När någon äntligen bestämde sig för att komma ut till mig var det förvånansvärt inte mr.Hampton, utan en yngre kille jag inte kände igen. Jag blev såklart en aning besviken eftersom att mr.Hampton var i stort sett den enda här som hade behandlat mig som en levande människa, och inte bara som någon som går runt och misshandlar poliser hela dagen - om man ens kunde kalla det så. Men jag antog att det inte fanns någonting jag kunde göra åt situationen, då den den nya polisen verkade ganska bestämd i det han gjorde. Han hade bara satt sig bakom ratten och släng ur sig ett par ord så snabbt att jag inte hann uppfatta vad det var han sa - antagligen var det någon form av ursäkt. Efter det sas ingenting mer förens han hade parkerat på sjukhusets parkeringsplats, då sa jag något i stil med 'tack för skjutsen' och lämnade bilen så snabbt jag kunde. 

 Nu stod jag utanför den gigantiska byggnaden och granskade skylten med sjukhusets namn som satt ovanför dörren. Jag hade just pratat med Niall, så jag egentligen visste jag vart jag skulle ta vägen, men det var någonting annat jag tänkte på. Harrys mamma. Jag lovade att ringa så fort jag fått reda på någonting, vilket jag inte hade gjort eftersom att jag inte fått någon tid över. Jag borde ta och göra det på en gång, men jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Men det kanske kommer spontant? Jag tog i alla fall upp telefonen och letade på Annes nummer. Sedan tryckte jag på symbolen för ring, och la telefonen mot örat. Hon svarade redan efter första tonen, vilket avslöjade att hon suttit och väntat på mitt samtal. 

"Louis?! Do you know something about Harry?!"  frågade hon hoppfullt. Jag svalde hårt och försökte intala mig själv om att jag inte hade någonting att välja på nu, vilket ioförsig var sant.

"Yes." djupt andetag.. "He was involved in an accident, and right now he's being treated at Leightons Hospital." slängde jag ur mig. Anne drog häftigt efter andan, och sedan var hon tyst en lång stund. "I got into some trubble myself, so I haven't had time to visit him yet, but the other lads told med that he's awake and that he's fine."

"My.. Harry.. ?!" sa hon förtvivlat efter yttligare en stunds tystnad. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken, men gjorde allt jag kunde för att inte börja gråta mitt bland alla folk. Det skulle redan skrivas en massa skit om mig, stod jag utanför ett sjukhus och grät skulle det bara bli värre. Och så hade 'gråtminen' en förmåga att stanna kvar i evigheter, så jag skulle bli tvungen att förklara fär killarna.. Nej, det var bättre att hålla det inne. 
"He'll be okay, don't foret that." påminnde jag om, mest för att trösta mig själv egentligen. 
"And how about that girl? She was with him, right?" när hon frågade om Milena visste jag inte riktigt vad jag skulle svara, eftersom att jag själv inte hade fått reda på så mycket. 

"She.. got some more seriouse injuries.. They haven't really told me about her, so I don't know that much.." erkände jag en aning skamset. Det kändes som att jag borde ha lite bättre koll, hon var ju trots allt min vän.. 
"I have to get there, somehow.. Do you think Harry would be okay with that?" 

"Yeah, I'm sure he'll be happy too see you!" 

"Okay, see you soon then!" sa hon och la på. Just när samtalet var brutet kom jag på att det kanske skulle vara bra om hon fick reda på vart hon skulle ta vägen när hon väl kom hit, så jag skickade iväg ett sms med nummret jag hade fått av Niall, och stängde sedan av ljudet på mobilen. Jag höll den i ett hårt grepp med vänsterhanden när jag bestämt stegade iväg mot sjukhusets ingång, och nu hade jag en känsla av att ingenting kunde stoppa mig. Det hade hänt så mycket den här dagen att det nästan var omöjligt, ändå ökade jag på stegen en aning för att komma fram snabbare. Min snabba gångtakt övergick snart till joggning, och innan jag var uppe på rätt våning susade jag fram genom korridorerna. 

"Ey, you there!" skrek en man i vaktmästarklädsel en bit framför mig. Jag antog att han bara skulle tala om för mig att sakta ner, men jag våga inte ta några chanser, så jag fortsatte i samma takt tills jag var förbi honom. Sedan började nummrena på dörrarna närma sig sjuttiofyra, så jag tvärbromsade för att inte missa något. Sextioåtta, sjuttio, sjuttiotvå... sjuttiofyra! 

 

 Sköterskan som kommit in i rummet informerade oss om att Milenas hjärtade hade stannat igen någon gång under de senaste tio minuterna, men att de efter en hel del jobb hade fått fart på det igen. Nu hade de ännu en gång stabiliserat hennes läge, och var ganska säkra på att det bara skulle gå uppåt från och med nu. Det var något jag - hur mycket jag än ville - inte kunde tro på, allting lät negativt i mina öron just nu. På något sätt kändes det som att det var mitt fel också, då jag hade fått reda på att hela resan hade varit min ide. Jag hade en känsla av att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv om Milena inte klarade sig igenom det här.. 

 Just när sköterskan hade gått kom Louis inrusandes i rummet, och han bar som väntat ett mycket oroat uttryck i ansiktet. Den dystra stämning som tungt vilade över rummet gjorde heller inte saken bättre, så snart rann tårarna hejdlöst över hans kinder, vilket såklart smittade av sig på oss andra. 
"Harry, Harry, Harry.. What have you gotten yourself in to?" frågade han oroligt. 
"Ah, it's nothing to worry about.. A concussion and a broken leg, that's all." sa jag, och försökte låta så nonchalant som möjligt. Varför vet jag inte riktigt, det var bara en instinkt. 

"Aw, you poor thing!" sa han och lutade sig över sängen för att ge mig en kram. Jag besvarade kramen i den mån jag kunde, men enligt mig såg det bara stelt och halvt ut, något jag såklart inte hade menat. 
"I'm sorry I wasn't here, I.. Got into a little trubble.. But that's history now!" justdet! Dags för en liten utfrågning... 
"Yeah, where were you?" frågade jag nyfiket, med ett litet flin på läpparna. Louis vände skamset bort blicken - en gest jag inte riktigt kunde tolka. 
"I.. Hit an officer, and that's apparently a crime.." 
"You.. WHAT?!" utbrast jag, och kände att jag inte alls var långt ifrån skratt. Tänk att Louis kan lysa upp tillvaron endast genom att kliva in i rummet. Helt otroligt.. 
"Yeah, but I had to! Otherwhise they wouldn't tell us which hospital you were at!" sa han snabbt, som en ursäkt för det han hade gjort. "And besides.. I don't regret doing what I did."

"Wow, swagmasta' becomes bad boi!" sa Zayn på skämtengelska, vilket fick oss alla att skratta. 

"I'm doing my best!" svarade Louis och satte handen vid pannan, så som man gör i armén. "But hey, how's that gonna work out for you?" frågade han sedan och pekade mot mitt gips. "Do you have to spend the rest of your life in bed?" 
"No, weirdo! Just a few days, I'll be out of here soon.. Hopfully." svarade jag snabbt. 
"Good, 'cause I hate seing you this vulnerable.. I feel so sorry for you!" sa han, och bytte plötsligt tillbaka till den oroliga, medlidsamma blicken. Han betedde sig lite som min mamma.. Min mamma? Visste hon om någonting?

"Does.. mom know I'm here?" frågade jag allvarligt, och killarna började genast se på varandra. 
"Yeah, I called her just when I got here." berättade Louis. "She'll be here as soon as she can." la han sedan till, och jag fick genast en klump i magen. Hur skulle jag förklara det här för henne? Det skulle vara praktiskt taget omöjligt...

 

---

 Jag faila totalt på den där redovisningen, om det är någon som bryr sig.. Just när jag skulle läsa upp mitt professionella arbete är det någon (ska inte hänga ut något.. *host* Emma) som var tvungen att skriva till mig på kik, så jag tappa fokus totalt.. Och jag vet vad ni tycker nu "vad är det för jävla idiot som har mobilen bredvid sig när den ska redovisa", och då kan jag säga att det inte var med mening xD Den brukar hänga med överallt, så jag tänkte inte på att stoppa undan den xD Men nog om det, tillbaka till nuet.. Jag fick en kaniiiiin igår !!!! :D (ah, det var ju verkligen nuet... -.-') Jag tänkte skriva en till del igår bara för att jag var så otroligt överlycklig, men konstigt nog fanns det ingen tid till det o.O HAHA xD I alla fall.. Släng in en liten kommetar kanske.. ? Och jag tar självklart inte illa upp om ni har någonting att klaga på, jag är tacksam för kritik, det får mig peppad - jag vill lixom bevisa att jag kan x) Så bombadera mig med all kritik ni har nu, bra eller(och) dålig! :)