Broken ♦ Del 24
Tidigare..
"I promise to get you out of here" sa Jacob med tårar i ögonen innan han började rusa genom korridoren. Han var riktigt snabb och det dröjde inte länge tills han hade tröttat ut fransmännen. Mig fick de enkelt tag på, jag gjorde inte ens motstånd. Varenda ben i min kropp gjorde så fruktansvärt ont att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra. Jag ville bara försvinna från jordens yta, för alltid..
De satte mig på en pall i samma cell som jag och Jacob tidigare befunnit oss i. Med buntband om både handlederna och fotlederna samt några som tvingade mig att sitta kvar på pallen fanns det inte en chans att jag skulle kunna ta mig loss. Och även om jag mot förmodan skulle klara det fanns det inte längre någon flyktväg. Hålet i taket var igentejpat, en vakt satt precis utanför gallret och två andra befann sig inne i cellen. Liam satt på golvet i cellen bredvid och såg oroat på mig. Niall satt en bit bort med samma uttryck i ansiktet. När jag mötte deras blickar kunde jag riktigt känna hur besvikna de var på mig. Jag suckade och blinkade snabbt ett par gånger för att hindra tårarna från att rulla ner över mina kinder. Nu var det kört, tänkte jag uppgivet. Nu skulle jag dö.
"Where is your friend hiding?" frågade en av männen i svart mössa.
"And are there more?" la den andra till. Jag bara blängde på dem, helt utan avsikter att svara. De fick göra vad de ville, inte en chans att jag skulle avslöja den enda platsen där mina vänner kunde vara säkra.
"Answer!" fräste den första och slog mig över kinden. Det brände till, men jag bet ihop och spottade på hans skor för att visa att han inte hade någon som helst makt över mig. Han gav mig en mördande blick, sedan kom nästa slaget som träffade mig över näsan. Ett spontant gnäll for ur min hals vilket fick de båda männen att flina ondskefullt. Nästa slag träffade mig i magen och där tyckte Liam att det var nog.
"Stop it, she's not gonna talk anyway!" fräste han irriterat. Detta fick de två männen att skratta högt och istället för att fortsätta slå mig med handen höjde han batongen som tidigare suttit i hans bälte. Jag kände smärtan bara av att se på den. "No, please don't!" bad Liam plågat, vilket givetvis inte hjälpte. Några få sekunder senare träffade batongen min handled - om den inte hade gått av vid fallet var den garanterat av nu, så ont gjorde det.
"Would you rather want us to hit you?" frågade den längsta av de två männen när han hade slagit mig. Liam svarade utan att tänka sig för.
"Yes" sa han tveklöst. Jag tappade hakan, varför skulle han vilja det?
"This could get interesting" flinade den andra mannen. "Get the brave little gentleman in here"
"And bring the irish teletubbie, he were with them" sköt den andra in.
De lät mig vara ifred en stund medan de hämtade in Liam och Niall. Jag följde dem med blicken och såg noga på när de blev fastspända i både varandra och gallret bakom dem på, för mig, motsatta sidan av cellen. Niall såg ut att vara livrädd för vad som skulle komma medan Liams ansiktsuttryck var hårt som sten. Det fanns inte längre några spår av rädsla, oro eller irritation. Möjligtvis det sistnämnda, men det var inte mycket. Han ville väl förmodligen inte att fransmännen skulle se hur han kände. Eller så ville han inte att jag och Niall skulle se hur han kände, så kunde det ju faktiskt också vara.
"Are you like her brothers or something?" frågade den blonda killen roat när vi satt fastspända mittemot varandra. Vi bara blängde på honom. "We can do this the easy way, or the hard way, it's your choice" fortsatte han sedan, sur som ett bi. Vi sa fortfarande ingenting.
"The easy way would be for one of you to just tell us where your friends are hiding. The hard way is quite obvious, isn't it?" förenklade den andra. Det enkla skulle alltså vara att avslöja våra vänners säkra gömställe, gjorde vi inte det skulle de slå oss -mig?- tills de fick reda på det. Och även om vi skulle tala om vart de gömde sig fanns det ju ingen garanti på att vi inte skulle bli torterade, så det skulle troligtvis hända i alla fall. Det fanns alltså ingen mening med att berätta.
"The hard way it is" bekräftade den långa med ett flin på läpparna. Jag stördes av hur äckligt road han var av situationen.
"Or you can just let us go" försökte Niall tappert. Fransmännen rörde inte en min, de flinade inte ens.
"Don't think so" sa han bara, sedan tog han batongen från sin kompanjon och slog till mig på låret. Jag kved till, så tyst jag kunde för att killarna inte skulle förstå hur ont det verkligen gjorde.
"Hey! I thought you were gonna leave her alone!" klagade Liam upprört, nu hade han rivit sin fasad och hans ilskna/ oroade ansiktsuttryck var tillbaka.
"You thought so, didn't you?" flinade fransmannen och slog mig igen, på samma ställe som innan. Jag kände hur ett stort blåmärke började ta form på mitt högra lår, redan efter två slag och några sekunder. "Why are you such an emotionless robot?" frågade han sedan och vände sig mot mig. Jag log triumferande, glad över att jag inte gett honom någon bekräftelse på hur tuff han tyckte att han var. "I don't have time for this, can you handle them?" han vände sig till den andra svartklädde mannen.
"Yeah" svarade han och tog emot batongen. Den långa mannen lämnade cellen och stängde noga efter sig.
"You might aswell go too, we won't say anything" kastade Niall ur sig, kanske inte helt genomtänkt.
"You migh aswell shut up, otherwise I will have to kill you" svarade den rasande mannen och tog ett fast tag om Nialls käke.
"Hey, joker, why don't we just get this overwith?" frågade jag stöddigt. Så fort orden lämnat min mun blev jag förvånad och aningens förskräck - varför sa jag så?!
"Oh, she's tough too?" frågade han sig själv med ett skratt.
"Yeah, she is" bekräftade Liam. "She have gone through more than you ever could imagine and she have recently learned not to let bad, idiotic people take anything away from her. Not her time, not her freedom, not her friends and certainly not her dignity. So you have some work to do if you're gonna break her down" fortsatte han sedan med blicken fäst vid mina ögon. Han sa det som att han pratade med fransmannen -vilket han kanske delvis gjorde- men någonstans inom mig förstod jag att han sa det till mig, för att visa att han trodde på mig och för att fylla mig med hopp. Det hjälpte faktisk, när jag hade hört orden var jag fast besluten om att inte ge upp, jag hade varit igenom värre, jag kunde klara mig.
"We'll have to see about that" svarade jokern -ett smeknamn jag tyckte passade honom- innan han slog till mig över kinden. Hans slag var så kraftfullt att huden sprack och snart rann varm, kladdigt blod ner över min hals. Men han gav sig naturligtvis inte där.
Hans hårda batong hade snart träffat samtliga kroppsdelar av min kropp och jag var så omtumlad att jag inte orkade göra mer än att kvida till emellanåt. Liam och Niall gjorde allt de kunde för att inte verka svaga inför den grupp av fransmän som nu stod utanför och såg på men jag såg rätt igenom dem. Deras ögon lös av ilska och det var hur hur tydligt som helst att de också led av tortyren jag utsattes för. Hela situationen var hemsk, jag hoppades innerligt att Jacob skulle lyckas få ut oss, på något sätt. Jag skulle inte orka hur länge som helst, även om jag hela tiden försökte intala mig om att jag var oövervinlig..
Det fick bli lite kortare än vanligt (tror jag?) för jag är ute och hajkar med klassen och jag kom på så sent som igår att jag var tvungen att göra tidsinställt ^^ Jaja, det blev ju något i alla fall :)
Ganska precis 9000 bloggpoäng nu, får vi tag i den nya designen till nästa novell kanske? :)