Klockan hade redan hunnit bli fem, och jag hade inte gjort någonting vettigt på hela dagen. Lördagar var den enda dagen då vi inte jobbade alls, så vanligtvis brukade det vara veckans höjdpunkt. Men jag hade inte känt den där underbara känslan av ledighet sedan Milena försvann iväg med Harry, jag hade mest gått och önskat att timmarna kunde gå lite snabbare så att jag fick gå och lägga min någon gång. Jag kände mig bara onödig och överflödig när jag satt i lägenheten utan att göra någonting, jag visste att det fanns någon annan utan hem som förtjänade det här boendet med än vad jag gjorde - jag hatade att vara ensam, med andra ord. Ensamhet gav mig tid att tänka på saker jag heller ville hålla utanför huvudet, som till exempel våra "föräldrar" eller hur patetiskt mitt liv egentligen var. Jag var säker på att mamma och pappa hade spenderat sin lediga lördag på något fint ställe inne i stan, medan jag satt här alldeles ensam och försökte få ihop ett någorlunda bra liv. Någonting sa mig att det inte riktigt var på det sättet en familj skulle fungera, om man nu fortfarande kunde kalla oss för det.. Familj... Jag rös av hur avlägset det ordet kändes, som om det var någonting jag aldrig skulle få uppleva igen.. 

 Allt funderande fram och tillbaka gav mig huvudvärk, så jag bestämde mig för att ta en liten promenad runt kvarteret. Både för att rensa tankarna lite, och för att det var minst tre timmar kvar tills jag kunde gå och lägga mig - alltså var jag tvungen att hitta på någonting. Och eftersom att vi varken hade internet eller tv för tillfället fick det bli en en promenad, vilket jag egentligen inte hade någonting emot. 

 När jag kom ut på gatan nedanför huset slog värmen emot mig som en vägg, och jag ångrade genast mitt beslut om att ta på mig jeans. Men jag orkade inte göra någonting åt den saken, så jag började min vandring längst med gatan. Folk gav mig udda blickar från både höger och vänster, någonting jag inte förstod mig på. De flesta av dem var likt som jag ute och gick, så det var väl knappast det de kunde tycka var konstigt. Kanske var det att de inte kände igen mig? Vi hade ju trots allt inte bott här så länge.. 
"Excuse me.." sa en tjej jag just höll på att gå förbi. Jag stannade genast upp och granskade henne från topp till tå; hon var rätt lång och smal, hon hade brunt hår och såg ut att vara ett par år yngre än mig. Hon var.. söt.
"Yes?" sa jag, som för att visa att hon hade fått min uppmärksamhet. 

"You're Emilia right?" jag bara nickade. "Good.. Erm.. Can I just ask how Milena is? I haven't heard anything in a while, and I'm kind of worried. Love that you two are hanging out with the boys, by the way, I can tell that you're making them happy.." hon sa allting på en gång, i en väldans fart helt utan mellanrum. 

"Sorry, what did you say?" frågade jag vänligt. I vanliga fall skulle jag ha snäst någonting och gått därifrån, men hon verkade som en bra människa, så jag skippade den biten. Dessutom var jag nyfiken på vad hon snackade om.

"Em.. You and Milena are making the boys happy?" sa hon osäkert. 

"No, I mean the part before that. You wonderd how Milena is?" påminnde jag, och hon nickade för att bekräfta att jag hade rätt. 
"Yes I did, but I understand if you don't want to tell me.. After all, I'm just a crazy fan, and that stuff must be pretty hard and personal." sa hon fundersamt, medan jag stod där och fattade absolut ingenting. 
"Yeah..." sa jag utdraget. "Coud you tell me what happened?" frågade jag, fullt medveten om hur dumt det måste ha låtit. 
"Milena and Harry were on their way somewhere when some drunk idiot forced them to swerve off the road, don't you know that?" frågade hon förvånat, och gav mig en undrande blick. Jag skakade skamset på huvudet. 
"No one have told me.." sa jag sårat. 
"What?! That's not very polite! So you haven't been to the hospital?" jag bara skakade på huvudet. "Aough.. Do you want to go there?" 

"I'd love to, but even if I had a car I can't drive, and I have no money for a bus." erkände jag en aning skamset, och mötte hennes blick. Hon såg fundersam ut en liten stund, sedan sken hennes ansikte upp i ett stort leende, och hon började peka på mig. 

"Would you..? Oh god!! Would you go with me and my mom? I'm sure she would love to take you there! She knows that I'm a Directioner, and she support me in every single way." sa hon överlyckligt, och började smått hoppa på stället. "Please, I'm begging you!" 

"I don't know, that's very generous of you, but I don't think I can accept that.." sa jag försiktigt. Jag hade ingen aning om vem den här tjejen var, och hon kände inte mig över huvud taget. Skulle jag inte vara lite väl påflugen om jag tackade jag till någon sådant när vi bara stått och pratat i ett par minuter? 
"Of course you can! You want to see your sister, and I want to help you! You seem like a really nice girl, I think it would be nice to hang out with you for a while." sa hon med ett stort leende, och fiskade sedan upp sin mobil ur fickan. "I'm calling my mom right away!" sa hon snabbt, och la telefonen mot örat, utan att ens ge mig en chans att protestera. Inte för att jag hemskt gärna ville, mest för att det verkade som den enda rätta saken att göra.. 

 

 Ungefär tre och en halv timma senare såg jag en skylt prydd med bokstäverna "Leightons Hospital", och blev genast mycket nervös. Under den långa resan från London till Holmes Chapel hade det inte varit tyst så mycket som en minut, så nu visste jag allt om tjejen jag hade träffat för bara ett par timmar sen. Bland annat att hon hette Ida, var femton år gammal, kom från från Sverige och att hennes pappa jobbade inom militären. Jag hade också berättat en hel del om mig själv, men hade utelämnat den delen om att våra föräldrar hade släng ut oss, och att vi hade spenderat en del av vårt liv på gatan. Det tyckte jag inte att hon behövde veta än. 
"So, we're here." sa Idas mamma, Jenna, när hon hade parkerat och stängt av bilen. "Are you gonna go in too?" frågade hon sedan, och vände sig mot Ida. 
"I want to, if that's okay?" sa hon, och skickade därmed över frågan till mig. Jag nickade snabbt. 
"Yeah, if you want to, of course!" sa jag med ett leende som genast smittade av sig på Ida. 
"Du kan gå, men var inte borta för länge." sa Jenna, och min panna fylldes genast med djupa veck. Vad i hela friden?

"Tack så mycket!" utbrast Ida, och gav sin mamma en kram innan hon öppnade dörren för att skynda sig ut ur bilen. 
"Thank you Jenna, I really appreciate that you drove all the way here." sa jag tacksamt, och log mot Jenna genom backspegeln. 
"Everything for Ida and her friends." svarade hon med ett leende. "Now you should go after her, otherwhise she'll get lost." sa hon sedan med ett skratt. Jag skattade lite med henne, och lämnade sedan bilen för att följa efter Ida. Hon hade redan hunnit springa över hela parkeringen, och nu stod hon och väntade på mig utanför dörren.. 

 

 Vi hade tagit med Harrys mamma ut i väntrummet, och hon började genast storgråta. Hon sa saker som att hon var den västa mamman någonsin, att hon inte förtjänade Harry, och att hon lika gärna kunde försvinna. Vi sa hela tiden emot, och kom med en massa förklaringar om varför hon hade fel. Efter en stund verkade vi ha lyckats med vår övertalning, för hon slutade gråta och över gick till att sitta tyst istället. Sedan dröjde det inte länge förens Patric kom och sa till oss att Harry numera var i Milenas rum, och sen dess hade vi inte hört någonting. Men än så länge verkade allting bra: Harry mådde tillräckligt bra för att lämna sitt rum, och Milena hade kommit ur sin operation levande. Nu var det bara att hoppas på att saker och ting skulle bli ännu bättre.. 

 

 När vi hade spenderat lite mer än en timme i väntrummet började vi bli en aning rastlösa, alla utom Niall och Zayn, för de hade somnat med huvudet mot varandras axlar. Anne hade sprungit ner till cafeterian flera gånger för att köpa kaffe, Louis satt och räknade antalet ord på ett reklamblad, och jag satt och iakttog alla som gick förbi väntrummet. Det var en hel del stressade doktorer, en massa ledsna anhöriga, och ett fåtal patietner med vit/blåa sjukhuskläder. Mitt i allt tyckte jag att jag såg Patric, så jag lämnade väntrummet för att se om han var påväg till Harry och Milena. 

"Are Milena better?" passade jag på att fråga när vi hamnade i samma hiss. Han hade gått in i en som var påväg uppåt, och jag hade givetvis följt efter honom.
"I don't know, they called for me, so she's probably awake now." sa han. Det hördes att han försökte låta övertygande med sitt svar, men jag tyckte ändå att jag anade en liten gnutta oro i hans röst. Kanske var det så att Milenas hjärta hade stannat igen och att Harry hade tryckt för att någon skulle komma och rädda henne. Det kunde väl bara tiden avgöra, antar jag. 
"Is it okay if I come with you?" frågade jag artigt, i hopp om att det skulle få honom att svara 'ja'. 

"You are her friend, so.. Yeah, why not?" sa han med ett skratt. Jag skrattade också lite, men det var bara för att han inte skulle skämmas, egentligen tyckte jag inte alls att det han sagt var roligt.

 När vi kom upp till rätt våning kunde vi höra dova skrik från något av rummen, vilket gjorde att vi automatiskt ökade på stegen en aning. 

"Here." sa Patric tyst, och stannade vid en dörr som saknade nummer. Han knackade snabbt två gånger, och sedan öppnade han dörren för att gå in - jag var tätt bakom. 
"Get away from me you bastard!" nästan skrek Milena, och försökte hålla Harry på avstånd. Han satt i en rullstol vid sidan av henne säng och försökte lugna henne. 

"What's going on?!" frågade Patric förskräckt, och rullade snabbt iväg Harry till mig. Han såg både ledsen och chockad ut.
"He's trying to kill me! He was one of the big guys, he wants me dead!" sa Milena sorgset, och en miljon tårar började genast strömma ner över hennes kinder. 
"Take Harry out, please." sa Patric frånvarande, och började undersöka Milena. Jag gjorde lydigt som han hade sagt åt mig, och rullade ut Harry i korridoren. 
"What the heck was that all about?!" frågade jag allvarligt efter att ha sett mig omkring så att det inte var allt för många nyfikna personer i närheten.

"I honestly have no idea.." sa Harry fundersamt, men det hade jag inga planer på att köpa.
"Well, that doesn't make any sence at all! Why did she say that you were going to kill her?" frågade jag igen, men att döma av Harrys ansiktsuttryck hade han inga planer på att ändra vad han just sagt.
"Liam, I don't know! She woke up and started to yell at me! She said that I was some freaking big guy who tried to blow her to death right before she woke up!"
"Now, that does certainly not make any sence at all.. I thought you were wiser than that, but apparently not.." mumlade jag, och började sedan gå genom korridoren. Ensam. Utan Harry. Han kunde sitta där ett tag och fundera på vad han just sagt, så kunde jag sitta någon annan stans och försöka lista ut varför Harry skulle vilja döda Milena.. Hm.. Det lät inte klokt, vid närmare eftertanke..