När mamma tillslut hittade till mitt rum drabbades hon av någon sorts panikattack - hon skällde på mig och grät om vartannat, ska jag vara helt ärlig förstod jag inte riktigt vart hon ville komma med den reaktionen. Men det behövde jag inte heller, då den blonda sköterskan kom in igen, den här gången för att berätta att Milenas operation var avslutad och att hon nu låt på uppvaket två våningar över den vi var på. Jag hade såklart bett om att få komma dit direkt, men skulle tydligen bli tvungen att tala med min läkare, Patric, innan jag fick gå någonstans. När sköterskan gick igen hade hon lovat att skicka hit Patric, så nu var allt jag kunde göra att vänta..

"How are you feeling?" frågade mamma för minst trettionde gången, och la handen över det stora gipset som täckte stora delar av mitt högra ben. Jag himlade med ögonen åt henne, varför kunde ingen se att det var Milena vi skulle vara oroliga över, inte mig? 

"I'm fine mom, really, you can stop asking now." sa jag och gav henne ett matt leende. Tydligen var jag inte helt övertygande, för hon gav mig en blick som talade om att jag var galen. 
"Okay then.." sa hon i alla fall, och verkade äntligen villig att släppa ämnet. "But.. I just have to ask.." sa hon sedan. Det var något misstänksamt med tonen hon använde, vilket såklart gjorde mig både nyfiken och orolig. 

"What is it?" frågade jag snabbt. 
"You were in the car with Milena, right?" jag nickade, utan att förstå vart hon ville ta det här samtelet. 
"Ms.Cox.." sa Liam, som tydligen förstod vad hon menade. "Maybe not not?"

"Quiet, Liam, I have to know." sa hon bara. "Did she cause this?" 
"MOM?!" utbrast jag chockerat och rynkade pannan i förvåning. "How can you even say that?!" 

"Did she?" som om hon inte hade förstått mitt utbrott.. 
"NO!" sa jag irriterat, det sårade mig att hon ens kunde tro det om någon hon visste att jag älskade. 

"Ms.Cox, I think we should leave Harry and his doctor alone for a while.." sa Louis lugnande och ledde, med hjälp av de andra killarna, ut mamma ur rummet. Jag hade inte ens märkt det, men innanför dörren stod Patric och stirrade på mig med uppspärrade ögon. 

"What was that all about?" frågade han förvånat medan han bläddrade fram rätt sida i papprena han höll i. 
"She thought Milena caused the accident, which she absolutley did not. She can be a bit paranoid sometimes, nothing can be my fault.." svarade jag uppgivet. 

"Oh, that's not a very nice accusation.. But that's not what I'm here to talk about, right?" frågade han, och bytte genast till en mycket gladare stämma. 
"Nope.. Can I see her?" 
"I thought so.." sa han med ett skratt och närmade sig sängen yttligare en bit. "I'll have to run some routine-controlls, but I don't see what could stop you." sa han sedan, och började kolla en del saker jag inte förstod mig på. Jag orkade inte lägga mig i den heller, utan väntade tålmodigt på att han skulle utföra sitt jobb. Jag var ju egentligen inte här på prao, utan som patient - ingen förväntade sig att jag skulle hjälpa till eller ens förstå vad som gjordes. 

"So, now I just have to get a wheelchair, then you're free to visit your friend."  sa Patric efter en stund, och tog försiktigt ur nålen som hade suttit i min arm sedan jag vaknade. 
"Girlfriend, actually." rättade jag honom, och ett stort flin spreds genast i hans ansikte.

"Ooh, I see." sa han och vickade lite på ögonbrynen innan han försvann ut i korridoren igen. Jag skrattade lite för mig själv när jag var ensam i rummet igen, även om det gjorde ont lite överallt. Nu var jag övertygad om att Milena skulle bli bra, så jag brydde mig inte längre om smärtan som fyllde hela mig. Det spelade ingen roll.. 

 

 Patric kom tillbaka ganska snabbt, och sedan skjutsade han mig till Milenas rum med en rullstol jag genast utvecklade ett stort hat för. Det såg ut som att den hade varit svart en gång i tiden, men nu var den bara blekgrå och trälig. Men jag skulle i alla fall få se Milena, så jag kom över det ganska snabbt. 

"I'll leave you here, just go in when your're ready. She won't be awake for the next hour or so, but she might still be able to hear you talk." sa Patric och parkerade mig i rullstolen utanför en dörr som saknade nummer. 
"Okay.. Can you tell my friends I'm here? And.. Mom." det sista sa jag med lite mer avsmak, vilket av någon anledning fick Patric att skratta. 
"I will!" bekräftade han. "Good luck in there." sa han sedan, och försvann bort i korridoren. Jag öppnade genast dörren jag stod utanför, och försökte få in rullstolen där. Det var inte alls så lätt som jag hade förväntat mig, men efter en hel del svordommar gick det. Vid den punkten var jag så irriterad på rullstolen så det fanns inte, därför reste jag mig försiktigt ur den och hoppade iväg till Milenas säng på ett ben. Hon såg så fridfull ut när hon låg där, helt stilla och tyst. Det skrämde mig en aning också, hon såg nästan död ut..