"You're messing with the wrong person" hotade jag innan jag måttade ännu ett slag mot honom. Den här gången träffade jag vilket givetvis ledde till att jag fick dåligt samvete. Jag fick hela tiden upprepa orden 'det var hans ide' i huvudet för att inte ge upp och krama honom. Det var otroligt hårt att slå sin bästa vän, helt utan anledning. Men jag visste att det skulle vara värt det, för i ögonvrån såg jag Georgia och Jacob ta sig ut ur sin cell genom taket. Detta kunde bli lyckat.. 

 

 Liams vikt pressade mig mot golvet och det spelade ingen roll hur mycket jag kämpade för att komma loss, jag satt absolut fast. Några tama försök hade jag gjort, annat än det var jag ganska uppgiven vid det här tillfället. Mitt huvud bultade av ansträngningen och efter några rediga missar hade jag slagit upp knogarna på högra handen som nu värkte något förfärligt. Små bloddroppar var utspridda över hela golvet och både mina och Liams kläder hade röda fläckar. Jag orkade inte mer, Jacob och Georgia var redan ute, vad var meningen att fortsätta? 

"Not so cocky anymore, are you?" frågade Liam triumferande när han hade lyckats sätta sig över min midja. Jag spände ögonen i honom innan jag gjorde en sista kraftansträngning för att få ner honom på backen. Den misslyckades och fransmännen skrattade åt hur patetiskt hjälplös jag var. De hade för ett tag sedan gett upp alla försök att stoppa oss och nu stod de istället och slog vad om vem som skulle vinna. De som hade lagt sina pengar på mig var inte lagom förbannade. 

"That's enough kids, the irish teletubbie lost, so so, get up" ropade plötsligt en av männen innan han klev in i cellen. Liam tog genast händerna av mig och satte upp den i luften, förmodligen för att han inte ville hamna i mer trubbel än vi redan var i. Jag satte mig upp, rätade till tröjan och spottade på golvet.

"We have to separate them, they're animals!" ropade den tjocka gubben när han var påväg tillbaka till sin lilla stol. Mannen som nyss kallat mig teletubbie gick med två stora steg fram till oss och ryckte av buntbandet som satt mellan mig och Liam innan han drog upp mig på fötter. 

"Come one you pathetic piece of nothing" väste han. Jag spände missnöjt ögonen i honom medan jag funderade på om det skulle vara värt att försöka få ner honom också. Det skulle det inte. Han hade alldeles för många vänner på sin sida så om någon skulle komma till skada skulle det högst troligt vara jag. Jag suckade uppgivet och följde med mannen genom rummet istället för att säga eller göra någonting. På andra sidan salen placerade han mig i en cell där tre andra, riktigt stora killar satt. Jag svalde hårt och satte mig i ett av hörnen för att inte vara ivägen för någon. Än en gång fick jag ett buntband om händerna och där kom slutet på det äventyret. Nu var det bara att vänta och hoppas på att Georgia och Jacob lyckades ta sig ut.. 

 

 ♦Georgia♦

"If they catch us they're gonna kills us"

"They're not gonna catch us"

"How do you know that? We don't even know where we are" 

"Have some faith in me, alright?"

"I don't know Jacob, this doesn't feel right"

"Of course not, we're escaping prison, it's not supposed to feel right" 

"You're not making it better"

"Neither are you, come on now"

Vår konversation var under visknivå medan vi så försiktigt vi bara kunde kröp igenom ventilationstunnlarna över cellerna i källaren och under golvet till resten av fängelset. För tillfället var vi hyfsat säkra, men både Jacob och jag förstod att tunnlarna inte skulle leda oss ut, bara till en annan del av fängelset där vi högst troligt skulle träffa på en del fransmän. Det var den delen som oroade mig. De skulle förmodligen få tag på oss på en gång och sedan skulle allting bli hundra gånger värre än det varit innan. Jag rös. Liam skrek någonting borta vid cellerna. En fransman skrek någonting annat, Niall svarade och sedan följde en lång tystnad. Oron gjorde mig galen, vad skulle hända med dem nu? De räknade med oss, de hade distraherat vakterna. Vi var tvugna att lyckas. 

 

Efter ungefär tio minuter i de trånga tunnlarna kom vi fram till dess slut där vi som väntat hittade ett antal fransmän. Det såg ut att vara något sorts provisoriskt kontrollrum då det fanns minst två bort med datorer på. Datorerna visade övervakningsbilder från olika delar av fängelset, mestadels från salen vi just befunnit oss i. Då borde de ha sett att vi inte längre var där vi skulle, vilket de inte verkade ha gjort. Faktum är att de inte verkade märka någonting, de bara satt där, tillbakalutade i sina stolar och stirrade på dataskärmarna. 

"Why aren't they doing anything?" frågade jag förtvivlat. Om de bara såg att vi saknades kunde de springa iväg och kolla, sedan var det fritt fram för oss. Men de rörde sig inte. 

"I don't know" svarade Jacob tveksamt. 

Vi satt kvar och bevakade männen ett par minuter och de rörde sig inte en centimeter. Inte pratade de heller. 
"Get back as long as you can" viskade Jacob efter yttligare en liten stund. Jag gjorde som han sa och när jag inte längre var synlig för männen som befann sig nere i rummet kastade Jacob sin mobil rätt i huvudet på en av dem. Han rörde sig inte. 
"What the hell..?" 

"Are you ready?"

"Ready for what..?"

Jacob svarade inte, han bara såg på mig. Det tog mig inte lång tid att förstå vad han menade, han tyckte vi skulle chansa på att de inte skulle upptäcka oss. Jag ville skaka på huvudet, börja gråta, vända och springa tillbaka, men jag visste att det skulle göra alla besvikna så jag bet ihop och nickade. 

"And if they were to catch me you have to keep going, fast" sa han och såg på mig med en menande blick. Jag svarade utan att tänka. 

"The same goes for you". Han blev tyst, det hade han nog inte räknat med. Han ville skydda mig och se till så att jag var säker, det visste jag. Men nu skulle han bli tvungen att se förbi det, vi hade ett viktigare uppdrag. 

"Fine" sa han efter en stund. "Now let's do this". Jag nickade försiktigt och hjälpte sedan till med att få upp gallret som skiljde oss från rummed nedanför. Det gick inte helt ljudlöst, men männen märkte inget och snart kunde vi hoppa ner på govet, ryggen mot männen i stolarna. 

"Georgia, don't turn around" varnade Jacob. Hans röst var full av både rädsla och avsky, så jag var givetvis tvungen att vända mig om. Det borde jag inte ha gjort. Det jag såg framför mig var något av det hemskaste jag sett i hela mitt liv. Min mage vände sig ut och in och snart kände jag att någonting var påväg upp genom halsen. Jag brydde mig inte om att stoppa det utan spydde istället på golvet. Jacob höll undan mitt hår medan jag stod böjd frammåt och försökte få bort den vidriga smaken ur munnen.