"What the heck are you talking about? And who are you anyway?" frågade jag Ida med höjda ögonbryn. Hon gav mig en förvånad, något sårad blick, men jag visste vad jag höll på med, och jag tänkte inte ge upp. 
"Are you Milena or not?" frågade läkaren, vars namnskylt sa att han hette Patric.
"What does it look like?" frågade jag honom och satte armarna i kors över bröstet. Han graskade mig från topp till tå, och när han var klar såg det ut som att han inte riktigt visste vad han skulle tro.
"You certainly look like Milena, but I don't understand what you're doing here? You should be in bed, sleeping!" sa han strängt. 
"Well, I got tired of it." svarade jag nonchalant, och pillade nervöst på håret som numera hängde över axlarna. Det var inte likt mig att ljuga på det här sättet, och jag var inte säker på att jag var så bra på det. 
"Emilia, this isn't right!" försökte Ida, men jag gjorde mitt allra bästa för att ignorera henne. Det här var det enda jag kunde göra för att försäkra att jag skulle få träffa Milena. 

"We don't have time for this, you need to get back in bed." sa Patric otåligt, och började leda mig genom korridoren. Efter bara en liten bit vände jag mig om för att mima 'I'm sorry' till Ida, som fortfarade stod kvar och stirrade efter oss. Hon såg riktigt förvirrad ut, nästan som att hon trodde att jag verkligen var Milena.

 

 Jag satt på en stol i den annars rätt folktomma cafeterian och bara stirrade ner i koppen med varm oboy på bordet framför mig. Nu i efterhand kunde jag inte riktigt förstå varför jag reagerade som jag gjorde, och jag måste påstå att jag skämmdes rätt ordenkligt över mitt uppträdande med Harry. Jag hade helt klar överreagerat, det visste jag, men hur skulle jag någonsin kunna förklara det för Harry? Om inte ens jag själv förstod kunde jag väl knappast förvänta mig att han skulle göra det? Han skulle bara tro att jag var en jubelidiot av högsta grad.. 

"Liam James Payne, what am I hearing?" frågade Louis, som helt plötsligt stod bakom mig. Jag behövde inte ens vända mig om för att kunna avgöra att han var både besviken, förvånad och irriterad, det avslöjade hans röst. "I really hope Harry's lying.."

"He isn't.." sa jag med en röst så svag att den knappt var hörbar. 

"What?" frågade Louis, som uppebarligen inte hade hört mig, och satte sig på en stol mittemot mig. 
"He isn't lying! I overreacted, and I'm not proud of it, okay?!" sa jag irriterat och slog näven i bordet. Jag visste ju såklart inte vad Harry hade sagt, men jag var ganska säker på att han hade berättat allt som hände. Det fanns ingen anledning för honom att ljuga, han skulle inte tjäna någonting på det. 

"Dammit, Liam!" sa han med höjd röst. "Do you even understrand how sad he is right now? His girlfriend doesn't remember him, you have to show some respect here!" 

"Do you really think I ment it?" frågade jag med en blandning av förvåning och irritation i rösten. För första gången under det här samtalet vågade jag se honom i ögonen, något som han inte var med på. Isället för att möta min blick och säga som det var såg han på någonting bakom mig.
"I don't know what to think.." sa han tyst, och reste sig sedan från stolen för att gå iväg. I vanliga fall skulle jag ha gått efter honom och försökt övertala honom om att det jag sa var sant, men jag kände på mig att det inte var någon ide, så jag satt bara kvar. Det fanns antagligen ingenting jag kunde göra nu som skulle ändra på någonting, jag var inget annat än värdelös..

 

Niall
 Nästa gång jag vaknade var det på grund av att Zayn flyttade på sig, och jag slog huvudet i ryggstödet. Jag satte mig upp i ett ryck, och märkte genast att jag hade fruktansvärt ont i både nacken och ena axeln. 

"What was that good for...?" klagade jag när jag hade sträckt ut mig så långt jag kunde och gnuggat sömnen ur mina ögon. Men Zayn verkade knappt märka att han hade väckt mig, han stod bara och fixade sitt hår med mobilen som spegel. 
"We need to get out of here, the visiting time's over." svarade han trött. "Come on, we don't have all night!" sa han sedan, och tog tag i min hand för att dra upp mig ur soffan vi suttit i. 

"Yeah, yeah... But.. Where's everyone?" frågade jag när jag märkte att det bara var vi kvar i väntrummet. 
"I just woke up, I have no idea." svarade Zayn med en gäsp.
"I'll call Liam, and you Louis?" föreslog jag. Zayn nickade och låste sedan upp sin mobil för att ringa Louis, samtidigt som jag slog in Liams nummer på min mobil. 

"Niall?" svarade han efter förvånansvärt många signaler. 

"Yeah, hello! Ehm, Where are you? The visiting time's over, so we need to get out of here now." sa jag på en gång.
"Oh, okay. I'm in the cafeteria, meet you in the reception in five?" frågade han frånvarande. Det var någonting med hans röst som sa mig att allt inte stod helt rätt till, men jag kunde inte avgöra vad det var som var fel.
"Yeah, super! But hey, are you okay?" frågade jag oroat, jag gillade inte när någonting inte var som det skulle.. 
"Yes, why shouldn't I?" frågade han förvånat, vilket jag såklart inte gick på. Men det kändes ändå som att det inte var rätt ämne att diskutera över telefon, så jag lät det vara. 
"Eh, never mind, see you soon." sa jag bara, och la sedan på luren. Då hade Zayn ännu inte pratat klart med Louis, så jag ägnade den överblivna tiden till att snygga till mig lite. Håret stod på ända och kläderna satt helt snett, det var ingenting jag ville visa upp för nyfikna tidningsreportrar med kameror..

"Shall we go?" frågade Zayn när han hade lagt ner mobilen i fickan igen. Jag nickade bara, och sedan lämnade vi väntrummet för att leta oss ner till receptionen - något som var lättare sagt än gjort. 
 Tillslut hittade vi i alla fall rätt, och det visade sig att både Liam och Louis stod och väntade på oss där. Louis stod just utanför dörrarna till hissen, och Liam stod borta vid informationsdisken, med andra ord stod de så långt ifrån varandra de möjligen kunde komma. 
"What's up with them?" frågade jag Zayn när vi äntligen kom ner för den sista trappan. Det var var väl kanske inte jätte optimalt att fråga honom, med tanke på att han hade sovit minst lika länge som jag, men jag kunde inte låta bli. Som väntat ryckte han bara på axlarna, så vi gick fram till Louis, eftersom att han var närmast, och hoppades på att han skulle kunna ge oss en vettig förklaring. 
"Are you and Liam suddenly enemies, or what's going on?" frågade Zayn halvt på skämt, och fick genast en menande blick av Louis. 
"We had a bit of a disagreement, yeah." svarade han allvarligt, utan att släppa golvet med blicken. Då måste det alltså har varit det jag hörde på Liams röst, fast att han inte ville erkänna det. "Where's Anne, by the way? Wasn't she with you guys in the waitingroom?" 

"Uhm.. She wasn't there when we woke up, perhaps she went home?" föreslog jag, även om det lät ganska ologiskt att hon skulle åka härifrån utan att säga till oss. 

"I'll give her a call, meet me in the parking lot." sa Louis snabbt, och tog sedan upp mobilen ur fickan medan han gick mot utgången. Jag och Zayn stod kvar utanför hissarna en liten stund, men ganska snart började vi gå genom rummet för komma till Liam. 

"What happened between you and Louis?" frågade jag så fort vi kom fram. Han ryckte på axlarna och skakade på huvudet, som för att antyda att det inte var något speciellt. "Come on Liam, he said that you had some disagreement, what was it about?" 
"First of all I overreacted and yelled at Harry, then Louis yells at me 'cause he didn't believe that I overreacted, that's it." svarade han snabbt, också han utan att vände blicken från golvet. 

"Wow.. Why did you yell at Harry?" frågade Zayn en aning nyfiket, även om man hörde på honom att han försökte döja det. 
"Milena woke up and said that Harry wanted to kill her, obviously there was something messed up with her memory, but I.. just overreacted, okay?" förklarade han, och både jag och Zayn nickade förstående. 

"How's Milena now?" frågade jag efter en liten stunds tystnad. 
"I don't know, I haven't heard anything.." svarade han nedstämt. 
"And how anout Harry?" frågade Zayn. 

"Haven't heard anything from him sence.. Yeah." svarade han, ännu mer nedstämt den här gången. 

"Oh, okay.. But we should get going, we have to find a hotel before it gets to dark." sa Zayn försiktigt, och sedan började vi gå mot dörren. 

"Where did Louis go?" frågade Liam när vi klev ut i det hyfsat varma vårvädret. 

"He was going to call ms.Cox, we don't know where she is." svarade jag skamset, det kändes lite som att vi hade tappat bort henne. 
"Have you checked Harrys room?" frågade Liam, och vi båda skakade på huvudet samtidigt. 
"Nope, we didn't think we were allowed to, the visiting time ended like nine, which is about half an hour ago." svarade Zayn, som tydligen hade koll på sånt där. Själv hade jag ingen aning om att de hade en speciell tid man var tvugna att vara härifrån, jag trodde bara att det gällde att inte störa patienterna för mycket, och att man därför bara fick spendera några timmar om dagen på sjukhuset. Men alla har fel någon gång, antar jag. 

"Maybe she went home then?" sa Liam, som om något annat vore konstigt. 
"Yeah, probably." svarade Zayn. 

 När vi kom ut på parkeringen var det inte många bilar kvar, ändå hade jag svårt att få syn på vår. Men både Liam och Zayn verkade veta vart det var, så det var bara att följa efter dem och se glad ut. Jag såg egentligen inte bilen förens jag fick syn på Louis, som stod lutad mot den med armarna i kors över bröstet. 

"I thought of something.." sa han när vi bara var några meter ifrån. "Who drove you here? Harry went in the ambulance, and I in the police car."

"Oh, well..." började jag, inte helt säker på hur jag skulle förklara det. 
"I did." svarade Liam ostört, och låste sedan upp bilen för att hoppa in i baksätet. Louis såg nu om möjligt ännu mer irriterad ut än när han berättade om hans och Liams lilla "bråk" förut, vilket skrämde mig en aning. Jag hatade när folk var ovänner, speciellt när det var två av mina bästa vänner...