Unstoppable - Del 42
Loius
Jag var så upptagen med att räkna orden på reklambladet jag hade hittat att jag inte ens märkte när Liam försvann, helt plötsligt var han bara borta. Just då brydde jag mig inte om det heller, eftersom att jag trodde att han hade gått på toaletten eller något, så jag vände på pappret jag höll i och började ränka antalet ord på den sidan också. Den här gången var det lite jobbigare, då de hade skrivit väldigt utförligt om sina produkter. Det tog mig lite mer än en tjugo minuter, och när jag var klar med det hade Liam fortfarande inte kommit tillbaka.
"Does anyone know where Liam is?" frågade jag spontant, men det var ingen som svarade. Niall och Zayn satt fortfarande och sov mot varandra, och Anne satt och stirrade in i väggen - helt utan att visa livstecken. Jag puttade till Niall lite för att få respons. "Do you know where Liam is?"
Jag var så upptagen med att räkna orden på reklambladet jag hade hittat att jag inte ens märkte när Liam försvann, helt plötsligt var han bara borta. Just då brydde jag mig inte om det heller, eftersom att jag trodde att han hade gått på toaletten eller något, så jag vände på pappret jag höll i och började ränka antalet ord på den sidan också. Den här gången var det lite jobbigare, då de hade skrivit väldigt utförligt om sina produkter. Det tog mig lite mer än en tjugo minuter, och när jag var klar med det hade Liam fortfarande inte kommit tillbaka.
"Does anyone know where Liam is?" frågade jag spontant, men det var ingen som svarade. Niall och Zayn satt fortfarande och sov mot varandra, och Anne satt och stirrade in i väggen - helt utan att visa livstecken. Jag puttade till Niall lite för att få respons. "Do you know where Liam is?"
"Ehm... Do you think I know?" frågade han trött. Egentligen var det kanske fel av mig att förävnta mig det, eftersom att han hade sovit ett bra tag nu.
"Not really..." svarade jag uppgivet. "But maybe you have an idea? I have to go find him, where should I start?"
"Not really..." svarade jag uppgivet. "But maybe you have an idea? I have to go find him, where should I start?"
"Maybe outside Milenas door, whichever that is.." sa han med en gäsp, och lutade återigen huvudet mot Zayns. Zayn hade inte vaknat när Niall rätade på sig, han hade bara gnällt lite.
"Yeah.." sa jag utdraget. "You know where I am." sa jag sedan, och försvann ut ur väntrummet. Det första jag gjorde var att se åt båda håller i korridorerna, men såg ingen Liam, så jag började med att gå till höger. Jag hann gå förbi ungefär femton dörrar innan det slog mig att allt såg likadant ut, och gav då ifrån mig en djup suck för att visa mitt missnöje - nu skulle jag ju kunna gå förbi samma dörrar ett tjugotal gånger utan att märka att jag gått i cirklar.. Hm. Varför kan ingenting vara så lätt som det är på film?!
"Yeah.." sa jag utdraget. "You know where I am." sa jag sedan, och försvann ut ur väntrummet. Det första jag gjorde var att se åt båda håller i korridorerna, men såg ingen Liam, så jag började med att gå till höger. Jag hann gå förbi ungefär femton dörrar innan det slog mig att allt såg likadant ut, och gav då ifrån mig en djup suck för att visa mitt missnöje - nu skulle jag ju kunna gå förbi samma dörrar ett tjugotal gånger utan att märka att jag gått i cirklar.. Hm. Varför kan ingenting vara så lätt som det är på film?!
"Louis!" ropade någon bakom mig, och jag var ganska säker på att jag kände igen den där 'någon'. Jag vände mig om för att se om det var den jag trodde, vilket det var.
"Hi Emilia, what brings you here?" frågade jag osäkert, även om jag var ganska säker på vad jag skulle få för svar.
"Well, why don't you tell me? I just found out that my sister's almost dying, and none of you were even planning to tell me, am I right?" frågade hon stöddigt, och satte händerna i sidorna. Tjejen som stod bredvid henne såg däremot ut att ha helt andra tankar i huvudet, det såg ut som att hon höll på att svimma eller något.
"We never got the time.." svarade jag enkelt och frånvarande, i hopp om att det skulle få iväg de två tjejerna. Just nu var jag bara ute efter en sak, och det var att hitta Liam.
"Never got the time?!" utbrast Emilia chockat. "I know that you don't like me very much, but don't you think that's a little bit too harsh, even for you?"
"Hi Emilia, what brings you here?" frågade jag osäkert, även om jag var ganska säker på vad jag skulle få för svar.
"Well, why don't you tell me? I just found out that my sister's almost dying, and none of you were even planning to tell me, am I right?" frågade hon stöddigt, och satte händerna i sidorna. Tjejen som stod bredvid henne såg däremot ut att ha helt andra tankar i huvudet, det såg ut som att hon höll på att svimma eller något.
"We never got the time.." svarade jag enkelt och frånvarande, i hopp om att det skulle få iväg de två tjejerna. Just nu var jag bara ute efter en sak, och det var att hitta Liam.
"Never got the time?!" utbrast Emilia chockat. "I know that you don't like me very much, but don't you think that's a little bit too harsh, even for you?"
"Look, I would love to stand here and talk to you, kind of, but I have something I need to do, so it would be great if we could take this later." sa jag snabbt, och vände mig sedan om för att gå därifrån.
"No, mister, not that easy! The least you could do is tell me how she is, you owe me that much." sa hon, och stoppade mig genom att ta tag i min arm.
"No, mister, not that easy! The least you could do is tell me how she is, you owe me that much." sa hon, och stoppade mig genom att ta tag i min arm.
"I don't know, okay?! Liam's gone, I need to find him. Adios!" sa jag, lite skarpare den här gången, och vände mig om för att gå därifrån på riktigt. Den här gången lät de mig gå, men följde efter som små svansar, vilket jag fann mycket irriterande.
"I have time." sa Emilia bekymmerslöst. Jag himlade med ögonen, men gjorde inget annat åt situationen. Skulle jag fortsätta tjafsa emot skulle det bara bli värre, och hon skulle följa efter mig tills jag hittare rätt. Så jag bara ignorerade henne, och fortsatte min jakt efter Liam.
"I have time." sa Emilia bekymmerslöst. Jag himlade med ögonen, men gjorde inget annat åt situationen. Skulle jag fortsätta tjafsa emot skulle det bara bli värre, och hon skulle följa efter mig tills jag hittare rätt. Så jag bara ignorerade henne, och fortsatte min jakt efter Liam.
"Hi Louis!" sa tjejen som var med Emilia, och slöt upp vid min sida. "I'm Ida, and I'm a big fan of yours!" sa hon sedan, vilket gjorde att jag inte kunde ignorera henne. Jag hade antagligen fått nog med dåliga kommentarer på dagens händelser, jag ville ogärna ha på mig att jag inorerade fans också. Folk skulle hata mig.
"Hi Ida!" sa jag, halft frånvarande, men det verkade hon inte märka. Hon var helt borta i sin egen värld.
"Can I.. Touch you?" frågade hon osäkert när vi hade gått yttligare en bit i korridoren. På något sätt fick hon mig på bättre humör, så jag kunde inte direkt säga nej.
"Hi Ida!" sa jag, halft frånvarande, men det verkade hon inte märka. Hon var helt borta i sin egen värld.
"Can I.. Touch you?" frågade hon osäkert när vi hade gått yttligare en bit i korridoren. På något sätt fick hon mig på bättre humör, så jag kunde inte direkt säga nej.
"Haha, of course you can!" sa jag och la upp armen över hennes axlar. Det såg inte ut att vara någonting hon hade räknat med, för hon blev med ens helt skakis, och såg ut att ha svårt att hålla sig på benen. Efter bara en liten stund tappade hon balansen helt och hållet, så jag tog händerna bakom hennes rygg för att hon inte skulle skada sig.
"Shit, are you okay?" frågade jag oroligt, och fick ett stort leende till svar,
"I'm more than okay.." sa hon drömmande. "Is it even possible to feel this good?"
"Oh god, Louis! Can't you just keep your hands were they belong?" frågade Emilia en aning surt, och puttade bort mig från Ida. Jag såg detta som ett ypperligt tillfället att fortsätta mitt sökande ifred, så jag lämnade tjejerna där de var och gick vidare.
"Shit, are you okay?" frågade jag oroligt, och fick ett stort leende till svar,
"I'm more than okay.." sa hon drömmande. "Is it even possible to feel this good?"
"Oh god, Louis! Can't you just keep your hands were they belong?" frågade Emilia en aning surt, och puttade bort mig från Ida. Jag såg detta som ett ypperligt tillfället att fortsätta mitt sökande ifred, så jag lämnade tjejerna där de var och gick vidare.
Det var först när jag såg en skylt om att mobiltelefoner var förbjudna inom ett visst område som jag kom på att jag kunde ringa honom, vilket jag då gjorde. Det gick fram ganska många signaler, och jag hann nästan tappa hoppet innan han äntligen svarade.
"Hey Liam, where are you?" frågade jag på en gång, för jag såg ingen anledning till att kallprata om något jag inte undrade över.
"In the cafeteria on floor three." svarade han aningens frånvarande.
"I'll be right there." svarade jag snabbt, och var precis på att lägga på när jag hörde honom säga någonting. "I'm sorry, what?"
"Hey Liam, where are you?" frågade jag på en gång, för jag såg ingen anledning till att kallprata om något jag inte undrade över.
"In the cafeteria on floor three." svarade han aningens frånvarande.
"I'll be right there." svarade jag snabbt, och var precis på att lägga på när jag hörde honom säga någonting. "I'm sorry, what?"
"Don't come here, go to Harry, he needs you more.." sa han ledsamt, och sedan gav han mig anvisningar om hur jag skulle gå för att komma dit. Det tog emot rätt mycket eftersom att jag hörde hur ledsen han lät, men jag antog att han kanske ville vara ensam, så jag gjorde i alla fall som han sa..
Harry
När Liam kom in med Patric hade jag först blivit mycket lättad, eftersom att jag trodde att han skulle påminna Milena om vem jag var. Men det verkade han inte alls ha några planer på, han såg nästan ut att tro på det Milena sa. Inte för att jag tyckte att min förklaring var helt trovärdig, men han borde i alla fall ha trott på mig, han kände mig bättre. Men nu var det inte det som var fallet, och jag fick sitta ensam i den långa korridoren och vänta på att någonting skulle hända. Flera doktorer hade hela tiden gått in och ut ur Milenas rum, men jag hade inte varit välkommen en enda gång. Den enda förklaringen jag fick var att de var tvugna att avvakna, så att hon inte skulle bli sådär upprörd igen. Det var tydligen inte bra för henne, vilket egentligen var fullt förståerligt.
"Harry, are you okay?" Louis mjuka röst fick mig nästan att hoppa ur rullstolen, så överraskad blev jag över att han var här.
"Yeah, why souldn't I?" frågade jag nonchalant, spelad såklart.
"Okay, you're not." konstaterade han. "What's wrong?" där någonstans brast det, och tårarna började forsa över mina kinder.
"Milena doesn't even remember me, she thinks I want to kill her!" grät jag, och Louis satte sig genast på huk bredvid mig med en tröstande arm över mina axlar.
"I'm sure she'll remember you soon, you just have to give her some time..." sa Louis självsäkert.
"Harry, are you okay?" Louis mjuka röst fick mig nästan att hoppa ur rullstolen, så överraskad blev jag över att han var här.
"Yeah, why souldn't I?" frågade jag nonchalant, spelad såklart.
"Okay, you're not." konstaterade han. "What's wrong?" där någonstans brast det, och tårarna började forsa över mina kinder.
"Milena doesn't even remember me, she thinks I want to kill her!" grät jag, och Louis satte sig genast på huk bredvid mig med en tröstande arm över mina axlar.
"I'm sure she'll remember you soon, you just have to give her some time..." sa Louis självsäkert.
"But what if she doesn't have time? The doctors told me that she's weak, what if she die on me again?" sa jag förfärat, det lät mycket hemskare när jag sa det högt..
"No! She survided the hard part, now she just have to recover, that should be a piece of cake.."
"No! She survided the hard part, now she just have to recover, that should be a piece of cake.."
"Yeah, I guess.."
"What's up between you and Liam, by the way? He didn't seem to happy when I called him."
"Oh.. He thought Milena was right, and that I really wanted to kill her. I mean, why should I want that?! Milena is the one and only for me, why would I want her dead?!"
"Geez, did he say that?" frågade Louis chockerat.
"Yeah.." svarade jag nedstämt. Det var i alla fall så jag kom ihåg det..
"That's not good.. I have to talk to him." sa Louis snabbt, och reste sig sedan för att gå iväg. "Are you okay here? Or do you want me to take you somewhere?"
"Geez, did he say that?" frågade Louis chockerat.
"Yeah.." svarade jag nedstämt. Det var i alla fall så jag kom ihåg det..
"That's not good.. I have to talk to him." sa Louis snabbt, och reste sig sedan för att gå iväg. "Are you okay here? Or do you want me to take you somewhere?"
"No, I'm gonna wait here until someone tells me something." svarade jag med ett falskt leende, och sedan försvann Louis iväg igen. Det jag hade sagt var naturligtvis inte sant. Jag tyckte absolut inte om att sitta här ensam.. Det kändes negativt och.. ja, ensamt..
Hoppla hoppla, jag kunde ha skrivit ett bättre slut, buuut, i'm running out of time xD Hur som helst.. Jag ska spendera dagen på Lisseberg imorgon, så jag kommer inte ha någon möjlighet att skriva. Då är ju frågan.. Vill ni att jag lägger upp något annat? Jag kommer inte ha tid att skriva en hel del att tidsinställa, men kanske lite bilder, eller en text av något annat slag? Som.. Ja.. Jag vet inte x) Ska det ske behöver jag ert förslag innan tio/halv elva, annars hinner jag inte skirva något ;D Förresten, ser man någon på Lisseberg? Alla som jobbar på Ericsson får typ gå in med sin familj billigare, så jag antar att det lär bli en del folk där xD Jaja, ser du mig kan du väl säga 'hej' eller något? Det skulle vara kul ^^
Btw, Jenni frågade om jag inte kunde lägga upp en bild på mig själv, hon ville se hur jag ser ut, så det tänkte jag göra xD Okej, det där lät töntigt, men skit samma xD ...