande fram och tillbaka kom jag fram till att jag skulle ringa honom i alla fall, så att vi kunde ha en chans att reda ut vad det nu var som var fel. Jag tog vant fram telefonen och klickade på hans namn i kontaktlistan, sedan satte jag den mot örat och väntade på att han skulle svara.
"Hello?" hans svar var tonlöst och tråkigt, som en bekräftelse på att någonting var fel.
"Louis, what's wrong?" jag gick rakt på sak, för jag visste att han bara skulle lägga på om jag började kallprata om något helt oviktigt.
"What do you mean?" frågade han, men sättet han sa det på bara skrek att han spelade. Han var inte jättebra på skådespel.
"You are one of my best friends, did you honestly think that I wouldn't notice?" jag svarade med en motfråga, och hoppades på att det skulle ge mig bättre svar.
"You have fallen for the wrong girl, Harry." sa han allvarligt. Det både förvånade och sårade mig att det var på grund av Milena han var på den här sättet mot mig. Det där verkar inte ens nästan logiskt, hur tusan fick han ihop det där?
"You tell me that all the time, but then you just laughs at me. What's different with Milena?" frågade jag nyfiket, för jag såg absolut inget negativt med Milena. Hon var precis som jag ville ha henne.
"The other girls you fall for already have boyfriends, or they are twice as old as you, or they have names like 'Madonna'. Harry, this one's fucking criminal! She broke in to your apartment, did you forget about that!?" nästan skrek han, och jag kunde bara föreställa mig hur de andra stannade upp med vad de gjorde för att se på honom. Jag hade hört dem i bakgrunden tidigare, men nu var det helt tyst.
"Yeah, maybe she did, but I can see through that, I can see that she's a nice girl! I know her, you don't, and therefore you don't get to say anything like that yet!" svarade jag upprört. Jag hade förväntat mig att han skulle lägga på där, men samtalet fortsatte.
"You really don't get it, do you? I'm trying to be a good friend here, I'm trying to protect you from something that isn't good for you. How do you know that she isn't going to make you a bad person?!"
"Well, guess what, I don't need to be saved, and I certainly don't want it!" sa jag allvarligt, och la sedan på luren. Att ta ifrån någon den man gillar - eller till och med älskar - är inte att skyddas. Antingen spelar han som han gör för att han är avundsjuk, eller så är han bara dum i huvudet. Något av det måste det vara, för jag vet att det inte är något som helst fel på Milena. Hon skulle inte försöka göra mig till en ond person, det är snarare tvärt om..
Zayn
Vi alla satt i Liams lägenhet och väntade på att Harry skulle komma tillbaka med Milena när Louis telefon började ringa. Han satt och bara kollade på skärmen en stund, och när han väl svarade var han kall som is. Ganska snabbt kom det fram att det var Harry han pratade med, och att det var något privat de disskuterade, så vi andra fortsatte prata med varandra som om ingenting hade hänt. Jag tror att alla här visste hur jobbigt det kändes när folk satt och lyssnade när man pratade i telefon, så vi gjorde vårt bästa för att inte utsätta Louis för det. Det gick ganska bra till en början, men när han plötsligt började skrika gick det inte längre, och sedan satt vi där och lyssnade i alla fall.
"What was that all about?" frågade Niall så fort han lagt ner telefonen på bordet. Han hade inte tryckt av samtalet, vilket borde betyda att Harry gjort det åt honom.
"Harry doesn't understand that Milena is bad for him." svarade Louis frånvarande, och vände sedan blicken mot tv:n igen.
"How do you know she's bad for him? What if she have two sides?" frågade Liam försiktigt. Där någonstans fick Louis nog, och ställde sig snabbt upp.
"Neither one of you can remember that se broke in to his apartment, right?" väste han innan han rörde sig mot hallen och smällde igen dörren bakom sig. Vi andra satt tysta kvar och väntade på att någonting skulle hända, men det verkade inte som att det skulle bli så. Efter ett tag gick Niall iväg efter honom för att prata, medan Liam och jag satt kvar här och gjorde absolut ingenting. Jag som hade trott att den här dagen skulle bli kul, det här är så långt ifrån kul man kan komma..
Emilia
Jag var ganska säker på att Milena inte hade några planer på att gå hem efter skolan, så jag brydde mig inte om att leta på henne när vi hade slutat. Istället gick jag bara raka vägen hem, och visst tog det ett tag, men det var enda stunden jag fick vara ute själv, så jag njöt av varenda sekund. Bortsett från alla bilar var det en riktigt trevlig miljö på vägen mellan skolan och lägenheten; en del blomlådor stod placerade längst gatan, här och där kunde man se en katt springa och hela tiden hörde man fåglarna sjunga. Inget bråk, inga jobbiga oljud och inte jättemånga förorenande bilar. Det var bättre att bo i utkanten av stan..
När jag kom in i vårt trapphus tyckte jag att jag hörde ljudet av skrikande människor, så jag skyndade mig upp för trappan i hopp om att det skulle vara Milena som blev utskälld. Egentligen verkade det rätt konstigt att hon hade kommit hem innan mig - eftersom att vi slutade samtidigt - men det fanns säkert en bra förklaring för den som brydde sig. Jag ville bara veta om ljudet kom från vår lägenhet eller inte.
"That boy hit you, and you stayed the night at his place. That is certainly not okay, Milena!" hörde jag pappa skrika genom dörren. Jag suddade bort det stora leendet som prydde mina läppar innan jag öppnde dörren och gick in. Det verkade inte ens som att någon märkte att jag hade kommit, alla var fullt fokuserade på sitt eget, och pappa fortsatte skrika åt Milena. "You're grounded the rest of the semester! You're not allowed to hang out with those boys, I will take care of your phone for the rest of the week and me or mom will drive you to school and back."
"What?! That is so humiliating! It's not fair!" sa Milena till sitt försvar, men pappa brydde sig inte ett dugg.
"That is the consequences of the chiose you made." sa pappa hårt..
Okej, snart börjar skolan också, woho! Nej, jag har verkligen ingen lust!!!!!! Och så startar vi terminen med en redovisning i fysik/biologi, som jag verkligen borde jobba på nu istället för att skriva.. Men jag vill inte, hatar redovisningar.. Men jag antar att det är sådant så måste göras, haha. Love you all ♥