Unstoppable - Del 45
Ida
När läkaren tog tag om Emilias axlar och började leda henne genom korridoren visste jag först inte alls hur jag skulle reagera, så jag bara stod där och stirrade ett tag. I början hade han sett lite tveksam ut, men sen verkade han helt övertygad om det var Milena, även om jag sa "Emilia" åt henne flera gånger. Och om han nu sa att Milena var sövd borde han väl nästan kunna koppla ihop att det inte var Milena som stod här, eller? För mig gick det bara inte ihop, så jag kände mig nästan tvungen att följa efter. Där kunde jag ju i alla fall inte stå och glo.
De tog hissen upp till femte våningen, medan jag sprang i trapporna, och sedan försvann de in genom en dörr som saknade nummer. Så fort dörren hade gått igen bakom dem tassade jag fram och tryckte försiktigt ner handtaget för att kika in. Det stod en del folk där inne, men jag kunde ändå se det som intresserade mig.
"Milena!" utbrast Emilia så fort hon såg sin syster, och trängde sig sedan fram till henne säng. De få doktorer som stod ivägen aktade sig på en gång, helt klart chockade av situationen.
"Who the heck are you?!" frågade läkaren som tagit henne hit, han lät nästan lite rädd.
"Who do you think? I'm her sister, you idiot.." mumlade Emilia, helt utan att visa tecken på intresse. Hon satt bara där på sängkanten och strök sin hand över Milenas panna.
"Milena!" utbrast Emilia så fort hon såg sin syster, och trängde sig sedan fram till henne säng. De få doktorer som stod ivägen aktade sig på en gång, helt klart chockade av situationen.
"Who the heck are you?!" frågade läkaren som tagit henne hit, han lät nästan lite rädd.
"Who do you think? I'm her sister, you idiot.." mumlade Emilia, helt utan att visa tecken på intresse. Hon satt bara där på sängkanten och strök sin hand över Milenas panna.
"Why did you bring her sister here? I thought we said no visitors?" frågade en av de andra doktorerna i samlingen.
"She said that she were Milena, what was I supposed to think?!" svarade han upprört, och la till en djup suck på det.
"How is she? Is she going to be okay? And why didn't anyone call me? Isn't that your boody obligation?!" plötsligt reste sig Emilia från sängen, och bara öste ut frågor åt doktorerna som befann sig i rummet. De tittade förvånat på varandra, och ganska snart började hälften av dem gå mot dörren. Jag aktade mig snabbt, och rusade över till andra sidan av korridoren där en bänk stod placerad. Jag hann precis sätta mig innan de kom ut från rummet, och så fort de var utom synhåll retse jag på mig igen för att fortsätta lyssna på samtalet som pågick där inne.
"..and we didn't know who to call, your parents numbers were deleted from your page..." förklarade en kvinna med brunt, långt hår.
"We don't have any parents! You could have called me, I'm the only family she have!" sa Emilia med höjd röst, hon verkade nästan skrämma några av doktorerna, då de som stod närmast instinktivt backade några steg.
"Yes, I'm sorry, our mistake." ursäktade sig sköterskan med brunt hår.
"You're right, it is you fucking mistake, so now you better think of a way to make it up to me! If it weren't for that sweet girl I met I wouldn't have been here now, how does that make you feel?" röt Emilia, och även om det skrämde mig en aning kunde jag inte låta bli att le åt det faktum att hon kallade mig söt. Emilia, som umgås med One Direction, kallade mig söt! Iiih!?
"Yes, I'm sorry, our mistake." ursäktade sig sköterskan med brunt hår.
"You're right, it is you fucking mistake, so now you better think of a way to make it up to me! If it weren't for that sweet girl I met I wouldn't have been here now, how does that make you feel?" röt Emilia, och även om det skrämde mig en aning kunde jag inte låta bli att le åt det faktum att hon kallade mig söt. Emilia, som umgås med One Direction, kallade mig söt! Iiih!?
Efter det tappade jag helt fokus på samtalet, så jag stod bara dör och stirrade rätt in i mina drömmar. Hur kunde dagen få en sådan vändning? Imorse hade jag fått reda på att pappa skulle bli borta ännu en månad, och nu hade jag träffat både Louis Tomlinson och Emilia.. vars efternamn jag inte har fått reda på. Egentligen tror jag inte att de hade gått ut med att de träffade tjejerna, det var nog bara så att jag hade varit lite för nyfiken, och spenderat alldeles för många timmar online för att försöka få reda på någonting. Men det var helt klart värt det, annars hade jag inte kunnat hjälpa Emilia..
"Ida..?" ropade Emilia och vevade med handen framför mitt ansikte. Jag slets snabbt från mina dagdrömmar och återvände till nuet med ett:
"Yeah?"
"They said that we could stay the night here, like an excuse for not calling me." sa hon glatt, med ett leende som täckte större delen av hennes ansikte.
"Oh great! I think..? Am.. Am I staying too, or just..?" frågade jag och pekade på henne.
"No, you too, moron!" sa hon och rufsade mig i håret.
"Yey!" utbrast jag glatt och slog armarna om henne i en kram. Egentligen kanske jag inte borde ha gjort det riktigt än, med tanke på att vi träffades för bara ett par timmar sen, men hon verkade inte ha något emot det, så jag fortsatte bara.
"We have to stay in her room thought.. But there's a couch in there, so it might be okay." sa hon med ett fånigt skratt. Jag skrattade med henne, och lutade vant huvudet bakåt, vilket ledde till att jag slog huvudet i väggen och att vi började skratta ännu mer. Gosh, jag hade verkligen saknat att ha en kompis att skratta så här mycket med!
"Oh great! I think..? Am.. Am I staying too, or just..?" frågade jag och pekade på henne.
"No, you too, moron!" sa hon och rufsade mig i håret.
"Yey!" utbrast jag glatt och slog armarna om henne i en kram. Egentligen kanske jag inte borde ha gjort det riktigt än, med tanke på att vi träffades för bara ett par timmar sen, men hon verkade inte ha något emot det, så jag fortsatte bara.
"We have to stay in her room thought.. But there's a couch in there, so it might be okay." sa hon med ett fånigt skratt. Jag skrattade med henne, och lutade vant huvudet bakåt, vilket ledde till att jag slog huvudet i väggen och att vi började skratta ännu mer. Gosh, jag hade verkligen saknat att ha en kompis att skratta så här mycket med!
Louis
Det tog oss inte så lång tid att hitta ett hotell vi kunde stanna på, så redan innan klockan var halv elva hade vi krupit ner i varsin säng för att sova. Det hade bara funnits familjerum kvar när vi kom till hotellet, så vi fick dela allihop, något jag störde mig en aning på. Jag hade sett fram emot att få sova ensam någonstans, för att sedan kunna vakna nästa morgon och då förhoppningsvis ha glömt allt vad den här dagen hade att erbjuda. Nu när det var tre andra här som hela tiden andades och vände på sig skulle jag inte kunna somna på ett tag, och därmed tvingas hantera mina tankar. Nåja, borde vara glad så länge de inte pratar med mig.. Fast sånt ska man givetvis inte ens tänka, för då händer det..
"Guys, we can't contine like this.." det var såklart Niall som var tvungen att klaga, han kunde inte leva om allting inte var perfekt.
"Like what?" frågade jag oskyldigt, utan att egentligen tro på att det skulle fungera.
"Guys, we can't contine like this.." det var såklart Niall som var tvungen att klaga, han kunde inte leva om allting inte var perfekt.
"Like what?" frågade jag oskyldigt, utan att egentligen tro på att det skulle fungera.
"You know what I mean.." antydde han, vilket var helt sant.
"I do.." erkände jag.
"I agree, this isn't working." sa Zayn trött från andra sidan rummet. Liam verkade inte vilja delta i konversationen, men det gjorde mig intenting.
"I do.." erkände jag.
"I agree, this isn't working." sa Zayn trött från andra sidan rummet. Liam verkade inte vilja delta i konversationen, men det gjorde mig intenting.
"Can't you just forgive each other, please?" bad Niall. Det fick mig att tänka.. Allt det här berodde endast på att vi hade varit stressade, vilket hade lett till att vi överreagerade. Jag var egentligen inte sur på Liam, han hade inte gjort mer fel än mig. Och Harry var nog mest ledsen över att Milena inte kom ihåg honom, inte att Liam hade skällt på honom. Plötsligt gick det här inte ihop..
"I just think we overreacted.. We're not really mad.." sa jag, för att få igång en någolunda seriös konversation.
"Maybe your're right.." sa Liam tyst.
"So.." började jag.
"FRIENDS?!" utbrast Niall och Zayn i en mun.
"Works for me." svarade jag finurligt.
"Yeah, same here." svarade Liam, man kunde nästan höra hur han log.
"YEEY!" skrek Niall och Zayn, även denna gång samtidigt.
"I just think we overreacted.. We're not really mad.." sa jag, för att få igång en någolunda seriös konversation.
"Maybe your're right.." sa Liam tyst.
"So.." började jag.
"FRIENDS?!" utbrast Niall och Zayn i en mun.
"Works for me." svarade jag finurligt.
"Yeah, same here." svarade Liam, man kunde nästan höra hur han log.
"YEEY!" skrek Niall och Zayn, även denna gång samtidigt.
"Shut the fuck up!" skrek en arg man och bankade på någon av väggarna, det var svårt att höra vilken. I det svaga ljusskenet av lampan på sängbordet kunde jag se deras förvånade miner, något som givetvis fick mig att skratta. Snart skrattade de andra med mig, och sedan dröjde det inte så länge tills den arga mannen bankade i väggen igen. Men.. Vi brydde oss inte ett dugg, för vi hade kul. Tillsammans..
Det där låter mer som slutet på en novell än slutet på en del xD Vag säger ni, ska vi ta och sluta här?! =D Nejdå, jag bara driver med er, jag är inte klar på långa vägar xD Eller ja.. typ i alla fall xD Det kan inte vara jättemycket kvar x)
Btw, älskar när ni kommer med önskemål om vad som ska hända i novellen eller påpekar saker jag kan göra bättre istället för att bara säga "bra" hela tiden =) (Missta mig inte, det är absolut inte fel på "bra"-kommentarer ;D). hur som helst, ehm.. Ni verkar så engagerade när ni gör det :D Sen vet jag inte om ni är det, men jag kan väl få tro det i alla fall xD Och det finns inga förslag som är pinsamma, dumma eller skämmiga! :) Now, remember that! :)
Och så kom jag på att den där bilden på mig inte heeeelt stämmer... Jag har ju svart dipdye nu, men den bildet är tagen innan jag gjorde det xD