Broken ♦ Del 20
Tidigare..
Jag var fortfarande rädd, även om jag hade blivit riktigt lättad när de inte längre var bakom oss. De hade ingen aning om vart vi var nu, trodde vi i alla fall..
När vi sedan kom ut ifrån gränden träffade vi på de två människor vi minst av allt ville träffa på. Framför oss stod två långa, vältränade fransmän och de såg inte alls glada ut. Jag granskade båda två från topp till tå och svalde sedan hårt. Det var ute med oss..
"Fuck" mumlade Niall i en utandning. Längre bort på gatan såg jag Liam och Jacob kämpa sig svettiga för att komma ifrån de tre män som lyckats få tag på dem, något som inte såg ut att gå helt som de ville. Liam skrek någonting på franska jag inte förstod och snart hade han istället för en fransman vid varje arm en pistol riktad mot halsen. Han gav genast upp och fortsatte i den riktning fransmännen ville gå med armarna över huvudet. Jacob gjorde ett sista, tamt försök att ta sig loss innan han också insåg att det var lönlöst.
Jag torkade bort en tår som trillat över min kind och vände mig tillbaka till männen som stod framför oss. Det hade endast gått ett fåtal sekunder sen vi klivit ur gränden, men det kändes som flera minuter. Allting gick i slomotion, inklusive min förmåga att tänka snabbt. Jag bara stod där och ansträngde mig för att få ner tillräckligt med luft i lungorna tills den brunhåriga av de två männen greppade min nätta kropp.
"Get your hands off me!" vrålade Niall när den andra mannen försökte få tag i honom. Det blev en snabb brottningsmatch och snart låg han isället på backen och vred sig för att komma loss. Tack vare att Niall var så ihållig blev den brunhåriga killen tvungen att släppa mig för en stund, så givetvis tog jag chansen och stack. Jag visste inte ens åt vilket håll skyddsrummet låg, men framåt var en bra start.
"No, get her!" ropade någon av männen med fransk brytning. Jag vågade inte kolla bakåt men jag hörde steg efter mig så jag ökade på lite för säkerhetsskull.
"Run Georgia!" skrek Liam så det ekade mellan huset. Niall skrek någonting han också, men eftersom det var samtidigt som Liam kunde jag inte höra vad. Jag kastade en snabb blick över axeln för att se hur det låg till - en av männen var efter mig. Han sprang med långa steg, handen mot pistolen och huvudet högt. Det såg fruktansvärd dumt ut, om det hade varit en film hade jag förmodligen ifrågasatt skådespelaren, men nu var det inte alls något roligt över situationen. Ett skott hördes, följt av ett impulsivt skrik från min strupe. De andra ropade efter mig igen, vilket jag den här gången struntade i. Istället ökade jag på stegen, flög över en bänk, snubblade och rullade ett varv på marken innan jag kom upp på fötter igen. Mannen efter mig klarade hoppet galant och tog därmed in flera meter på mig. Samtidigt som jag insåg att han var skrämmande nära märkte jag att jag hade kommkt på tok för långt. Vi hade redan passerat butiken och dess skyddsrum. Jag suckade och försökte göra en helomvändning för att lura fransmannen men istället hamnade jag rakt i armarna på honom och vi flög till marken. Där någonstans gav jag upp; Liam, Jacob och Niall var redan fångade, varför trodde jag att jag på något sätt skulle vara bättre..?
"You won't get away with this. My dad is an important man and he will come for me" ljög jag i hopp om att i alla fall skrämma honom lite. Det verkade dock inte fungera eftersom att han bara skakade på huvudet. Jag bet ihop käkarna och andades ut genom näsan för att hålla inne en bitsk kommentar som förmodligen bara skulle göra allting värre, om nu det ens var möjligt. Vad skulle egentligen hända med oss nu...? Nu när jag äntligen hade fått tag på pappa och talat att allting var som det skulle..
♦Liam♦
Buntbandet skavde runt mina handleder och tygpåsen över mitt huvud gjorde det aningens svårt att andas.
I ungefär en kvart hade vi suttit lutade mot väggarna bak i lastutrymmet på en stor, svart skåpbil medan vi i hög hastighet färdades mot okänd plats. Georgia satt vid min sida och grät, Jacob satt mittemot henne och svor med jämna mellanrum och Niall satt bredvid honom och klagade, som om det skulle hjälpa. Själv satt jag tyst med nävarna knutna bakom ryggen och försökte tyda vad fransmännen sa. Några ord lyckades jag översätta, eftersom att jag hade läst franska några år i skolan, men det var inte tillräckligt för att jag skulle få ihop någonting vettigt.
Ilskan riktigt kokade inom mig och jag ville inget hellre än att sätta en kula mellan ögonen på alla fem arméklädda män. Något annat var de inte värda, så som de hade behandlat mig och mina vänner. Bara det att han hade riktat en pistol mot mig för att jag mycket vänligt bett honom att släppa mig - det var åtminstonde var jag tror att jag sa - var ett stort misstag.
"They don't even know that we're gone, it could take hours before they realise that something's wrong" muttrade Niall irriterat. Han syftade förmodligen på Cassandra, Louis, Harry och Zayn som var kvar i skyddsrummet. Det han sa var helt rätt; de skulle förmodligen inte märka någonting på ett tag, men det tyckte jag inte att jag behövde kommentera, det verkade inte som någonting Georgia gärna ville höra.
"Jacob, you sill have your phone, right?" frågade Georgia hoppfullt följt av en djup snyftning.
Jacob vred sig lite på sin plats innan han svarade "Yeah, it's in my pocket"
"Use it to call Cassandra!" utbrast Georgia vilket gjorde att hon förtjänade en svordom på franska från en av männen i framsätet.
"That would have been a hell lot easier without this cabletie around wrists.." muttrade Jacob till svar.
"..And it would have been even better if she would have had any subscription" sköt Niall in.
"Oh.."
Resten av resan fortsatte som den hade startat; jag satt och lyssnade till männens felfria franska, Georgia satt och snyftade, Jacob satt och svor och Niall bara klagade. Flera gånger sa de till oss att vara tysta, men eftersom att det var bara jag som förstod gjorde det ingen skillnad. Jag brydde mig inte om att informera de andra, tyckte inte att det kunde bli så speciellt mycket värre än det redan var.
Efter yttligare en kvarts restid stannade bilen plötsligt. Männen i framsätet hoppade ur och snart rycktes dörren till lastutrymmet, där vi satt, upp. Ett starkt ljussken kastades genast mot oss vilket tvingade mig att knipa igen ögonen. Mina ögon hade vant sig vid mörkret i det fönsterlösa utrymmet så ljusstrålarna som siprade in genom hålen i tygpåsen riktigt brände i ögonen. Georgia snyftade en sista gång och flyttade sig sedan närmre mig när några av männen klev in till oss.
"Get up!" vrålade han på riktigt dålig engelska. "I said get up!" upprepade han efter några sekunder och tog tag i min arm för att rycka upp mig på fötter. Det svartnade framför ögonen och jag fick kämpa för att inte tappa balansen med det samma.
"Liam!" ropade Georgia bakom mig.
"Don't worry, I'm not going anywhere without any of you" svarade jag övertygande, även om jag själv inte visste om jag skulle kunna hålla mig till det. Fransmannen vid min sida bara skrattade åt mig men förmodligen hade han inte ens förstått vad jag sagt. Av vad jag hade hört så lärde sig franskarna inte engelska så han kunde nog inte så mycket mer än grunderna.
"Don't touch me your son of a bitch!" skrek Goegia som förmodligen också blivit uttryckt på fötterna.
"Get your paws of my sister!" väste Jacob, men det gjorde givetvis ingen skillnad. Nu satt vi verkligen i skiten och vi hade ingen som kunde rädda oss..
Haha, idag har jag inte gjort ett enda dugg i skolan xD På svenskan kollade vi på Fast and furious 5 (skitbra film), på engelskan kollade vi på en annan film, på matten behövde vi bara sudda i våra böcker (men det var ingen som gjorde), resten av lektionen slapp vi och sen fick vi skippa hemkunskapen xD Det börjar märkas att det blir sommarlov nästa vecka! :D
I alla fall, ni kan väl kommentera om ni känner för det så kommer nästa del på onsdag :)
Och förresten: 7100 bloggpoäng nu, bara drygt 3000 kvar till den nya designen! :D