Det kändes nästan som att jag hade spenderat halva mitt liv på den obekväma stolen vid sidan av Milenas säng, även om klockan på väggen sa att det endast hade gått drygt en timma och tio minuter. Enligt Patric skulle hon vara sövd ungefär en timma till från det att jag klev in i rummet, så förhoppningsvis skulle hon vakna upp när som helst. Det var i alla fall vad jag försökte intala mig själv - egentligen hade jag näst intill tappat hoppet. Den första halvtimman hade jag tålmodigt suttit och viskat peppenade ord till henne, men när hon förblev orörlig kändes det bara meningslöst, så jag slutade. Nu satt jag istället med ansiktet begravt i Milenas täcket och ansträngde mig för att inte gråta - något som inte gick helt bra. Då och då hördes en ovälkommen snyftning, och mina tårar hade blött täcket under mina kinder. Helt plötsligt kändes allting så hopplöst, som om hon inte skulle vakna upp, och jag skulle spendera resten av mitt liv här..

 Scenen förblev oförändrad i ungefär en kvart till, sedan prasslade det en aning i täcket, och snart kände jag någonting mot baksidan av huvudet. Jag satte mig kvick upp, och svalde den isande smärtan som for genom hela mig. Min blick föll genast på Milena, som nu hade ögonen halvt öppnade.
"Hey honey!" sa jag med hes röst, och tog hennes händer i ett fast grepp mellan mina. Hon hade blicken fäst på våra händer en stund, sedan vände hon upp den mot mig, och uttrycket som fyllde hennes ansikte när hon fick syn på mig var näst intill omöjlig att beskriva. Den liknade ingenting jag hade sett hos henne förut.. Hon liksom spärrade upp ögonen och gav mig en blick jag inte riktigt kunde tolka. Såg hon.. Rädd ut? "Milena, are you okay?" frågade jag oroligt, och lutade mig lite närmre.

"No.. Don't.. Touch.. Me.." kämpade hon fram, och jag drog mig instinktivt bakåt. Vad nu då?
"What do you mean? I haven't done anything bad to you?" sa jag förbryllat, och började rastlöst pilla på mina nagelband. Det här om någonting var skrämmande.. 
"Back off.." väste hon, och lutade sig så långt bak i sängen hon kunde. 
"Milena, what've happen to you? It's me, Harry, you'r boyfriend. Remember?" frågade jag uppgivet, hon verkade inte veta vem jag var över huvud taget.. 
"Get out." sa hon sammanbitet. "You were one of them, the big one. You tried to blow me to death.." 

"What that heck are you talking about?" frågade jag oförstående, jag fattade absolut ingenting. Sedan tryckte jag på knappen vid hennes säng, och hoppade tillbaka till min rullstol i väntan på att Patric skulle komma tillbaka. Det här var helt galet..