♦Cassandra♦

 Jacob, Niall, Liam och Georgia hade varit borta i snart två och en halv timma, vilket borde betyda att i alla fall någon av den fått tag i sina föräldrar. Förhoppningsvis båda två. De stod säkert fortfarande och pratade, det var nog därför det drog ut lite på tiden. Eller så hade de kanske hittat på någonting annat, tagit en prommenad eller liknande. Jag började ångra att jag inte hade följt med dem, det hade varit skönt med lite frisk luft. 

"Have we eaten anything today?" frågade jag rastlöst. Louis och Harry gav mig en snabb, oroad blick innan Harry svarade på frågan. 

"Yes Cassandra, twice" sa han med aningens rynkade ögonbryn. 

"Breakfast and lunch, just a couple of hours ago" förtydligade Louis. Jag suckade och lutade mig tillbaka i soffan; det betydde att jag inte skulle få mat på i alla fall ett par timmar, jag var ju hungrig nu.. 

"Okay.. So does anyone wanna go for a walk?" frågade jag efter en stunds tystnad. Än en gång såg de oroat på mig, den här gången med inslag av förvåning. 

"You said it yourself that you didn't want to leave this room until you know for sure that it's safe" kommenterade Louis med ett stort frågetecken i pannan. Snart dök frågetecknet även upp hos Harry medan Zayn bara satt där och inspekterade mönstret på sin t-shirt. 

"Well, a girl can change her mind, can't she?" frågade jag nästan otrevligt. 

"Yeah, sure, but we still shouldn't leave. Atleast not until the others are back" sa Harry med en enkel axelryckning. 

"Whatever, I'll go entertain myself" suckade jag och reste mig ur soffan för att gå in till rummet jag delade med Jacob och Georgia. I samma sekund som mina fötter nuddade marken insåg jag hur fel det där kunde tolkas, så jag vände mig om igen och satte upp ena pekfingret i vädret. "Not like that your dirty-minded freaks" De bara skrattade åt mig vilket fick ännu en suck att lämna min strupe. Jag var fast i ett rum med tre andra killar jag bara hade känt i ett par veckor, varken Georgia eller Jacob var i närheten och jag hade ingen aning om när de skulle komma tillbaka. 

 

 Jag låg på den ena madrassen och funderade över livet när Louis plötsligt knackade på dörren och kom in. Han slog sig ner på golvet och lutade sig mot en av väggarna utan att släppa mig med blicken. 

"For how long are we gonna keep doing this?" frågade han besvärat. Jag hade en aning om vad han menade, men eftersom att han sa det som att det var någonting vi pratat om innan blev jag lite osäker. 

"What?" frågade jag oskyldigt. 

"You know what I'm talking about Cassandra" svarade han och drog fingrarna genom håret för att diskret bryta ögonkontakten mellan oss. 

"Yeah, I know what you're talking about" erkände jag efter en stunds tystnad. Han vände genast blicken mot mig igen. 

"So for how long are we gonna pretend that there's nothing between us" frågade han igen. 

"Until I know exactly how I feel about you" svarade jag luring. Han lyfte ena ögonbrynet. 

"And when will that be?" frågade han aningens uppgivet. 

"Now" flinade jag. 

"Oh really?" han lät förvånad. "And may I ask what that is?"

"I like you Louis, I like you a lot"

"I really like you too Cassandra. But the question is; is that enough for you?" 

"What do you think dummy?"

"Well, I certainly hope so" 

"Of course it is!"

"Are you sure?"

"Yes!" 

Han log stort innan han reste sig från golvet för att sätta sig bredvid mig på madrassen. Jag lutade försiktigt huvudet mot hans axel och snart la han sin arm om mig. Helt plötsligt kändes det inte längre så fel att vara kvar i skyddsrummet med killarna. Jag tyckte faktiskt om det.

 

 ♦Jacob♦

 Georgia och jag satt på golvet i ett cell-liknande rum med ryggarna mot varandra och händerna ihopbundna mellan oss. Rummet vi satt i hade endast två heltäckande väggar, de andra två var istället galler som hindrade oss från att lämna det kanske fyra kvadratmeter stora rummet. Det ena gallret tillät oss att se ut i en korridor som ringlade sig genom en sal med säkert femtio celler och genom det andra kunde vi se Liam och Niall som satt i en egen cell precis på samma sätt som jag och Georgia. Jag kände genast igen salen vi befann oss i. Den låg under Londons fängelse och användes till dem som kanske bara skulle bli tvugna att spendera ett dygn eller två bakom galler. 

 Att komma loss och ta sig ut obemärkt kändes totalt omöjligt. Både buntbandet som satt runt mina två handleder och det som satt runt min ena och Georgias ena var riktigt hårt spända och som om inte det vore nog satt det två fransmän i var ände av salen. De vaktade de enda två dörrarna som ledde ut. Men vi hade givetvis inte gett upp, vi hade kommit överens om att ta oss ut på ett eller annat sätt, helst innan de som fortfarande var säkra i skyddsrummet gav sig ut för att leta efter oss. 

 Plötsligt for en av dörrarna till salen upp och två fransmän släpade in yttligare fyra personer till varsin cell. De fyra personerna stretade emot ordentligt, men de var chanslösa mot fransmännen som hade både vapen och styrka. De hade förmodligen planerat och tränat för det här hur länge som helst, annars skulle den brittiska styrkan ha stoppat dem för länge sen eftersom att de stred på hemmaplan. 

"How are we ever gonna get out of here?" mumlade Georgia uppgivet när vi satt och såg på hur illa fransmännen behandlade sina nya fångar. 

"We're gonna find a way, I promise you" lovade jag och slöt min ena hand om hennes. Jag kunde inte heller se hur det någonsin skulle fungera, men tillsammans skulle vi komma på någonting, det var jag säker på. 

"We're gonna get out of here and we're gonna kill them all" fräste Niall med blicken fäst på den lagon tjocka gubben som vaktade dörren närmast oss. 

"We should sattle with getting out and getting back to the safetyroom" viskade Liam med en suck. Hur han kunde vara så lugn genom det här var en sak jag inte förstod. Både jag och Niall var så förbannade att vi inte visste vart vi skulle ta vägen och Georgia var uppenbarligen helt förstörd. Därför kunde jag inte visa hur livrädd jag själv var, jag var tvungen att hålla masken för att inte oroa henne i onödan. Hon var som min syster och jag kände ett starkt behov av att skydda henne. 

 

---

 Världens skönaste väder idag! Om det bara kunde vara såhär när vi ska hajka och på avslutningen skulle jag vara evigt tacksam :D När slutar ni skolan? Eller har ni kanske redan gjort det? :)♥