"Jooo Elisa? Det är en grej som jag skulle vilja prata med dig om...", säger jag tveksamt när jag och min syster sitter framför tv:n iklädda våra sovkläder. Vi spenderade halva dagen ute på stan igår och sedan följde hon med tillbaka till min lägenhet för att sova över. På kvällen beställde vi pizza och kollade på film tills vi båda somnade i soffan. Jag har ännu inte berättat för henne om Harry, men nu känner jag att jag inte kan hålla det inne så mycket längre. 

"Vadå för något? Är det någonting som har hänt?", frågar hon oroat och ser på mig med en bekymrad blick. 
"Nej nej, absolut inte!", ler jag snabbt för att hon inte ska behöva oroa sig. 

"Åh, nu blir jag nyfiken...", säger hon med en finurlig blick. Jag kan inte låta bli att skratta och plötsligt undrar jag varför jag tvivlat på att Elise är den rätta personen att prata om detta med. 

"Jo det är såhär att det finns en person som jag har pratat väldigt mycket med under det senaste... året", börjar jag och tittar hela tiden på Elisa efter en reaktion. Just nu ser hon mest förvånad ut. "Eller ja, pratat och pratat, jag har haft mejlkontakt med honom. Han heter Harry och han bor här i London". 

"I London? Jaha, vart?", frågar hon nyfiket. Jag rodnar lite. 

"Det vet jag inte", medger jag en aning generat. 

"Nehe? Hur ser han ut då?", frågar hon istället. Den här gången vänder jag undan blicken. 

"Det vet jag inte heller", suckar jag, fullt medveten om att jag får det att låta som att Harry inte finns, eller att han i alla fall inte är en tjugoårig kille som gillar att prata med mig för att han tycker att jag är en bra vän. 

"Du inser att den här Harry-typen inte låter speciellt verklig när du säger det sådär va?", frågar Elisa med ett flin på läpparna. 

"Jo jag hörde det, men du måste tro mig; Harry finns och han är en underbar människa!", säger jag med en övertygande betoning på underbar för att hon ska förstå hur allvarlig jag är. 

"Inte för att vara den som är den, men hur kan du vara så säker på det?", undrar hon. Jag har full förståelse för att hon tvivlar, men jag blir ändå lite irriterad. 

"Okej, det kanske inte är så lätt för dig att förstå eftersom att du inte har pratat med honom men.... åh... okej, jag hämtar min dator så kan du få läsa några av hans mejl", säger jag samtidigt som jag reser mig ur soffan och skyndar iväg till sovrummet för att hämta datorn. Eftersom att hon inte säger emot antar jag att hon tror att det finns en chans att jag kan övertyga henne på det här sättet, så jag tänker göra mitt bästa för att lyckas. 

När jag på vägen tillbaka till vardagsrummet loggar in på min mejl ser jag att Harry skickade ett igår och av ren nyfikenhet stannar jag upp för att läsa vad han har skrivit. 

 

 

"Sluta stå där och flina och kom hit med datorn istället", Elisa avbryter mig innan jag hinner läsa färdigt mejlet och jag bestämmer mig därför för att läsa det sista senare när Elisa har gått hem. 

"Javisst, jag försöker bara hitta ett mejl som du kan läsa", ljuger jag samtidigt som jag raderar det mejl jag inte hunnit läsa klart. Jag vill inte att Elisa ska läsa någonting som inte jag har läst först, rädd att det ska vara någonting opassande. Och med hjälp av den senaste uppdateringen kan jag när som helst återställa mejlet, så det kan vänta i papperskorgen tills jag bestämmer mig för att plocka fram det igen. Hur bra som helst. 

"Äh, vadå, skriver ni om så hemliga grejer att jag inte får läsa vilket jag vill?", frågar Elisa med ett retsamt flin på läpparna. "Om du vill att jag ska se hur han är som person kan du ju inte välja vilken sida av honom som du vill visa för mig, det är ju som att bara visa framsidan på en tröja som har jätteful baksida. Kom igen nu, ge mig datorn bara". I huvudet går jag igenom de senaste mejlen som Harry har skrivit till mig och kommer fram till att det inte kan göra så mycket skada att låta henne välja själv. Vi har inte skrivit om någonting jätteprivat den senaste tiden, och alla sidor av Harry är lika fantastiska, så jag tror inte att hon ska kunna hitta någonting hon inte gillar. 

"Okej då, välj själv om det gör dig till en lyckligare människa", retas jag och räcker över datorn till henne samtidigt som jag med en duns dimper ner i soffan. Trots att jag inte tror att hon kommer hitta något opassande är jag lite nervös, jag vill ju såklart att hon ska godkänna honom. Inte för att jag behöver hennes godkännande, men för att vi brukar stå så pass nära varandra och hennes stöd betyder mycket för henne. 

"...vi tände ett ljus för din bror...? Har du berättat för honom om Patrick?! Och nu vill han träffa dig?! Liz för guds skull, han skriver ju själv att du borde vara försiktigt för att det alltid finns en möjlighet att han ljuger om vem han är! Vad tänker du med?", utbrister hon irriterat och stirrar på mig med en genomborrande blick. Det där gick alltså fel på fler sätt än jag trodde var möjligt.. Jag hade på fullaste allvar förväntat mig att hon skulle läsa ett par mejl, stirra på mig med hjärtformade ögon och kommentera någonting som "vad gullig!"..

"Tagga ner Elise, du kan knappast göra uppror efter att ha läst ett mejl. Självklart har jag berättat för honom om Patrick, Harry är en av mina bästa vänner. Och det var min idé att vi skulle träffas, och jag sa precis samma sak som han gjorde: att jag förstår om han inte vill eftersom att det alltid finns en risk att jag ljuger om vem jag är. Tror du på fullaste allvar att någon som ljuger om vem den är ens kommer på tanken att säga något sånt?", jag är noga med att behålla lugnet eftersom att jag är fullt medveten om att alla argument blir betydligt mer ologiska när man är arg och skriker på varandra, eftersom att det enda man bryr sig om då är att ha rätt. Jag vill inte ta en sån diskussion med Elise, jag vill bara att hon ska förstå att Harry inte är en dålig människa. 

 

Kommentera? :D