"Georgia?!" skrek jag för allt vad mina lungor orkade. Jacob skrek han också, Liam med. Hjärtat bultade riktigt hårt i bröstet och blodet forsade fram genom ådrorna som började bli synliga på mina händer och armar. Jag skrek en gång till, sedan började vi springa så att dammet på gatorna yrde efter oss. Hur långt och fort vi än sprang blev andningen inte det minska ansträngd och benen blev inte alls trötta, adrenalinet fick oss att fortsätta, det kändes som att jag kunde fortsätta precis hur länge som helst. 

"Georgia?!" ropade Liam när vi hade rundat hörnet en bit bort på gatan. Georgia kom springandes mot oss, hon sicksackade mellan blomlådor och lyktstolpar, allt för att komma undan de fem fransmän som var efter henne. Det skulle aldrig gå, det fanns inte en chans att vi skulle hinna bort till skyddsrummet innan de kom ikapp, jag skulle nog bli förvånad om hon ens hann fram till oss. De fullvuxna männen som jagade henne var mycket snabbare och runt midjan hade de bälten med både skjutvapen och en hel del andra läskiga grejer. Av någon anledning verkade de vilja ha henne levade, annars skulle de enkelt kunna ha tagit ner henne för länge sen. 

"Oh my god.." andades jag nästintill ljudlöst innan jag satte upp handen för munnen. Jag ville göra någonting för att rädda henne, det ville jag verkligen, men jag kunde inte tänka på en enda sak som skulle hjälpa. Om vi sprang dit skulle de högst troligt få tag på oss ocså och de andra som fortfarande var i skyddsrummet skulle förmodligen inte få reda på att någonting hade hänt. 

"Run Georgia!" ropade Jacob efter att ha kastat en snabb blick på mig. Han såg att jag var livrädd och själv stod han och trampade på stället. "We have to do something!" Han såg först på mig och sedan Liam, ingen av oss sa någonting eftersom att vi inte heller hade någon aning om vad som var lämpligast att göra. När han insåg detta började han springa mot Georgia och fransmännen. Jag och Liam såg på varandra en kort stund innan vi också började, allt för att rädda Georgia och Jacob. Ju fler vi var desto svårare skulle det bli för fransmännen att ta fast oss, kom jag fram till efter en snabb omorganisering i hjärnan. 

 

Jag tog vänster om en blomlåda, sedan höger om en lyktstolpe och slutligen rundade jag en bänk i så hög hastighet jag kunde för att skaka av mig de högljudda männen bakom mig. De började bli trötta, man hörde att deras andningar var ansträngda när de ropade ord på franska åt antingen mig eller varandra. Vilket det var visste jag inte eftersom att jag inte förstod språket, men det störde mig inte. Jag ville bara komma så långt ifrån dem som jag bara kunde, även om de var ruskigt snabba alla fem. 

Tårarna hade börjat rinna över mina kinder vilket gjorde att vägen framför mig blev allt suddigare. Det var inte förens Jacob tog tag i min hand och började dra mig frammåt som jag insåg att han, Niall och Liam hade hittat mig. Jag pushade på mina ben lite till och orkade med en sista fartökning. Niall och Liam, som var en bit längre fram, vände hastigt om och började springa ungefär tio meter framför mig och Jacob. Vi närmade oss korsningen jag passerat när jag gick iväg för att få lite egenrum, men nu kunde jag inte för allt jag hade komma ihåg ifall jag hade kommit från höger eller vänster. 

"Georgia, follow me!" ropade Niall plötsligt och sträckte bak ena handen mot mig. Först förstod jag inte vad han menade, men när Jacob släppte min hand och sprang vänster efter Liam förstod jag att vi skulle dela på oss. Så jag drog in ett djupt andetag och torkade bort tårarna för att komma ikapp Niall och sedan kunna springa bredvid honom. 

"We're gonna turn left into that alley over there, then it's important that you hold on to my hand because we have to try to lose them without losing each other" kämpade han fram mellan sina tunga andetag. Han verkade riktigt trött, ändå sprang han som aldrig förut. Jag bara nickade för att visa att jag förstått det han sagt, orkade inte öppna munnen för att prata. 

 

När vi kom bort till gränden på vänster sida gjorde vi en snäv sväng för att förvirra fransmännen bakom oss. Det verkade fungera eftersom att de stannade upp en liten stund innan de började springa efter oss igen. Deras uppehåll gav oss ett litet försprång vilket vi utnyttade till fullo. Jag hade själv ingen koll på var vi sprang, jag följde bara efter Niall som gjorde sitt bästa för att hålla koll på oss båda. 

Vi sprang åt vänster, sedan åt höger, vänster igen och till sist gjorde vi en helomvändning för att ta en annan väg tillbaka. Stegen bakom oss avtog mer och mer ju längre vi sprang och snart hördes de inte alls. Först då vågade jag vända mig om för att kolla bakåt och när jag insåg att de inte längre var bakom oss var det som att en stor sten lyftes av mina axlar. Niall stannade genast upp med ett triumferande uttryck i ansiktet och sedan fortsatte vi genom gränden i gåfart. Jag hade inte låtit mig själv tänka på det innan, men jag var faktiskt riktigt anfådd. 

"Were Liam and Jacob heading back to the safetyroom?" frågade jag när jag hade fått tillbaka rytmen i andningen. 

"No, we're gonna meet them before we go back, Liam and I decided that it would be the safest thing to do" svarade Niall medan han hela tiden kollade både bakåt, framåt, åt vänster och åt höger samtidigt. Jag gjorde det samma, livrädd att vi skulle bli tillfångatagna. 

"Why didn't you just go back? You all would have been safe" frågade jag när vi hade gått en bit och jag insett att om det inte vore för mig kunde de sitta bakom den stensäkra järndörren istället för att vara ute och fly för livet. 

"We wouldn't go back without you, you know that" svarade han osäkert och gav mig en blick som sa att han ville ha det bekräftat. Jag ryckte enkelt på axlarna och vände blicken mot backen, det visste jag ju inte. 

"It would have been easier for you to just go back" 

"We don't need easy, we need you"

Efter det blev det tyst. Jag blev rörd av det han sa och visste därför inte vad jag skulle svara. Jag bet mig i kinden, kollade bakåt för att se så de inte var efter oss och fokuserade sedan på att gå. Jag var fortfarande rädd, även om jag hade blivit riktigt lättad när de inte längre var bakom oss. De hade ingen aning om vart vi var nu, trodde vi i alla fall.. 

När vi sedan kom ut ifrån gränden träffade vi på de två människor vi minst av allt ville träffa på. Framför oss stod två långa, vältränade fransmän och de såg inte alls glada ut. Jag granskade båda två från topp till tå och svalde sedan hårt. Det var ute med oss.. 

 

 

---