Ni vet när man är i ett rum fullt av människor, och alla pratar i mun på varandra i en volym man bara inte orkar med? Så var det i mitt huvud nu fastän att jag låg ensam i Louis rum. Och det var inte bara killarnas tankar jag hörde heller, nej nej.. Alla som var inom ett område på ungefär en kilometer eller något fyllde mitt huvud med sitt oavbrutna tänkande. Ahhg, jag orkar inte mer!
- Miranda? Frågade Louis och kom in i rummet. Han satte sig försiktigt på sängkankanten, men jag kunde inte spela okej. Jag kunde inte låtsats som om allt var okej, för det var det verkligen inte.. Jag vred och vände mig i sängen, och då och då gnällde jag lite.
- Miranda?! Sa Louis riktigt oroligt, och jag försökte sluta. Jag gillade inte att se honom rädd, det passade inte honom.
- Make it stop, please make it stop! Bad jag, och jag flyttade sig lite närmare mig. Sedan hjälpte man mig upp i sittande ställning, och la sedan armarna om mig i en hård kram. Nu hade jag börjat gråta istället för att gnälla, och hans hårda kram gjorde att jag inte kunde röra mig.
- What is it babe..? Frågade han lugnande och strök sin hand upp och ner över min rygg. Det hjälpte faktiskt, och efter ett tag kunde jag slappna av tillräckligt mycket för att prata normalt. Jag kunde väl knappast lura honom, så det var väl lika bra att säga sanningen på en gång. 
- The thoughts, why can't everyone just stop think? Grät jag och han stelnade till. Självklart! Vad hade jag väntat mig?!
- What did you say? Frågade han förvånat, och jag suckade. 
- I can hear what everyone is thinking, and my head will explode any minute.. Förklarade jag och han nickade, men hans tankar avslöjade att han inte alls trodde på mig.
- I really wished that you were right, but it is possible, somehow.. Sa jag och han drog mig snabbt ifrån sig för att snabbt spänna ögonen i mig.
- Are you kidding me?! Frågade han, både imponerat och oroligt.
- You think I'm crazy, and then you think of Harrys left foot just to test me.. Sa jag och han bara gapade...

Liam
Louis var uppe och snackade med Miranda, och vi andra satt nervöst i vardagsrummet och väntade. Niall kunde inte sluta vicka på sin fot, och det började bli riktigt irriterande..
- Niall.. Sa jag tyst och han slutade med foten. Men.. Han började igen straxt efter. Oh hjälp, killen var verkligen stressad..

Efter en stund kom Louis tillbaka igen, och det såg ut som att han hade sett ett spöke.. Säg inte att det hade hänt något! Han slog sig ner i soffan brevid Niall, och bara stirrade i väggen framför oss.
- So, what did she say? Frågade Harry nyfiket och Louis harklade sig lite innan han började prata igen.
- Watch your thoughts guys, she can hear them...

---

Nu ser jag att de från min andra blogg också har hittat hit x) Hoppas ni gillar den här också, och kommentera vad ni tycker! Så svårt är det ju inte..? ;)
Och nu har jag fixat en blogrespons hit (stolt som fan asså, tog mig flera timmar att begripa hur i helvete jag skulle få in den xD), så nu får ni fråga på! Fråga vad som helst! Om One Direction, om mig, novelltips, musiktips, osv osv! Komigen, jag gillar den där saken xD