Jag vet att vi sa att vi skulle träffas på nyår och göra någonting, även fast vi inte har bestämt vad detta "någonting" är än. För några dagar sen tyckte jag att det var den bästa idén någonsin, men nu känner jag mest att varför ska vi vänta i fyra dagar bara för att vi ska träffas på nyår? Istället tänker jag såhär: vi skulla kunna träffa varandra nu någon dag och till exempel ta en fika på stan. På så sätt kan vi slå två flugor i en smäll - vi kan försäkra varandra om att vi är dem vi säger att vi är och vi kan göra planer för nyår. Hur bra?! Om du inte är upptagen såklart. 

 

Utan att läsa igenom det innan skickar jag iväg mejlet till Harry och öppnar sedan en ny flik för att sätta på en film. Jag har varit på jobbet sen klockan åtta imorse och nu är jag helt slut i både kroppen och huvudet. När jag kom hem för ungefär tio minuter sen hann jag i princip bara hoppa i en bekvämare outfit och sätta upp håret i en slarvig knut innan jag slog mig ner i soffan med datorn. Om det inte vore för att klockan bara var halv fem skulle jag gå och lägga mig direkt, men nu känns det som att jag måste vara vaken i all fall ett par timmar till. 

Jag hinner inte ens kolla på tjugo minuter av filmen innan datorn plingar till och fliken där jag fortfarande är inloggad på min mejl poppar upp. Jag förväntar mig att det ska vara reklam från någon sida jag har inte har något som helst intresse för, därför blir det en trevlig överraskning när jag ser att det är från Harry. 

 

 

Jag blir tvungen att läsa mejlet om och om igen - jag ser vad det står men kan inte riktigt greppa det. Han vill alltså träffa mig idag, om två timmar? När jag har läst mejlet för fjärde gången flyger jag upp ur soffan och skyndar fram till spegeln där jag granskar mig själv noga. Det lilla smink jag har på mig börjar bli utsmetat, min hållning är slapp och mitt hår är inte alls sammarbetsvilligt. Dessutom luktar jag svett. Jag suckar; det skulle krävas ett mirakel för att få mig att se presentabel ut inom två timmar. Men å andra sidan var det på sätt och vis min idé att vi skulle träffas, så jag kan inte direkt säga nej. 

 

 

Jag slösar ingen med tid på mejlet utan skickar iväg det så snabbt som möjligt innan jag skyndar mig in i duschen. Jag vet att första intrycket är viktigt och vill därför göra ett gott sådant. 

 

Exakt två timmar senare när jag lämnar min trappuppgång för att gå till caféet där jag ska träffa Harry slår det mig att jag inte har en aning om hur han ser ut och därför inte vet vem jag ska titta efter. Att springa tillbaka till lägenheten för att skicka ett mejl och fråga vad han har på sig hinner jag inte och att skicka från mobilen med den dåliga internetuppkoppling jag har är omöjligt så även det kan uteslutas. Notes är ett populärt café där det brukar vara mycket människor, visserligen inte jättemånga som är där ensamma, men det finns såklart sådana också. 

När jag börjar närma mig centrum får jag syn på en kille som går ungefär trettio meter framför mig på den annars folktomma gatan. Han har långt brunt hår och ser ut att vara i tjugoårsåldern. Jag tänker direkt att det måste vara Harry som är på väg mot vår mötesplats och bestämmer mig genast för att chansa. 

"Harry?", frågar jag och placerar försiktigt ena handen på hans axeln när jag har sprungit ikapp honom. 

"Nej, jag heter James", han ser till en början väldigt förvirrad ut, men så fort han möter min blick ler han. "Men trevligt att träffas! Vad heter du?"

"Liz, men det spelar ingen roll, förlåt att jag störde dig, måste gå!", säger jag generat och börjar genast gå därifrån. 

"Det är lungt serru, hoppas du hittar Harry!", ropar han efter mig och jag höjer handen lite som för att hälsa tack. 

Den sista biten fram till caféet går jag med raska steg för att så snabbt som möjligt öka avståndet mellan mig och James. Jag skäms lite för att jag attakerade honom sådär, jag borde bara ha ropat Harrys namn och kollat om han reagerade eller inte. Så otroligt dumt av mig. 

 

När jag kommer fram till Notes är det ovanligt tomt där inne. Flera av borden är lediga så jag slår mig ner vid det som är längst ifrån dörren för att slippa kylan som drar in varje gång någon öppnar den. Så fort jag har fått upp värmen igen tar jag av mig vinterjackan och kikar lite på menyn för att jag så snabbt som möjligt ska kunna beställa när Harry har kommit. Om han inte redan är här? Jag ser mig omkring inne på ceféet, som även är en resturang, på jakt efter en kille i tjugoårsåldern. Till min besvikelse ser jag att det finns flera stycken och eftersom att jag inte är så sugen på att göra bort mig igen bestämmer jag mig helt enkelt för att Harry får hitta mig. 

Nästa gång jag blickar mot dörren ser jag ingen mindre än James. Jag tänker att han måste ha följt efter mig hela vägen och att han är här för att han vill träffa mig igen. Jag suckar och gömmer mig lite bakom luggen, men det är lönlöst, han kommer direkt fram till mitt bord. 

"James", kommenterar jag när han står bakom stolen mittemot mig. 

"Hej där, Liz", säger han glatt. "Kan jag slå mig ner?", han gör en gest mot stolen. 

"Faktist inte, jag väntar på någon", säger jag och gör mitt bästa för att inte låta otrevlig. 

"Ah, Harry", ler han och slår sig ner även fast jag sa att han inte skulle. 

"Ja, Harry", bekräftar jag. "Så om du ursäktar mig...". 

"Och vad skulle du säga om jag säger att jag är Harry?", frågar han retsamt. 

"Vad pratar du om? Du har ju redan sagt att du heter James?". Jag fattar ingenting. 

"Har jag inte även sagt att en av mina specialiteter är att retas?", flinar han och först då förstår jag att det faktiskt är Harry som sitter mittemot mig. 

"Är du seriös?".

"Du nämnde i ett av dina senaste mejl att du ville träffa mig innan nyår och att din syster tvivlade på att jag var en bra kille, ungefär. Vill du ha mer bevis?". Jag kan riktigt se hur han njuter av att retas med mig. 

"Varför lät du mig framstå som en idiot sådär länge?! Och hur kunde du möjligtvis veta att det var jag som sprang på dig förut?", jag kan inte fatta att han lät det pågå så länge, men jag måste ändå erkänna att det var roligt.

"Men kom igen, hur många tror du springer i kapp mig och frågar om jag är Harry? Jag chansade helt enkelt, och det hade ju blivit roligt hur som helst för om det inte var du hade någon annan gått runt och trott att jag heter James. Det är ett fint namn, James. Det passar mig". Han har inte slutat le sen han kom in genom dörren och i princip allt han har sagt har fått mig att skratta. 

"Du är ju störtskön, vart har du varit i hela mitt liv?", skrattar jag. 

"Well, jag har bott i London i hela mitt liv, jag vet inte hur det är med dig", informerar han mig om och än en gång kan jag inte låta bli att skratta. 

 

---

 Lite längre del den här gången, wooho xD