Undercover • Del 32
Tidigare.. (Hannas perspektiv)
"Yeah, it's been.. quite.. bad, to be honest. But it's getting better", sa jag så positivt jag kunde, trots att jag inte direkt kände mig positiv.
"Do you want to tell us?", frågade han samtidigt som han släppte taget om mig och innan jag hann svara blev jag avbruten av Angelica som stod i hallen med oss.
"Hey guys", hälsade hon vänligt och allas uppmärksamhet vändes genast mot henne..
"You", Liam lyfte sin ena hand bara så pass mycket att den inte längre var i hans ficka och tog sedan ett kort steg mot Angelica. "I know you", påstod han osäkert och efter det följde en kort paus då vi alla såg precis hur mycket Liam kämpade (och misslyckades) med att placera hennes ansikte. "Who are you again?".
"I don't think we've been properly introduced", sa Angelica och sträckte lite på ryggen innan hon närmade sig Liam. "I'm Angelica", hon räckte artigt fram handen mot honom och Liam -som inte ville vara sämre- tog den och skakade den medan han presenterade sig. Dock verkade Angelicas namn inte säga Liam särskilt mycket och jag måste säga att jag förstod honom eftersom att de bara mötts en gång, och då hade det varit under mindre än en minut. Inte konstigt att han inte kände igen henne.
"Liam, guys, this is my sister", sa jag för att inte dra ut på spänningen allt för mycket. Med Niall som undantag syntes det tydligt i vardera ett av killarnas ansikten att de inte trodde på det jag sa, vilket troligtvis till största del berodde på att Angelicas hy var härligt chokladbrun medan min var blek som snö. Dock fanns det också en del likheter som jag -med hjälp av Niall- insett var svåra att missa när man väl fått dem utpekade. Till exempel så hade både jag och Angelica pappas ögon och kindben, såväl som kroppshållningen och längden. "Halfsister", rättade jag för att det skulle bli något lättare för dem att ta in. "Same dad, African mom", jag gjorde en liten gest mot Angelica för att de skulle förstå att jag syftade på hennes mamma. Det tog lite längre än det borde ha gjort, men snart verkade de få ihop det.
"Ooh, Angelica, Hannas sister! Welcome to the family!", flinade Louis storslaget och mötte Angelica i någon storts halv, vänskaplig kram. Hon gav mig en frågande, lite osäker, blick som jag genast besvarade med ett varmt, godkännande leende. Det gladde mig något otroligt att killarna välkomnade henne in i familjen eftersom att jag de senaste dagarna kommit mycket väl överens med henne och givetvis ville att killarna skulle tycka om henne precis lika mycket som jag gjorde. Hur det skulle bli med den saken när vi förr eller senare skulle bli tvugna att berätta att det var hon som låg bakom de mystiska bilderna (för det skulle vi väl knappast komma undan) återstod att se, nu var alla glada och det ville jag mer än gärna ta till vara på.
Det här är tyvärr allt jag hinner med idag för jag har en bokrapport (och 120 sidor kvar av boken) + en uppsatsliknande grej i Idrott som både ska vara inne innan fredag, och det här insåg jag först nu.. Men jag funderar som sagt på att avsluta den här novellen snart, så om det är något speciellt ni vill ska hända eller något ni vill ha utrett innan slutet kan det vara ide att kommentera det ungefär nu :)♥