Louis
Rätt vad det var hörde jag hennes underbara röst, och min blick föll genast på någonting bakom Liam. Miranda. Där satt hon på golvet i sina söndertrasade kläder och grät. Hennes blick var vänd mot golvet, men jag såg hur besviken hon var.
- I'll never forgive you..  Sa hon igen och jag bet mig i läppen. Hur skulle jag förklara det här..?
- Miranda?! Utbrast Niall, och hon såg snabbt upp på oss. Att döma av hennes ansiktsuttryck hade hon sett ett spöke, men det var nog mer vi som hade gjort. 
- What? Can you see me? Frågade hon och såg på oss med stora ögon.
- We sure can.. Sa Harry fundersamt och gick fram till henne. Försiktigt la han sin hand på hennes huvud, men hon var fortfarande kvar.
- So you're back?! Frågade jag, som nu fått tillbaka talförmågan, och hon tänkte efter en liten stund innan hon svarade.
- When you tried to kill yourself I stept into your body and stoped the knife from killing you. Don't know if you felt any pain, but I sure did. Then I came to some ghostcentral, and someone told me that I had saved a life, and that I would get what I deserved. Maybe that was to come back? Sa hon fundersamt och kliade sig lite i huvudet. På en gång fick jag otroligt dåligt samvete, och jag ångrade vad jag hade gjort. När jag hade satt kniven i min mage hade jag inte kännt ett enda dugg, och istället hade Miranda fått lida.. Jag reste mig snabbt upp från golvet och gick fram och kramade henne. Hon besvarade kramen, men hon drog sig ur den efter bara en liten stund. Hon ställde sig upp och satte armarna i kors över bröstet.
- How could you!? Frågade hon irriterat och jag suckade lite. Inte hon också...
- Why can them and not me? Frågade hon och jag ryckte till lite. Vad sjutton menade hon nu?
- You said.. Oh my god, you didn't say it, did you? Frågade hon och jag såg förvånat på henne. Hade hon blivit fullkommligt galen?
- What the hell!? Noo! Please, I don't want to!! Skrek hon och lämnade oss. Ingen av oss hade förmågan att röra på sig, annars skulle vi nog ha följt efter.

Niall
Miranda hade betett sig ganska underligt precis innan hon gick, och nu hade hon låst in sig själv på i det stora badrummet. Vi satt bara kvar på köksgolvet och stirrade på ingenting - rädda att uppröra henne om vi var för "på". Tillslut bestämde jag mig iallafall för att gå och se hur det var med henne, så jag reste mig sakta från min plats på golvet.
- Niall.. Sa Harry lågt och tog min hand för att så stopp på mig. Men det gick jag inte med på.
- Someone have to talk to her. Sa jag och slet mig från hans grepp. När jag kommit fram till dörren knackade jag försiktigt på, men fick inget svar. Åh nej, bara det inte hade hänt något nu igen...! Det här var skrämmande så det räckte och blev över!
- Miranda? Frågade jag och knackade på dörren igen.
- No, I want to be alone. Go back to the kitchen! Ropade hon tillbaka och jag suckade lite. Ja, jag tänkte ju inte lämna henne iallafall.. Så jag sjönk ner på golvet och lutade huvudet mot händerna. Jaha, vad nu då..?
- Go back. Please! Bad hon, och man hörde tydligt på hennes röst att hon grät.
- Miranda, open the door. Sa jag bestämt, och när hon började på sin protest var jag snabb att sätta emot.
- Just open it, this is not gonna make anything better. Sa jag och hörde sedan långsamma steg dra sig mot dörren. Jag hade lyckats! Det hände inte ofta..
När Miranda öppnade dörren fick jag en mindre chock. Det såg ut som att hon var ett offer från en jordbävning eller något. Hennes ögon var helt rödgråtna, och hon såg inte alls ut att må bra.
- Oh geez, how are you?! Frågade jag oroligt och drog in henne i en kram. Hon lät mig krama henne, men gjorde inget för att besvara den.
- My head is exploding, I need to go to bed. Sa hon och började gå iväg mot trappen. Jag gick snabbt ifatt henne och lyfte upp henne i min famn. Det såg ju då inte ut som att hon skulle klara den vandringen helt själv..
- Noo... Klagade hon, men gav upp ganska snabbt. Hon insåg nog hur jobbig den där trappen egentligen var..

Jag la henne i Louis säng, och släckte lampan innan jag stängde dörren efter mig. Hon hade somnat innan jag ens kommit upp för trappan.
- Were's Miranda? Frågade Louis när jag kom tillbaka. Nu hade det flyttat sig till vardagsrummet, och de satt utspridda alla soffor och fotöljer vi hade. De lämnade ingen plats till mig, så jag satte mig på golvet och lutade mig mot väggen.
- She had a headacke, so I put her in your bed. Svarade jag och de såg lite fundersamma ut.
- Just like that? Frågade Louis och jag ryckte på axlarna.
- That's what she said. Svarade jag, och sen blev det tyst. Väldigt tyst.. Väldigt länge...

Miranda
Jag hade somnat redan i Nialls famn, men jag kunde inte sova länge. Jag vaknade efter bara en liten stund, och sen låg jag länge och bara vände och vred mig i sängen. Vad var det här för jävla avtal?! Om jag skulle få komma tillbaka kunde jag väl få göra det på riktigt?! Nu tror jag allvarligt talat att mitt huvud håller på att explodera, och jag kan bara inte stänga ute alla röster. Alla röster som bara malde på om något jag inte ens var intresserad av. Alla röster som förresten var killarnas tankar...

---

Ojojoj... Kommentera nu va? :) Blir jag tillräckligt peppad får ni kanske en till del ikväll, men då får ni kommentera riktigt bra! :) <3